botanik

botanik (medeltidslatin botaʹnicus, av grekiska botanikoʹs ’som rör örter’, av botaʹnē

(11 av 17 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Historia

Kunskap om växter har människan alltid haft eftersom hon varit beroende av dem som föda, som läkemedel och för många andra praktiska ändamål. Men en mer teoretiskt grundad botanik framträder inte förrän med Aristoteles och hans skola. Hans lärjunge Theofrastos har skrivit de båda första till vår tid bevarade botaniska traktaterna (omkring år 300 f.Kr.), ”Om växternas historia” och ”Om växternas orsaker”. De kan sägas bilda grunden för hela den kommande botanikhistorien. Den förra skriften innehåller en beskrivning och klassifikation

(80 av 841 ord)

Växtsystematik

Växtsystematikens huvuduppgifter är tre:
1) att beskriva och namnge de arter och andra enheter (taxa, singularis taxon) som växtriket består av,
2) att utreda taxas släktskapsförhållanden och låta dessa komma till uttryck i ett hierarkiskt system samt
3) att studera artbildningsprocesser.

Många vill numera sammanfatta de två förstnämnda inriktningarna som växttaxonomi, medan den sistnämnda hör till systematiken i vidare bemärkelse och har nära anknytning till bl.a. populationsgenetik och populationsekologi.

Det beskrivande arbetet kan i

(74 av 502 ord)

Växtmorfologi

Växtmorfologin, läran om struktur och byggnad hos växten och dess organ, var långt in på 1900-talet intimt kopplad till systematiken

(20 av 136 ord)

Växtekologi med växtgeografi

Den ekologiska botaniken sysslar med växtvärldens samspel med sin omgivning, dvs. både dess beroende av och dess påverkan på miljön. Relationerna är alltså ömsesidiga. Ekologin kan sägas studera allt levande i dess livsmiljö. Snarare än som ett rent biologiskt område kan man betrakta ekologin som en tvärvetenskap. Själva ordet ekologi lanserades av Ernst Haeckel 1866, men växtekologin har långt äldre rötter. Iakttagelser om betydelsen av växtplatsernas beskaffenhet, t.ex. kalkbergarternas avvikande växtlighet, gjordes redan av Linné,

(75 av 534 ord)

Växtanatomi

Växtanatomi behandlar växternas struktur, främst den inre, mikroskopiska strukturen (medan studiet av de större, utifrån synliga dragen brukar hänföras till växtmorfologin).

Under sin historiska utveckling har växtanatomin

(27 av 186 ord)

Växtfysiologi

Växtfysiologi är läran om växternas livsprocesser. Vetenskapsgrenens moderna utveckling kan sägas ha inletts med Johan Baptista van Helmonts försök i början av 1600-talet, vilket visade att huvuddelen av växternas substans, i motsats till vad Aristoteles

(35 av 244 ord)

Information om artikeln

Medverkande

  • Bengt Jonsell
  • Gunnar Eriksson
  • Hugo Sjörs
  • Lars Olof Björn
  • Sven G. Nilsson

Litteraturanvisning

G.C. Ainsworth, Ainsworth & Bisby’s Dictionary of the Fungi (7:e upplagan 1983);
G.C. Ainsworth m.fl., The Fungi, an Advanced Treatise 4 (1973);
A. Arber, Herbals (3:e upplagan 1986);
M. Begon m.fl., Ecology, Individuals, Populations and Communities (2:a upplagan 1990);
P.A. Colinvaux, Introduction to Ecology (1973);
A. Cronquist, An Integrated System of Classification of Flowering Plants (1981);
R. Dahlgren, Angiospermernes taxonomi 1–4 (2:a upplagan 1979–81);
G. Eriksson, Botanikens historia i Sverige intill år 1800 (1969);
A.S. Foster & E.M. Gifford, Comparative Morphology of Vascular Plants (2:a upplagan 1974);
B. Fott, Algenkunde (2:a upplagan 1971);
E. Hultén, Atlas över växternas utbredning i Norden (2:a upplagan 1971);
E. Hultén & M. Fries, Atlas of North European Vascular Plants 1–3 (1986);
A.G. Morton, History of Botanical Sciences (1981);
J. Sachs, Geschichte der Botanik (1875);
H. Sjörs, Ekologisk botanik (1971);
C.A. Stace, Plant Taxonomy and Biosystematics (2:a upplagan 1989).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, botanik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/botanik