Kina, stat i östra Asien. Kina är världens folkrikaste stat och den till ytan tredje största.
Landet kan topografiskt indelas i tre huvudområden. De västra delarna består av bergmassiv med platåer och bäcken och upptar 60 % av ytan. Här ingår Tibetanska högplatån och några av världens högsta bergskedjor, bl.a. Himalaya, Karakoram och Pamir. De östra delarna består av slätterna med den östra kustranden och dess västra kullandskap; sammantaget utgör området en tredjedel av ytan med ett flertal sjöar och flodområden, bl.a. Chang Jiang och Huang He. Det nordvästra området utgörs delvis av stora öken- och stäppområden, bl.a. Takla Makan.
Större delen av Kina har tempererat, kontinentalt klimat, präglat av monsunvindarna. Vintermonsunen från nord till nordväst för ned kall och torr luft från Sibirien, varför de norra delarna har mycket kalla vintrar. Sommarmonsunen är en sydlig till sydöstlig vind, som för in fuktig luft över landet. Under sommaren faller därför större delen av årsnederbörden, som inom vissa kustområden i sydöst uppgår till 2 000 mm. Årsnederbörden avtar åt nordväst och är i Xinjiang, som täcks av vidsträckta öknar, mindre än 100 mm.
Landets forna stora skogar täcker numera endast en tiondel av ytan. I norra Kina är den naturliga vegetationen lövfällande träd och buskar. På slätterna, där egentliga skogar numera saknas, odlas ofta kastanj, mullbärsträd och kaki. I de högre bergen förekommer skogar av tall, lärkträd och gran. Mot väster vidtar Centralasiens grässtäpper och i Inre Mongoliet och Xinjiang halvöknar och öknar. I västra Kinas högländer dominerar barrskog och sommargrön lövskog på lägre höjd, medan alpin vegetation vidtar högre upp. De forna subtropiska skogarna i mellersta och södra Kina och de tropiska skogarna längst i söder är till största delen undanträngda av ris-, te- och mullbärsodlingar.
Kina
Befolkning
På knappt ett halvsekel har landet mer än fördubblat sin folkmängd och är i dag världens folkrikaste stat med mer än en femtedel av jordens befolkning. Han-kineserna, de s.k. egentliga kineserna, utgör drygt 90 % av Kinas befolkning, medan övriga hör till de sammanlagt 55 etniska minoriteterna. Minoriteternas egna språk erkänns och används i vissa fall i skolan. Ibland finns det även lokalspråkiga tidningar. De stora minoriteterna, såsom mongoler, tibetaner och uigurer, har en omfattande egen kultur, historia och tradition.
Det kinesiska språket är starkt dominerande och talas av ca 95 % av befolkningen. Dessutom finns det ca 60 miljoner talare av över 150 minoritetsspråk som tillhör åtta olika språkfamiljer. Dessa talare är i stor utsträckning tvåspråkiga, och många av dem använder kinesiska som skriftspråk.
En mångfald religionsformer har förekommit i Kina genom tiderna, dels inhemska religioner som kinesisk folkreligion, konfucianism och daoism, dels buddhism, islam och kristendom. Buddhismen nådde landet under första århundradet e.Kr. Under 600-talet kom kristendomen liksom islam. Den största religionen i dag är buddhismen, som enligt osäkra officiella beräkningar har omkring 100 miljoner anhängare.
Kina
Näringsliv
Kinas ekonomiska utveckling efter 1978 har varit snabbare än något annat lands, och landet hör i dag till toppskiktet bland världens ledande ekonomier. Under det senaste kvartsseklet har jordbrukets betydelse för ekonomin stadigt minskat, samtidigt som industrin och tjänstesektorn vuxit. Trots en allt marknadsliberalare hållning och många nybildade privata företag har staten fortfarande en stark roll i ekonomin, och marknadskrafterna har inte släppts fria på alla områden. En framväxande exportindustri har med stöd av utländska investeringar varit den främsta drivkraften bakom den väldiga ekonomiska expansionen. Särskilt intensiv har utvecklingen varit i de södra och sydöstra delarna. Drygt 10 % av Kina är uppodlat, och mer mark kan knappast till rimliga kostnader användas som åker. Eftersom man tar dubbla skördar i de mellersta och södra delarna och till och med tre skördar per år längst i söder är dock den besådda arealen under ett år betydligt större. På slätterna i norr är vete huvudgrödan, medan ris är viktigast i söder. Kina har stora naturtillgångar, och fyndigheterna av stenkol och järnmalm hör till världens rikaste. Tillverkningsindustrin är landets snabbast växande sektor, och IT-, elektronik- och bilindustrin är de snabbast växande enskilda branscherna. Samtidigt håller landet sin världsledande ställning inom traditionella branscher, såsom textilindustri. Även turistnäringen växer snabbt.
