Stefan Jonsson, forskare och författare
Vilken dag och plats ska man välja för att greppa 2000-talets första årtionde? Dagens Nyheters reporter vid flodvågskatastrofen i Thailand Marianne Björklund träffade tidens öga när hon strax före nyåret 2004 inspekterade läget i Khao Lak. Där låg tusentals människokroppar och ruttnade i värmen.
Björklund talade med en av läkarna, Manoch Chockjomsai: ”Vi kan kanske identifiera 30 procent av de döda. Men vi tar DNA-prov på alla, av håret eller av musklerna för att undersöka deras identitet närmare. Ser de västerländska ut tas de till templet där ytterligare utredning görs. De mörka kropparna nöjer man sig med att identifiera med olika kroppskännetecken, det kan vara en tatuering eller ett smycke.” Björklund visste att hon såg världens ordning i miniatyr. De vita kropparna bärs till templet. De mörka kropparna identifieras bara med olika kroppskännetecken ...
Hon satte samtidigt fingret på årtiondets grundfrågor. Under 00-talet kom politiken att handla om sorteringen av kroppar och kulturen om hanteringen av onämnbara katastrofer.
 |
|
Porte-au-Prince, Haiti, dagen efter jordbävningen i februari 2010. |
|
CARLOS BARRIA/REUTERS/SCANPIX |
Sortering som princip
Från och med september 2001 fick även de privilegierade vänja sig vid att bli visiterade, granskade och sorterade varje gång de skulle med flyget. Nu kom även täta rapporter om vilka öden som drabbar den bortsorterade delen av mänskligheten när den trotsar världens gränser. Sinnebilden är den lilla gummibåten med 78 afrikanska passagerare som i augusti 2009 styrde mot Italiens kust. När motorbränslet tog slut kom ingen till undsättning därför att Italien infört förbud mot att hjälpa flyktingar in i landet. Blott fem överlevande fanns kvar när båten till sist bogserades i land.
År 2010 var antalet människor i världen på flykt från förföljelse och konflikter 43,3 miljoner. Det är en högsta siffran sedan 1990-talets mitt, enligt FN:s flyktingkommissionär (UNHCR). Många av dessa människor bor i läger, andra i tredje världens kåkstäder, som i sig är på väg att förvandlas till inhägnade enklaver.
I dag är det inte längre staden, utan lägret som utgör Västerlandets paradigm, skrev italienske filosofen Giorgio Agamben i den bok som säkerligen präglade 00-talets intellektuella debatt starkast: Homo sacer: den suveräna makten och det nakna livet (2010). Agamben talar där om ”det biopolitiska paradigmet”: den absoluta makten möter den absoluta maktlösheten i en zon där lagen alltid anpassas till maktens behov. Och maktens behov kommer ytterst till uttryck i sorteringen av kroppar, som i Guantánamo Bay eller som i det Sverige Gellert Tamas skildrade i De apatiska: om makt, myter och manipulation (2009).
Sant, 00-talets politiska makt var inte unik i sitt behov av att identifiera, sortera, och lagra människokroppar. Varje makt tar sig den rätten. Men den var unik i att den gjorde sorteringen till högsta prioritet.
Samhällets skörhet
För att förstå varför det blev så får vi övergå till årtiondets andra grundämne, hanteringen av katastrofer. Decenniets estetiska fantasi och kulturella tolkningsförsök handlade ofta om att definiera händelser som inträffade liksom för första gången och därför inte lät sig sorteras in i något av det historiska arkivets färdiga fack.
Begrunda följande händelseräcka, som dominerade 00-talets nyhetsbevakning.
• En liten grupp sammansvurna kapar fyra flygplan och flyger in i Pentagon och World Trade Center. • En flodvåg av mytiska dimensioner dränker hundratusentals i Thailand, Indien och Indonesien. • En viss mängd koldioxid börjar göra stora delar av planeten obrukbar och obeboelig. • Ett visst lands bolånemarknad visar sig vara så konstruerad att den förorsakar den värsta ekonomiska krisen sedan 1929.
Inget av detta är obegripligt. Tvärtom kunde forskarsamhället pedagogiskt förklara samtliga fenomen. Många hade dessutom varnat för att de skulle inträffa. Men även om vi kunde förutse händelserna och kände orsakerna hade ingen anat följderna.
