Mongoliet

Mongoliet, stat i inre Asien. I väster utbreder sig de barrskogsklädda bergskedjorna Altaj och Changaj, och i söder består landet av en vågig högplatå med stäpp och öken. Floden Selenge rinner upp i bergen i norr och mynnar i Bajkalsjön i Ryska federationen. Några smärre floder rinner ut i grunda sjöar inom det nordvästra höglandet, men större delen av landet saknar avlopp. I Mongoliet finns ett stort antal slocknade vulkaner samt heta källor. Landet har ett utpräglat kontinentalklimat med stora temperaturskillnader under året och för dygnet samt liten nederbörd. Stora delar upptas av vidsträckta och gräsklädda betesmarker och i torrare områden stäppvegetation. Öknarna är tämligen artfattiga och domineras av olika mållväxter. I bergstrakterna finner man på högre höjder skogar med barr- och lövträd.

Mongoliet

Befolkning

Mongoliets befolkning är tämligen enhetlig och består huvudsakligen av etniska mongoler. I stor utsträckning har de tidigare nomaderna blivit bofasta, även om hjordarna fortfarande måste röra sig över vidsträckta betesmarker. Majoriteten av befolkningen talar olika dialekter av mongoliska, främst khalkha. Religionen har fått ett uppsving, och numera finns över 200 buddhistiska kloster och ca 2 000 lamor. Även den ursprungliga religionen, schamanismen, har upplevt en renässans.

Mongoliet

Näringsliv

Näringslivet domineras av boskapsskötsel och en tung, ofta statsägd, industri. Sedan början av 90-talet har man försökt modernisera och privatisera näringslivet. Försöken har dock fått begränsad effekt till följd av naturkatastrofer i form av extrem torka och hårda vintrar 2000, 2001 och 2010, som innebar att stora arealer betesmark blev obrukbara och nästan en femtedel av all boskap dog. Boskapsstammens återhämtning tillsammans med ökade världsmarknadspriser på exportvaror som guld och koppar har dock inneburit att landets ekonomi sakta börjat återhämta sig.

Mongoliet

Historia

De äldsta spåren av människor i Mongoliet härrör från tiden 200 000–100 000 f.Kr. På 1000-talet f.Kr. spred sig jordbruket i södra och östra Mongoliet, men därefter blev nomadiserande boskapsskötsel den dominerande näringen. Mellan tredje århundradet f.Kr. och första århundradet e.Kr. dominerades Mongoliet av det nomadiska krigarfolket xiongnu. Därefter uppstod flera turkiska stäppimperier i Mongoliet, bl.a. det uiguriska (745–840). Under Djingis khan och hans ättlingar erövrade mongolerna på 1200-talet ett ofantligt imperium, men på 1300-talet splittrades väldet. På 1600-talet kom området under manchuisk-kinesisk överhöghet.

År 1911 förklarade sig Mongoliet självständigt under den religiöse ledaren Bogdo Gegen. Efter kinesisk ockupation och inbördeskrig utropades 1924 en kommunistisk folkrepublik under Chorloogijn Tjojbalsan. Mongoliet omformades efter sovjetiskt mönster. I samband med Sovjetunionens sönderfall föll emellertid kommunistregimen, och fria val hölls 1990. De sista sovjetiska trupperna lämnade landet 1992.

Landsfakta