eskatologi

eskatologiʹ (av grekiska eʹschatos ’sist’, ’ytterst’ och -logiʹa ’-lära’, ’-vetenskap’, av loʹgos ’ord’), läran om de yttersta tingen. Ordet bildades 1804 av Karl Gottlieb Bretschneider (1776–1848

(26 av 182 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Den enskildes tillstånd efter döden

I många religioner finns utsagor om vad som sker när en människa dör. Vägen till dödsriket är i en del religioner, t.ex. den grekiska och den romerska, farofylld, med floder som man måste färdas över, odjur som

(37 av 258 ord)

Slutkatastrofen

I Bibelns syndaflodsberättelse (Första Mosebok 6–8) liksom i många andra religiösa dokument finns föreställningen att en stor förödelse har drabbat jorden i det förflutna. När man i judendomen och kristendomen berör världens yttersta tid använder man gärna

(37 av 261 ord)

Kristendomens egenart

Den kristna eskatologin ansluter sig till judiska föreställningar men utmärks av tron på att

(14 av 96 ord)

Kommentar

Judisk och kristen tradition – till vilken islam ansluter sig – och delvis zoroastrismen betonar ett historiskt engångsförlopp, som avslutas med domedagen; alltså inte

(24 av 165 ord)

Information om artikeln

Medverkande

  • René Kieffer

Litteraturanvisning

”Eschatologie”, Theologische Realenzyklopädie 10 ( 1982);
H. Althaus (utgivare), Apokalyptik und Eschatologie ( 1987);
S.-G.F. Brandon, The Judgement of the Dead ( 1967);
J. Carmignac, Le Mirage de l’Eschatologie ( 1979);
S. Mowinckel, Han som kommer ( 1951);
M. P:n Nilsson, Helvetets förhistoria ( 1963);
P. Volz, Die Eschatologie der jüdischen Gemeinde im neutestamentlichen Zeitalter ( 1934, nytryck 1966).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, eskatologi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/eskatologi