påve (ytterst av likabetydande medeltidslat. pa´pa, i lat. även med betydelsen 'pappa'), högste ledare för romersk-katolska kyrkan; ursprungligen en hederstitel för höga kyrkliga ledare – ännu i dag bär patriarken av Alexandria titeln påve. Påven i romersk-katolska kyrkan räknas som Petrus efterträdare och bär sedan medeltiden titeln vicarius Christi ('Kristi ställföreträdare'). Genom sitt primat har han det högsta ansvaret för kyrkans lära och ordningar; han utnämner t.ex. biskopar och sammankallar kyrkomöten. Hans skrivelser (bulla, encyklika, motu proprio) har hög auktoritet. Jfr ofelbarhetsdogmen. Påvens ämbete benämns i diplomatiska sammanhang Heliga stolen.
De biskopsstyrda lokalkyrkorna var från början likställda ... (100 av 1271 ord)
