stadsbyggnad, tidigare stadsbyggnads­konst, kunskapen att ordna och gestalta helheten av byggnader, gator och andra stadsrum i tätbebyggelse. Stadsanläggande syns i olika kulturer genomgående ha varit förknippat med riter som innefattat att en yttre gränslinje dragits upp, ofta därtill orientering efter väderstreck. Ända in i nya tiden har städer legat som distinkta ”kroppar” skilda från det omgivande landskapet, ofta med gränsen ytterligare markerad av en försvarsmur.

Bosättningsagglomerat av ibland avsevärd storlek (10–15 hektar) förekom redan från 8000-talet f.Kr. (jämför stad, Historik).

(80 av 963 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Björn Linn
  • Lennart Palmquist

Litteraturanvisning

Nils Ahlberg, Svensk stadsplanering ( 2012);
F. Castagnoli, Orthogonal Town Planning in Antiquity (engelsk översättning 1 971);
G.R. Collins (utgivare), Planning and Cities ( 1968–75);
T. Hall, ”Mittelalterliche Stadtgrundrisse”, Antikvariskt arkiv 1980;
F.R. Hiorns, Townbuilding in History ( 1956);
S. Kostof, The City Assembled ( 1992);
S. Kostof, The City Shaped ( 1991);
L. Mumford, The City in History ( 1961);
J. Rykwert, The Idea of a Town ( 1976).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, stadsbyggnad. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/stadsbyggnad