folkvandringstiden, i europeisk historia benämning på perioden ca 370–600. Tiden kännetecknades av politisk och socioekonomisk omvandling, huvudsakligen förknippad med det västromerska rikets fall och uppkomsten av medeltida kungadömen. Traditionellt har man lagt störst vikt vid de s.k. germanska folkvandringarna, men folkvandringarna omfattade även keltiska, slaviska, asiatiska och romaniserade folk. Den historiska utvecklingen kan karakteriseras som två delvis parallella faser: dels erövringar, dels djupgående förändringar av samhället. Under folkvandringstiden minskade Europas befolkning, dels p.g.a. krig och plundringar, dels p.g.a. epidemier (t.ex. böldpesten på 500-talet).
Erövringarna
Ibland skiljer man på kortlivade arméerövringar i ... (100 av 1255 ord)
