Bläddra:

alkalinitet

alkalinite´t, mått på vattnets förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner utan att reagera med pH-sänkning.

antarktiskt bottenvatten

antarktiskt bottenvatten bildas och sjunker vid Antarktis och kan identifieras i nästan alla oceaner.

arktiskt bottenvatten

arktiskt bottenvatten bildas genom att ytvatten i delar av Arktiska medelhavet kyls ned och sjunker mot bottnen.

atlantiskt djupvatten

atlantiskt djupvatten, den vattenmassa som utbreder sig över större delen av Atlanten mellan 1 500 och 4 000 m djup.

attenuering

attenuering, försvagning, dämpning; term inom oceanografi och limnologi: dagsljus och konstlat ljus dämpas, attenueras, genom absorption och spridning av såväl vattnet självt som dess innehåll av lösta och partikelformiga ämnen.

azoisk zon

azo´isk zon, en livlös zon som den brittiske biologen Edward Forbes på 1840-talet antog finnas på mer än 600 m djup i havet p.g.a. den syrebrist som han förutsatte råda där.

baltiskt vatten

baltiskt vatten, blandning av östersjö- och oceanvatten med en salinitet mellan ca 10 och 30 ‰ vilken utbreder sig som ett ytskikt i hela Kattegatt, i Skagerrak-Nordsjön däremot endast längs de svenska och norska kusterna.

batysond

batyso´nd, särskilt i tyskt språkbruk detsamma som en CTD, dvs. ett instrument som registrerar vattnets elektriska konduktivitet, temperatur och tryck via en kabel, samtidigt som instrumentet firas ned eller hivas upp med denna kabel.

batytermograf

batytermogra´f, ett av amerikanen A.F. Spilhaus på 1930-talet konstruerat oceanografiskt instrument för att på mekanisk väg mäta vattentemperaturens variation med djupet.

bottenvatten

bottenvatten, havsvatten som varit beläget högre upp, t.ex. vid vattenytan, och där genom avkylning, isbildning e.d. blivit så tungt att det sjunkit till bottnen.

brackvatten

brackvatten, bräckt vatten, havsvatten med en salinitet, salthalt (jfr hav, Havens kemi: Bestämning av salthalten), som ligger mellan oceanens ca 35 ‰ och sötvattens ca 0,3 ‰; i praktiken sätter man ofta intervallet till 0,5–30 ‰.

bräckt vatten

bräckt vatten, detsamma som brackvatten.

Bältfronten

Bältfronten, område i Bälthavet där saliniteten ändrar sig markant på en kort distans.

cold wall

cold wall, den ofta mycket skarpa gränsen mellan Golfströmmens varma vatten och det 5–10 grader kallare vattnet norr och väster om strömmen.

CTD

CTD, instrument för oceanografiska mätningar som används för att registrera havsvattnets temperatur och elektriska ledningsförmåga.

Deep-Scattering Layer

Deep-Scattering Layer, DSL, oceanografisk term, detsamma som fantombotten.

densitetsdriven cirkulation

densitetsdriven cirkulation, cirkulation i vatten- eller luftmassor, orsakad av densitetsskillnader.

William Dittmar

Dittmar, Wilhelm (William), 1833–94, tysk kemist, professor vid Andersonian University, Glasgow, 1874–94.

djuphav

djuphav, ofta använd men ej formell benämning på havets djupare delar, främst de som ligger under kontinentalsockelns yttre gräns, dvs. på ca 200 meters djup.

djupvatten

djupvatten, oceanbassängernas kallaste och därigenom tyngsta vattenmassor, vilka fyller deras djupaste delar.

dödvatten

dödvatten, vattenområde där segelbåtar och fartyg med ringa maskinkraft utan synliga skäl dramatiskt förlorar fart.

eutrofiering

eutrofie´ring, utveckling mot mera näringsrika förhållanden, oavsett om detta beror på en naturlig utveckling eller om förhållandena orsakats av människan.

evaporering

evaporering, förångning, överförande av fast eller flytande materia, vanligen vatten, i gasform.

fantombotten

fantombotten, deep-scattering layer, utbredda, horisontella skikt i havet i vilka ansamlingar av organismer ger utslag på ekolod.

fiskerihydrografi

fiskerihydrografi, vetenskap som ägnar sig åt sambandet mellan å ena sidan fisken och dess föda och å andra sidan den fysikalisk-kemiska miljön.

