ke´lter (grekiska keltoi´ eller ke´ltai, latin ce´ltae), indoeuropeisk folkgrupp med historiskt utbredningsområde från Brittiska öarna till nuvarande Turkiet; ursprungligen en geografisk samlingsbenämning på folk i Europa bosatta väster om skyterna, etablerad av antika grekiska författare som Hekataios och Herodotos. I antik litteratur förekommer även de synonyma termerna galler (latin galli) för keltisktalande folk i Podalen och norrut, och galater (grekiska gala´tai) för keltisktalande folk i Grekland och Mindre Asien. Benämningen användes tidigt även om folk som inte talade keltiska språk, t.ex. om germaner, vilka romarna lärde sig skilja från kelter under första århundradet f.Kr.
I det arkeologiska materialet ... (100 av 1612 ord)