Dynastier och statsöverhuvuden
Olika dateringar av dynastier och regeringsperioder kan förekomma, bl.a. beroende på om man väljer att följa den gamla kinesiska kalendern eller den nuvarande västerländska. Ovanstående tabell är baserad på den västerländska kalendern. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kina
Historia
Fynd i Lantian i östra Shaanxi visar att Kina var bebott av hominider redan för 1,3 miljoner år sedan. Homo erectus levde i Kina mellan 600 000 och 230 000 f.Kr., vilket framgår av bl.a. fynd från Zhoukoudian sydväst om Beijing. Stenålderns jägar- och samlarkulturer avlöstes ca 6000 f.Kr. av ett jordbrukssamhälle, yangshaokulturen vid Huang He. Andra neolitiska kulturer växte fram i söder och öster.
På 3000- och 2000-talen f.Kr., i övergången till bronsålder, utvecklades riken. I traditionell historieskrivning omnämns en första dynasti, Xia, som dock inte kan beläggas. Ca 1500 f.Kr. framträdde den historiska Shangdynastin, som dominerade delar av Nordkina. Ekonomin vilade på odling av hirs, vete och ris. Shangkungen hade både politiska och religiösa plikter. Till de senare hörde utforskandet av de högre makternas vilja, vilket bl.a. resulterade i orakeltexter. Skriften i texterna är en föregångare till dagens kinesiska skrift.
Shang störtades ca 1040 f.Kr. av Zhoudynastin. Till en början (Västra Zhou, 1040–771 f.Kr.) styrdes Kina av en kung med underlydande länsfurstar, men under epokens andra del (Östra Zhou, 770–256 f.Kr.) blev länsfurstarna självständiga kungar och Kina sönderföll i en mängd riken, vilka ofta förde krig mot varandra. Sammanfattande började man kalla rikena Zhongguo ("De centrala rikena", varav benämningen "Mittens rike"), som ännu är den kinesiska benämningen på Kina. Trots den politiska splittringen var detta en kulturell blomstringstid, då konfucianismen och daoismen utvecklades och den kinesiska civilisationen expanderade mot söder.
På 200-talet förenades Kina med våld av fursten av Qin, som 221 f.Kr. utropade sig till Qin Shi Huangdi, förste kejsare av Qin (221–210 f.Kr.). På kort tid omformades Kina i grunden. Landet ända ned till nuvarande Vietnam erövrades, och den stora muren började byggas i norr. Mynt, mått och vikter blev enhetliga för riket. Kejsaren tog initiativ till en länsindelning under civila och militära ämbetsmän, vilket låg till grund för den centraliserade byråkratiska struktur som präglade Kina i över 2 000 år. Den brutala regimen ledde emellertid till uppror, och Qindynastin ersattes redan 206 f.Kr. av Handynastin (Västra Han, 206 f.Kr.–9 e.Kr. och Östra Han, 25–220). Hanepoken räknas som en kinesisk storhetstid, men imperiet drabbades också av allvarliga problem. Bönderna förtrycktes av storgodsägare, och imperiets styrande krets sönderföll ofta i fraktionsstrider. Perioden 9–23 e.Kr. regerades Kina av en usurpator, Wang Mang, som förgäves sökte förändra landet. Sedan Wang Mang störtats återupprättades Handynastin.