FLIP

FLIP (eng. Floating Instrument Platform), unikt oceanografiskt forskningsfartyg från Scripps Institution of Oceanography i San Diego (Kalifornien, USA), som kan ställas vertikalt i vattnet.

front

front, inom oceanografin beteckning för de skarpa gränszonerna i oceanerna mellan vattenmassor av olika temperatur och salthalt (olika densitet), vilka styrs av samma dynamiska processer som atmosfären.

gilvin

gilvin, detsamma som gulämne.

grundhav

grundhav, epikontinentalhav, flackhav, den del av världshavet som sträcker sig in över kontinentalsockeln.

gulämne

gulämne, gi´lvin, samlingsnamn för sådana lösta organiska ämnen i naturliga vatten som absorberar blått ljus, och därigenom ger vattnet en gul eller brun färgton.

haloklin

halokli´n, vertikal zon i havet där salthalten förändras snabbt med djupet.

hav

hav är vanligtvis synonymt med världshavet eller oceanerna, dvs. det sammanhängande vattenområde som omger jordens kontinenter.

havssalt

havssalt, den fasta rest som blir kvar när man avdunstar havsvatten.

kallvattensfären

kallvattensfären, de vattenmassor med temperaturer kring 0 °C som uppfyller största delen av oceanbassängerna.

Kelvin-Helmholtz instabilitet

Kelvin-Helmholtz instabilitet, (efter Lord Kelvin och Hermann von Helmholtz), fenomen som uppträder vid gränsytan mellan två vätskor eller gaser av olika densitet vilka strömmar parallellt med olika hastighet under inverkan av gravitationen.

kompensationsdjup

kompensationsdjup, kalkens kompensationsdjup, djup i havet vid vilket kalk (kalciumkarbonat) går i lösning.

langmuircirkulation

langmuircirkulation, organiserad, vinddriven vertikalcirkulation i havets ytskikt.

mellanvatten

mellanvatten, intermediärt vatten, vattenmassa inom kallvattensfären i oceanerna.

Meteorexpeditionen

Meteorexpeditionen, tysk oceanografisk expedition 1925-27 i Sydatlanten med tyska flottans mätningsfartyg Meteor.

nefelometer

nefelome´ter, instrument för kvantitativ mätning av vätskors och gasers grumlighet (turbiditet).

normalvatten

normalvatten, eau de mer normale, havsvatten som används som standard vid bestämning av havsvattnets salthalt.

omvändningstermometer

omvändningstermometer, kvicksilvertermometer som används som standardinstrument för temperaturmätning i havet.

polärt bottenvatten

polärt bottenvatten, bottenvatten i oceanerna som bildas genom avkylning och förhöjning av salthalten vid isbildning.

psu

psu, practical salinity unit, enhet vid angivande av havsvattnets salthalt (salinitet) då denna beräknas utifrån vattnets elektriska ledningsförmåga. 1 psu motsvarar ungefär ett saltinnehåll av 1 kg per 1 000 kg havsvatten, dvs. 1 promille.

pyknoklin

pyknokli´n, densitetssprångskikt, täthetssprångskikt, skikt i hav eller sjö där densiteten ökar mycket inom ett litet djupintervall.

Redfieldkvoten

Redfieldkvoten, förhållandet mellan halterna av närsalterna nitratkväve och fosfatfosfor i planktonorganismer i havet.

redoxklin

redo´xkli´n, gräns i havs- och sjöbottensediment eller i det fria vattnet vid vilken syrekrävande nedbrytning av dött organiskt material upphör till följd av att det lösta syret i porvattnet eller vattnet förbrukats och ersätts av nedbrytning där sulfatreducerande bakterier utnyttjar syret i vattnets sulfatjoner.

salinitet

salinite´t, havsvattnets salthalt, dvs. mängden lösta salter i vattnet.

salinometer

salinome´ter, saltprovare, oceanografiskt instrument för bestämning av havsvattnets salthalt genom mätning av vattnets elektriska ledningsförmåga och temperatur.

salthalt

salthalt, innehållet av lösta salter i en vätska, t.ex. havsvatten eller blod.

« föregående | nästa » 1 2