Bläddra:

1–50 av 210 träffar 1 2 3 4 5

ablativ
ablativ, kasus i den latinska grammatiken vilket anger bl.a. riktning från en plats: dom-o 'hemifrån' (av domus 'hem').
absolutiv
a´bsolutiv, kasus i t.ex. grönländskan, i subjekt vid intransitivt verb och i objekt vid transitivt verb.
ackusativ
a´ckusativ, kasus som bl.a. förbinds med det direkta objektet i språk som tyska och latin.
adessiv
a´dessiv, kasus i bl.a. finskan, där det anger befintlighet ('på', 'vid') eller instrument ('med'): tuoli-lla ('på stolen'), auto-lla ('med bil').
adjektiv
adjektiv, ordklass med användning som attribut (en stor gran) och predikativ (granen är stor).
adnominal
adnomina´l, fungerande som bestämning till substantiv.
adverb
adve´rb, ordklass använd framför allt som adverbial.
affix
affi´x, morfem som inte kan utgöra ett självständigt ord men som tillsammans med en avlednings- eller böjningsstam kan bilda ett nytt ord eller en annan ordform.
aktiv
aktiv, a´ktivum, en böjningskategori hos verbet i vissa språk (eller en semantisk-syntaktisk egenskap hos satser i dessa språk).
aktivum
a´ktivum, språkvetenskaplig term; se aktiv.
al-
al-, bestämd artikel i arabiskan.
allativ
a´llativ, kasus i bl.a. finskan vilket anger riktning: kato-lle '(upp) på taket'.
allomorf
allomorf, variant av ett morfem, t.ex. -en/-n (hök-en, fågel-n och fågel-/fågl- (fågel-n, fågl-ar).
aorist
aori´st, i den klassiska grekiskans grammatik en verbform som (i indikativ) avser enstaka enhetlig eller inträdande händelse i förfluten tid (i konjunktiv även nutid och framtid).
appellativ
a´ppellativ, artnamn, substantiv som betecknar (räknebara individer av) en viss art (t.ex. blomma), i motsats till substantiv som betecknar (icke räknebart) ämne (ämnesnamn, t.ex. guld) eller substantiv som betecknar unika individer (egennamn, t.ex. Stockholm).
artikel
artikel, formord eller suffix som anger substantivets (eller den utbyggda nominalfrasens) bestämdhet.
artnamn
artnamn, en typ av substantiv, detsamma som appellativ.
aspekt
aspe´kt, synpunkt, synvinkel, sida (av en sak); kategori hos verbet som markerar t.ex. om en handling ska ses som ett avslutat helt (perfektiv aspekt), som pågående vid en viss tidpunkt (progressiv aspekt) eller som något regelbundet återkommande (habituell aspekt).
avledning
avledning, typ av ordbildning vid vilken nya ord(stammar) bildas genom tillägg av affix: o-jämn, ojämn-het och/eller genom stamförändring: tyng-d (jämför tung).
bestämd artikel
bestämd artikel, formord eller suffix som anger att ett substantiv betecknar något som förutsätts vara bekant.
bestämd form
bestämd form, grammatisk term för de böjningsformer av ett substantiv som bildas med suffigerad (efterställd) bestämd artikel: båt-en, båt-ens, båt-ar-na, båt-ar-na-s.
böjning
böjning, flexion, inom språkvetenskapen: de systematiska förändringar i ett ords form som har grammatisk funktion.
böjningslära
böjningslära, den del av grammatiken som redovisar reglerna för ordens böjning.
böjningsmönster
böjningsmönster, paradigm, en uppställning av ett ords olika böjningsformer.
böjningsändelse
böjningsändelse, suffix varmed en viss böjd ordform bildas.
casus obliquus
casus obli´quus, oblikt kasus, i den klassiska och traditionella grammatiken kasus som anses signalera att det kasusböjda ordet är syntaktiskt beroende av andra ord i satsen.
casus rectus
casus rectus, i den klassiska grammatiken använt om nominativen och vokativen, dvs. om kasus som ansågs ange syntaktiskt oberoende.
dativ
da´tiv kallas efter mönster av den latinska grammatiken kasus i indirekt objekt vid verb med dubbelt objekt, t.ex. i tyska (Anna gab mir das Buch 'Anna gav mig boken'; det indirekta objektet mir står i dativ).