Från 184 försvagades Östra Han av bondeuppror och intriger. Imperiet splittrades 220 i tre riken, Wei i norr, Shu-Han i sydväst och Wu i söder. Efter hårda strider återsamlades Kina år 280 av Jindynastin (266–316). Jin föll dock redan 317, varefter Kina var splittrat i tre sekel. Nomadfolk, bl.a. xiongnu, mongoler och tibetaner, stred på 300-talet om makten i Nordkina, medan inhemska dynastier efterträdde varandra i söder. Erövrarna i norr sinifierades (anammade kinesisk kultur) förr eller senare, bl.a. eftersom de var beroende av kinesernas tekniska och byråkratiska kompetens. Detta gällde i synnerhet det mäktigaste nordriket, tuobafolkets dynasti Norra Wei (386–535). Splittringsepoken var en blomstringstid för konst och litteratur, särskilt i söder, och buddhismen bredde ut sig i hela Kina.
Kina enades 589 av Suidynastin (581–618). Liksom under Qin påtvingades folket en brutal reorganisering, och till priset av mänskligt lidande skapades åter ett starkt imperium. Trots att Sydkina, med sin stora befolkning, nu hade börjat väga över ekonomiskt förblev Nordkina politiskt och militärt dominerande. Konfucianismen antog formen av statsideologi. På 600-talet blev det allt vanligare att ämbetsmän rekryterades efter att ha genomgått konfucianska examina, något som därefter präglade den kinesiska förvaltningen under hela kejsartiden.
Suidynastin kollapsade efter misslyckade krig i Korea, men imperiet överlevde i Tangdynastin (618–907), en storhetstid då Kina återigen lade under sig stora delar av Centralasien. Huvudstaden Chang'an (nuvarande Xi'an) blev jordens största stad med statsmän, konstnärer och köpmän från hela Asien. Tangväldet nådde sin höjdpunkt under Xuanzong (712–756), men i mitten av 750-talet drabbades Kina av en mängd kriser. Centralasien gick förlorat, och militärguvernörer gjorde uppror. Imperiet överlevde men var på 800-talet betydligt svagare, och 907 upplöstes det. Fem dynastier följde på varandra i norr, medan Sydkina regerades av f.d. militärguvernörer. Splittringen ledde till att stora områden i norr gick förlorade till främlingar. Khitanfolket grundade imperiet Liao (907–1125), med huvudstad vid nuvarande Beijing, och de tibetanska tanguterna grundade dynastin Xixia (1038–1227) i nordväst.
Mellan 700-talet och 1000-talet bredde storgodsen ut sig på småböndernas bekostnad. Införandet av nya rissorter ledde till kraftig folkökning i Sydkina, och till följd av framgångarna inom jordbruket uppkom ett expansivt näringsliv med rika marknadsstäder. Kina hade på 1100- och 1200-talen över 100 miljoner invånare. Under Songdynastin, som 960–978 enade Kina, upplevde därför landet en inre expansion med miljonstäder och en förfinad överklasskultur. Militären förlorade helt sitt inflytande till de civila ämbetsmännen, mandarinerna.
Militära motgångar ledde till att hela Nordkina gick förlorat för Songdynastin 1127, men imperiet fortlevde i söder till 1279. Under andra hälften av 1200-talet erövrade mongolerna hela Kina och utropade dynastin Yuan (1271–1368). Mongolerna styrde Kina med hjälp av turkar och muslimer, men efter grundaren Khubilai khans död 1294 försvagades väldet. Många européer, däribland Marco Polo, besökte Yuandynastins imperium, och en viss katolsk mission bedrevs på 1300-talet.
Upprorsledaren Zhu Yuanzhang störtade mongolerna och utropade Mingdynastin (1368–1644). Bönder tvångsförflyttades till Nordkina, och många storgods konfiskerades av staten. Under en kort period på 1400-talet sändes stora kinesiska flottor till Indiska oceanen, men därefter påbjöd kejsaren i stället en isolationistisk politik gentemot omvärlden. Ming störtades 1644 av manchuer från nordöst. Dessa, som utropade Qingdynastin (1644–1912), etablerade sig som ett herrefolk över kineserna och skapade på 1700-talet ett gigantiskt imperium med överhöghet över bl.a. Centralasien, Mongoliet och Tibet. De västerlänningar som kom till hamnstaden Guangzhou (Kanton) för att handla tvingades rätta sig efter manchuernas villkor. Detta förändrades emellertid på 1800-talet, då Västeuropas industriella och militära expansion gjorde Kina sårbart för attacker. I det s.k. opiumkriget 1839–42, som britterna startade efter att den kinesiska regimen förbjudit deras opiumexport till Kina, led Kina nederlag. Storbritannien erhöll bl.a. Hongkong.