I 00-talets filosofiska debatt förekom ofta begreppet det singulära, en beteckning på något som går bortom lag och förklaring. Beror det på att 00-talet var de singulära händelsernas tid? Man kan säga det enklare: 00-talet gav en påminnelse om samhällets skörhet. Ett av offren var nyliberalismen som sådan. Efter 2007 års finanskris är det få som tror att vi alla kan få det bättre om staten drar sig undan och samhället görs om till marknad. 00-talets näst sista år gick ekonomipriset till Nobels minne till amerikanskan Ellinor Ostrom som visat att kollektivt nyttjande kan vara mer rationellt än privat ägande.
Auktoritetslängtan
Efter tsunamin 2004 begärde de drabbade svenskarna statlig undsättning. Men svenska UD misslyckades, liksom den amerikanska staten misskötte sig efter orkanen Katrinas härjningar 2005. Efter tre decenniers avregleringar och privatiseringar var staten oduglig. Detta bidrog också att den svenska kollektivtrafiken slogs ut under decenniets sista hårda vintrar.
Katastroferna som bröt in visade folk att deras samhällen låg som tunn is under deras fötter. Och ju fattigare deras samhällen var, desto värre drabbades människorna. Det gällde till exempel vid jordbävningen på Haiti, översvämningarna i Pakistan och Bangladesh eller orkanen i New Orleans. Enligt en gemensam rapport från FN och Världsbanken hösten 2010 – Natural Hazards, UnNatural Disasters: The Economics of Effective Prevention – gör kombinationen av klimatförändringar, urbanisering och social nedrustning att 1,5 miljarder människor, nästan hela den fattigare fjärdedelen av jordens befolkning, i dag riskerar att drabbas av katastrofer.
Kanske är det därför begripligt att årtiondet som just gått sjöd av längtan efter räddande auktoriteter. I inget decennium sedan 1930-talet har journalister och massmedier varit så fixerade vid stora män och kvinnor. Under årtiondet blev högerns samhällsidé auktoritär, fixerad vid ledare och ledande värden, samtidigt som vänsterns samhällsidé blev militant. Båda lägren försökte orientera sig i ruinerna efter nyliberalismens chockdoktrin, om vilken Naomi Klein skrev Chockdoktrinen (2007), en av decenniets bästa samhällsböcker. Båda lägren ställde samma fråga – Vart tog samhället vägen? – fast gav olika svar. Samhället har lösts upp i multikulturalismens virrvarr, svarade högern. Det utplånades när allmänningarna såldes ut, svarade vänstern.
Båda lägren efterlyste också en förstärkning av samhällsgrunden. 00-talets stora debatter kom ofta att handla om högerns förslag: behovet av en kanon, starkare värden, hårdare arbetsdisciplin, förebyggande krig, säkrare gränser och färre muslimer. Vänstern återvände till historien och valde att spegla sig i en annan tid, då samma fråga om samhällets fortbestånd var akut. Skaror av filosofer, idéhistoriker och historiker återvände till sextonhundratalet, ofredens år, då nationalstaten i modern form uppstod efter trettioåriga kriget och tänkarna grubblade över hur man bygger ett stabilt samhälle.
Makt och motmakt
Ska man kora 00-talets stora kulturikon ska man inte fästa sig vid sådana som Michael Jackson eller Paris Hilton, utan vid sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes starke man Leviathan, som synligt eller osynligt eggade på 00-talets fruktan för katastrofer men också dess längtan efter frälsning.
Hobbes Leviathan var den suveräna hjälten som gick i krig mot terrorn och som syntes i folkens längtan efter en stark furste. Men han var också periodens antihjälte, symbol för den oåtkomliga diktatur som högt över folks huvuden men ändå i demokratins namn invaderade länder, lade ner företag, orsakade kriser, kastade ut folk på landsvägen för att därefter återvända till sin borg med en rejäl bonus.
Att filosoferna Michael Hardts och Antonio Negris Empire (2000) blev årtiondets filosofiska bästsäljare berodde på att den lyckades ringa in denna nya maktform. I sin nästa bok satte de namn på motmakten, som de kallade Multituden (2004). Därmed avsåg författarna myllret av sociala och politiska rörelser som i bästa fall skulle kunna instifta en ny sorts global demokrati.
Så står imperiet (eller Leviathan) mot multituden (eller folkrörelserna) som möjliga motpoler i den ordning som avtecknar sig på framtidens horisont.
Söker man efter bekräftelser på detta scenario i dagens värld är det lätt att se hur den ena polen kan svara mot ett Kina där man i kommunismens namn förverkligat en totalitär kapitalism, medan den andra polen kan svara mot ett Latinamerika som myllrar av experiment i demokrati.
00-talet
http://www.ne.se/rep/00-talet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
