Är du integrerad, lilla vän?

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Integration blev plötsligt dagens rätt på de flesta mediers förstasidor. Där hamnade frågan sedan det av ett genom WikiLeaks läckt dokument framkommit att utrikesminister Carl Bildt (M) och migrationsminister Tobias Billström (M) vid ett möte med USA:s ambassadör i Bagdad 2007 bland annat skulle ha uttalat sig ifrågasättande om irakiska flyktingar i Sverige och deras möjligheter att integrera sig.

Vid ett frukostmöte med bland andra den svenska ambassadören och USA:s ambassadör Ryan Crocker tog de båda svenska ministrarna upp den irakiska invandringen till Sverige. Problemet i sammanhanget ansågs vara de irakier som Sverige inte ville bevilja uppehållstillstånd. Carl Bildt ville ha en överenskommelse med Irak om återsändande av dessa. Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa irakier skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare, ska Bildt vidare ha sagt. Ministrarna ska också ha talat om hedersrelaterade mord i Sverige som lett till krav från svenskarna på en hårdare invandringspolitik.

Kvinnan på omslagsbilden heter Madeleine Wallgren och är bland annat professionell folkdansare.

NATIONALENCYKLOPEDIN

Integrationsdebatten

Vem vill väl inte vara integrerad? Men i samma stund man säger sig vilja vara det så inställer sig frågorna: Hur integrerad vill du vara? På vilket sätt vill du vara det? Vill du vara integrerad över hela linjen eller vill du göra undantag? Till det kan väl läggas att integrationsönskan hos en individ kan vara olika uttalad om det gäller ett dagis och en skola eller om det handlar om att som dansk, muslim eller vegetarian integreras i den trygga svenska gemenskapen. ”Den svenska gemenskapen” förresten, vilken är den? Går det exempelvis att vara en rättroende muslim och svensk i samma andetag sett med ”äktsvenska” ögon?

Den nyligen av statsvetaren och NE-skribenten Andreas Johansson Heinö (AJH) utgivna utvärderingen av svensk integrationsdebatt – Integration eller assimilation? – har som utgångspunkt den enligt författaren begreppsliga förvirringen och otydligheten som finns inom svensk integrationspolitik vad gäller de politiska alternativen. AJH menar att ”få svenska politiker formulerat några mer sammanhängande tankar om integrationspolitik” – som enda undantag nämns den förra integrationsministern Nyamko Sabuni och hennes bok Det nya Sverige (2010).

Integrationspolitik

Politiskt sett formulerades dagens svenska integrationspolitik hösten 1997 av den socialdemokratiska regeringen. Sin utgångspunkt hade den samhällets ”etniska och kulturella mångfald”, samtidigt som den markerade att insatser riktade till invandrare som grupp skulle begränsas till åtgärder under den första tiden i Sverige. ”Den borgerliga regering som tillträdde 2006 har”, skriver AJH, ”fortsatt på denna väg och betonat att integrationspolitiken ska vara en politik för nyanlända, under de allra första åren.” Det senaste politiska utspelet när det gäller integrationspolitik kom i samband med att Erik Ullenhag i december 2010 tillträdde som migrationsminister. Han beskrev det som den största integrationspolitiska reformen sedan 1980-talet, och den handlar primärt om att individualisera och snabba på invandrares integration på arbetsmarknaden.

Vad har då hänt på politikerområdet när det gäller integration de senaste 40 åren? En hel del, enligt AJH, och pekar på att man på 1970-talet betonade vikten av invandrarnas möjlighet att bevara sin kultur, medan det 2010 handlade om att hjälpa invandrare med arbetsförmedling och språkutbildning. ”Det speglar förstås en utveckling där frågan om sysselsättning har gått från att vara en självklar förutsättning för migrationen till en svårighet vars lösning ses som nyckeln till integrationsproblemen.”

Assimilera mera

Den kanske viktigaste poängen med AJH:s utvärdering av integrationsdebatten är att han helst skulle vilja se begreppet integration utmönstrat ur densamma och ersatt med assimilation. Trots att författaren är medveten om assimilationsbegreppets ”historiskt negativa associationer” vill han ändå slå ett slag för det i den begränsande och kvalificerande syn det i dag används inom forskningen (”total assimilation finns inte”). ”Fördelen med assimilationsbegreppet”, skriver AJH, ”är att det ger utrymme för en debatt om mer eller mindre: Hur mycket assimilation behöver vi? Vilka metoder är acceptabla för att uppnå likhet?” Integrationsbegreppet är däremot omättligt, integrationssträvandena upphör aldrig, det kommer alltid att finnas aspekter där nykomlingen inte är tillräckligt integrerad, dvs. i praktiken assimilerad.

AJH:s läs- och tänkvärda utvärdering leder fram till tre slutsatser:

• Användandet av assimilationsbegreppet öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle och inom vilket eller vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.

• Den svenska integrationsdebatten domineras av ett jämlikhetsideal på bekostnad av ett frihetsideal. ”Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem, och konsekvensen är att integration i praktiken blir svår att skilja från jämlikhet.”

• Integration är i praktiken svår att särskilja från identitet. ”I praktiken glider svensk och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk, och den som inte är svensk är inte integrerad. (…) Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).”

Integration eller assimilation, då? Ska man tro Andreas Johansson Heinö handlar det mindre om vilket begrepp man använder utan mer om vad man väljer att lägga in i respektive begrepp. Det är först när vi är på det klara med det som diskussionen kan börja på allvar. Fram till nu har den ofta så livaktiga integrationsdebatten i stället till största delen handlat om själva debatten.

Vi & dom

”Aluma, köp hemlösas tidning Aluma!” Ropet skallar utanför min Konsumbutik i Malmö (i Göteborg heter motsvarande hemlösetidning Faktum, och i Stockholm heter den Situation Stockholm). Jag borde kanske bidra med en slant till varje nummer – försäljaren behåller hälften av de 40 kronor tidningen kostar – men jag tycker att kvaliteten på Aluma är i ojämnaste laget. Det senaste numret (1/2011) är däremot en höjdare. Omslaget kommer förmodligen att få samma status som den underbara blågula dalahäst som torgfördes för några år sedan. Chefredaktören Jennie Järvås ledarstick tål att sätta upp på väggen – hennes sätt att använda assimilation och integration avviker för övrigt totalt från AJH:s – och på det följer tio läsvärda sidor om integration och nationalism.

Låt oss här citera ledaren innan du själv skaffar ett nummer av tidningen (den går även att köpa telefonledes): ”Skolan är en viktig arena när det rör vårt framtida samhälle. Den blir alltmer segregerad, vilket har att göra med allt djupare klyftor mellan de som har och pengar, arbete och status – och de som inte har. Klyftorna skapar större sociala spänningar. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? (…) Den PISA-rapport som publicerades för några veckor sedan visade att svenska elever kan mindre nu än förr. De studiemotiverade ligger kvar på samma nivå medan de mindre motiverade och studievana barnen fått sämre resultat. En segregerad skola verkar alltså inte vara bättre för dem som har goda framtidsutsikter, men är sämre för dem som har det svårt.”