Detta blev början på en allt intensivare kolonialism. Under andra hälften av 1800-talet tvingade britter, fransmän, tyskar, ryssar och japaner den kinesiska regeringen till förödmjukande landavträdelser och erhöll privilegier. Dessutom förhärjades landet av flera uppror, bl.a. en stor kristen bonderesning, Taipingupproret (1850–64). År 1900 exploderade hatet mot västerlänningarna i det s.k. boxarupproret, vilket nedkämpades brutalt.
Åren 1911–12 föll manchuväldet, och Kina blev republik. På 1910- och 20-talen kännetecknades den unga republiken av ständiga fejder mellan krigsherrar, och det västerländska inflytandet kulminerade. Nationalistpartiet (Guomindang), under ledning av Sun Yat-sen (död 1925), motsatte sig både krigsherrarna och utlänningarna. En annan inhemsk kraft var kommunistpartiet, som grundades 1921. Till en början samarbetade nationalister och kommunister, men efter det att Guomindangledaren Chiang Kai-shek (Jiang Jieshi) 1927 låtit döda ett antal kommunister skedde en brytning. Chiang Kai-shek och hans styrkor dominerade Kina på 1930-talet, men efter en djärv förflyttning ("den långa marschen") 1934–35 byggde kommunisterna upp en stark maktbas i Shaanxi under ledning av Mao Zedong.
Det största hotet mot Kina kom på 1930-talet från Japan, som 1931 angrep nordöstra delen av landet och utropade lydstaten Manchukuo. Japanernas offensiver tvingade Chiang Kai-shek att samarbeta med kommunisterna. Efter andra världskrigets slut återupptogs striderna, vilket ledde till kommunisternas seger 1949. Guomindang behöll dock makten över Taiwan, som därmed bröts loss från övriga Kina, något som regimen i Beijing formellt inte har erkänt. Ända till 1971 representerades Kina i FN av Republiken Kina på Taiwan.
Folkrepubliken Kina, som utropades 1949, dominerades av Mao Zedong ända till dennes död 1976 och utvecklades snabbt till en asiatisk stormakt; Tibet erövrades 1950. Från att ha varit allierat med Sovjetunionen bröt Kina med Moskva 1960 och har sedan dess utgjort ett eget maktblock. Kollektiviseringen av jordbruket och misslyckade industrisatsningar ledde emellertid till stora svältkatastrofer under åren kring 1960, och Maos ställning kom under några år att ifrågasättas. Mao svarade 1966 med en dramatisk maktkamp, kulturrevolutionen, med hjälp av unga rödgardister. Många intellektuella förföljdes och regimkritiker rensades ut.
Efter Maos död 1976 led den närmaste kretsen kring denne, "de fyras gäng", nederlag i maktkampen mot Maos efterträdare Hua Guofeng. Denne manövrerades i sin tur bort av Deng Xiaoping (död 1997), som 1978 började reformera Kina i marknadsekonomisk riktning utan att därmed tillåta opposition mot kommunistpartiet. Det senare framkom tydligt 1989, då militären massakrerade tusentals demonstranter i Beijing. Från 1992 blev den ekonomiska reformpolitiken aktivare än tidigare, vilket har lett till ett allt större utländskt intresse för den kinesiska marknaden. Sedan 1990-talet har ekonomin utvecklats hastigt, men den politiska diktaturen har bestått.
Visa hela artikelnSida 1-5 av 6 Nästa: Landsfakta (textrut...»
2010-09-06 Nationalencyklopedin • Kort
http://www.ne.se/kina/1068628 Kopiera källangivelse
