Medeltidens städer växte ofta fram spontant; gatunätet följde terrängen, vilket fick krokiga och backiga gator och oregelbundna kvarter till följd. Huvudgatorna följde vattenlinjer, och ut mot vattnet gick smala vattugränder, vid vilkas mynning borgarna hade sina båthus och bryggor. Under 1600-talet började man i nya städer och vid återuppbyggandet av brandhärjade medeltidsstäder tillämpa renässansstadens

(54 av 380 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Mats Hellspong
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Svenskt stadsliv i kulturhistorisk belysning. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/stad/svenskt-stadsliv-i-kulturhistorisk-belysning