definita pronomen
definita pronomen, bestämda pronomen, används om någon eller något som läsaren eller lyssnaren förväntas kunna identifiera utifrån texten eller talsituationen.
deklination
deklination, böjning av nomen (dvs. substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord) i t.ex. numerus, genus och kasus.
deklinera
deklinera, grammatisk term, se deklination.
dekompositum
dekompositum (latin decompo´situm), äldre språkvetenskaplig term för ord som avletts av ett sammansatt ord (järnväg-are) eller för sammansatta ord där minst ett av leden självt är sammansatt (järnvägs-vagn).
delativ
delativ, grammatisk term för kasus som i vissa språk betecknar utgångspunkten för en nedåtgående rörelse.
demonstrativa adverb
demonstrativa adverb, adverb som används deiktiskt eller anaforiskt, i svenskan t.ex. här, där, hit, dit, nu, då, därför, här- eller där- jämte preposition.
demonstrativa pronomen
demonstrativa pronomen, definita pronomen som primärt används deiktiskt om någon eller något i talsituationen (Ta den här stolen!) men som också ofta används anaforiskt (Räntan har stigit och detta oroar regeringen.).
deponens
deponens, verb som har samma form som ett passivt verb (t.ex. i latinet suffixet -r och i svenskan -s) men som saknar aktiv motsvarighet och som till betydelse och konstruktion inte liknar passiva verb (t.ex. i svenska avundas någon något, minnas något, brottas).
derivation
derivation, språkvetenskaplig term: mindre vanlig synonym till avledning.
determinativ
dete´rminativ, språkvetenskaplig term: se determinativa pronomen.
determinativ
dete´rminativ, språkvetenskaplig term: avledningssuffix som utvidgar ett indoeuropeiskt verbs stam utan att systematiskt påverka verbets betydelse.
determinativa pronomen
dete´rminativa pronomen, i bl.a. svensk grammatik definita pronomen som korresponderar med en bisats som efterställt attribut: den flicka(n) som röker, den som röker, den idén att vi skulle starta eget.
deverbativ
deve´rbativ, avledning till verb, t.ex. läs-ning, läs-bar till läsa.
diminutiv
di´minutiv, de´minutiv, avlett ord (vanligen substantiv) där avledningssuffixet anger litenhet och/eller ger en smeksam eller nedsättande biton åt grundordets betydelse: svenska tandsing till tand, engelska starlet till star.
disjunktiv konjunktion
disjunktiv konjunktion (lat. disiuncti´vus, av disiu´ngo 'skilja åt' samt konjunktion), oböjligt ord som förbinder två sidoordnade alternativ.
distributiva konjunktioner
distributiva konjunktioner, tidigare använd term för adverb som uppträder i vart och ett av två samordnade led: än Lisa, än Per; dels blå, dels röd.
distributiva räkneord
distributiva räkneord, räkneord (i vissa språk) som anger att ett och samma antal återkommer vid olika tillfällen, fördelade på olika personer e.d., t.ex. lat. quaterni 'fyra åt gången, fyra var' (jfr quattuor 'fyra').
dividuativ
dividuati´v (lat. divi´duus 'delbar', bildning till di´vido 'dela').
djupkasus
djupkasus, detsamma som semantiskt kasus, se kasusgrammatik.
dvandva
dva´ndva, dvandva-kompositum, från sanskritgrammatiken hämtad beteckning för sammansättning där för- och efterled uppfattas som samordnade, t.ex. Österrike-Ungern, marxism-leninism.
elativ
elativ (i anslutning till ablativ, av lat. ela´tus, form av e´ffero 'bära ut'), kasus, bl.a. i finska, som betecknar det som något rör sig ut ur: fi. talo 'hus' heter i elativ talosta 'ur huset'.
enkelt tempus
enkelt tempus, tempus som anges i det finita verbet, dvs. i svenskan presens eller imperfekt.

« föregående | nästa » 1 2 3 4 5

Sökkällor

Medier

Avancerade filtreringar

Tips

Via Sajtkartan kommer du också åt innehållet i Nationalencyklopedin!

A-G |  H-N |  O-U |  V-Ö