Europeiska unionen, EU, benämning på det samarbete som inleddes 1952 och sedan 1993 enligt Unionsfördraget (Maastrichtfördraget) bedrivs mellan 27 europeiska stater. Staterna är Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Tyskland (1952), Danmark, Irland, Storbritannien (1973), Grekland (1981), Portugal, Spanien (1986), Finland, Sverige, Österrike (1995), Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern (2004), Bulgarien, Rumänien (2007). Turkiet och Kroatien inledde 2005 förhandlingar om medlemskap, och Makedonien fick samma år status som kandidatland.
Samarbetet inleddes 1952 inom Kol- och stålgemenskapen och blev så betydelsefullt att det utvidgades genom Romfördraget (1957). Då upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) och Europeiska kärnenergigemenskapen (EURATOM). Efter 1967 fick samarbetet benämningen Europeiska gemenskaperna (EG). Målsättningen var att uppnå fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Ekonomisk diskriminering på grund av nationalitet blev olagligt, och företag fick fri etableringsrätt. Genom en tullunion kunde varor och tjänster utan tullar eller andra handelshinder säljas i hela området. Handelspolitiken mot länder utanför EG samordnades.
Samarbetet utvidgades under 1970- och 80-talen. Den ekonomiska utvecklingen ansågs dock inte tillfredsställande, och reformplaner utvecklades för ökad effektivitet och samarbete inom nya områden (t.ex. valutasamarbete). Reformarbetet ledde fram till ett fördrag om en europeisk union (1993). Arbetet med att fördjupa samarbetet har därefter fortsatt. År 2007 undertecknade de 27 regeringarna ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, som EU-samarbetet vilar på. För att träda i kraft måste det först godkännas (ratificeras) av samtliga nationella parlament och Europaparlamentet. Så skedde hösten 2009 efter en utdragen process främst i Irland och Tjeckien. Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget slutligen i kraft.
EU liknas ofta vid en stat men är en speciell och mycket komplex organisation. Den bygger på en bas av mellanstatlighet men har inslag av överstatlighet och förändras ständigt. Nya medlemsstater tillkommer, och institutioner och beslutsprocesser är föremål för löpande omprövning. Alltfler frågor som tidigare sågs som nationella är nu föremål för gemensamma beslut inom EU. Samverkan mellan den nationella nivån och EU-nivån är av avgörande betydelse.
EU:s institutioner är: Europeiska rådet, som hanterar övergripande frågor av policykaraktär (t.ex. nya fördrag). Det består av medlemsländernas stats- och regeringschefer samt ordföranden i Europeiska kommissionen. Utrikesministrarna deltar också. Ordförandeskapet växlar halvårsvis mellan medlemsländerna. Europeiska unionens råd (Ministerrådet) är EU:s beslutande organ. Det utgörs av en representant för varje medlemslands regering. Vilken minister det är avgörs av frågans karaktär, och ordförandeskapet roterar. Beslutsmakten delas numera i alltfler frågor med det direktvalda Europaparlamentet (736 ledamöter), som också har stort inflytande över EU:s budget och granskningen av Europeiska kommissionen, som är EU:s beredande, förslagsställande, verkställande, kontrollerande och förhandlande organ. Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) ska se till att verksamheten sker i enlighet med fördragen och löser tvister samt ska på begäran av nationell domstol avge förhandsutlåtande avseende tolkning av gällande rättsakter. Revisionsrätten granskar ekonomisk förvaltning inom EU:s institutioner och externa organ. Ekonomiska och sociala kommittén är, liksom Regionkommittén, rådgivande organ med förankring i medlemsländernas intresseorganisationer respektive i regionala politiska miljöer. Europeiska ombudsmannen har till uppgift att tillvarata medborgarnas intressen gentemot EU:s institutioner och säkerställa god förvaltning. Europeiska investeringsbanken beviljar lån till projekt i EU-länder och kandidat- och utvecklingsländer. Europeiska centralbanken (ECB) är centralbank för EU-länder som infört den gemensamma valutan euro. EU har också inrättat en rad EU-myndigheter, vilka sköter vissa administrativa eller tekniska uppgifter (t.ex. ECDC, Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, Solna).
Huvudprincipen för beslutsfattandet är att Kommissionen utarbetar förslag till ny lagstiftning. Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén yttrar sig över förslaget. Därefter yttrar sig Ministerrådet, vars viktigaste roll är att fatta beslut. Tidigare fattade Ministerrådet de flesta beslut ensamt. Numera sker detta i alltfler fall tillsammans med Europaparlamentet enligt medbeslutandeproceduren som är "ordinarie lagstiftningsförfarande" i ca 2/3 av alla lagstiftningsärenden. Kan dessa två institutioner inte komma överens tillsätts en förlikningskommitté för att förhandla fram kompromissförslag. Lyckas inte detta har förslaget fallit.
Beslutsprocedurerna inom EU kan leda till: förordning som är bindande och tillämplig i alla medlemsstater; den har företräde före nationell lag och träder i kraft vid angiven tidpunkt. Direktiv är bindande för medlemsländerna vad gäller mål för verksamhet och tid för att uppnå målet, men medlemsländerna avgör hur det ska nås. Beslut är bindande för den part som anges. Rekommendation och yttrande är inte bindande.
Inom EU används 23 officiella språk. Officiella texter publiceras på samtliga språk. I det dagliga arbetet dominerar engelska och franska. Beslut i Ministerrådet och Europaparlamentet publiceras i Europeiska unionens officiella tidning, EUT.
Medlemsländer
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Visa hela artikelnSida 1-2 av 4 Nästa: Europeiska unionen»
2010-09-03 Nationalencyklopedin • Kort
http://www.ne.se/europeiska-unionen Kopiera källangivelse
