Hjältinnan i Flauberts ”Madame Bovary” (1857), varpå termen syftar, saknar självkännedom och tror sig med orätt stå över sin slätstrukna omgivning. Hon flyr in i banala erotiska förhållanden, som hennes fantasi länge men till slut fåfängt söker förgylla. I ”Le Bovarysme” (1892) ville Jules de Gaultier se densamma också som