Dick harrison, professor i historia
Han hade sett dagens ljus som Jean Baptiste Bernadotte och dog som Karl XIV Johan, kung av Sverige och Norge och grundare av det kungahus som ännu regerar på Stockholms slott. Vår nuvarande monark, Carl XVI Gustaf, är sonsonsonsonsonson till den franske marskalk som för 200 år sedan överraskande valdes till svensk tronföljare.
 |
|
Jean Baptiste Bernadotte vid landstigningen i Helsingborg 1810. Händelsen är här förevigad på en skolplansch i serien ”Sveriges historia i bilder”. |
|
IBL |
Han hade det inte lätt. Klimatet var förfärligt men måste uthärdas. Förkylningarna avlöste varandra i kroppen, men som den gamla soldat han var blundade han mentalt för både snuva och värk och gjorde sitt arbete och sin plikt efter bästa förmåga. Och så var det maten. Han lärde sig aldrig uppskatta husmanskost. Däremot inmundigade han med uppenbar förnöjsamhet den av dåtidens svenskar djupt föraktade svamp som därav fick namnet karljohan. Även när det gällde dryck var han oförstående inför sina nya landsmäns smak. Medan undersåtarna pimplade brännvin drack han själv rödvin, alltid utspätt med vatten. I synnerhet drack han de korsikanska viner som han lärt sig älska i ungdomen, men som få icke-korsikaner någonsin har funnit attraktiva. Å andra sidan var hans kungarike en guldgruva för den framsynta investeraren. Själv hade han köpt norrländska egendomar som nog skulle förränta sig ordentligt, förutsattt att ättlingarna inte var dumma nog att göra sig av med dem (vilket de tyvärr gjorde).
”I min ungdom var jag republikan, men nu är jag rojalist”, konstaterade han med glimten i ögat, och hovmännen noterade att det fanns goda skäl därtill. När han låg på dödsbädden, mätt på liv, ära och berömmelse, dikterade han stolt att ”ingen har visat upp en karriär som liknar min”. På den punkten hade den gamla soldaten helt rätt.
En ny tronföljare
Att huset Bernadotte skulle bli svenskt kungahus var allt annat än förutbestämt. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf och Karl XIII:s uppstigande på tronen 1809 utsågs den danske prinsen Kristian August, i Sverige känd som Karl August, till tronföljare. Prinsens hälsa var emellertid dålig. Redan i maj 1810 dog han av ett slaganfall under en truppinspektion på Kvidinge hed i Skåne. Trots att dödsfallet var helt naturligt florerade snart mordrykten, något som ledde till att den misstänkta (men oskyldiga) aristokraten Axel von Fersen lynchades i Stockholm. Därmed återkom problemet: Sverige måste ha en tronföljare, ett nytt kungahus.
Det var i detta läge som löjtnant Otto Mörner, ett svenskt sändebud i Frankrike, sökte upp den för tillfället arbetslösa marskalk Bernadotte i Paris och erbjöd honom posten. Av allt att döma agerade Mörner på eget bevåg. Det officiella Sverige hade andra tronkandidater att välja mellan, flertalet besläktade med det danska kungahuset, men Mörner var inte ensam om att vurma för en fransman. Frankrike var ju Europas stormakt och alla beundrade, låt vara något motvilligt, kejsar Napoleon Bonaparte. Även general Fabian Wrede uppvaktade Bernadotte karrioch erbjöd honom att kandidera till den snart lediga tronen i norr. Den hedrade men försiktiga marskalken gav inget direkt svar utan förhörde sig med Napoleon, som efter viss tvekan accepterade kandidaturen.
I augusti samma år diskuterades ärendet på riksdagen i Örebro. Till en början var Bernadotte endast ett av flera namn på listan, men sedan den franska köpmannen J.A. Fournier anlänt med övertygande argument svängde opinionen till marskalkens förmån. Den 21 augusti valdes han enhälligt till tronföljare.
Egentligen rörde det sig om ett stort missförstånd. Svenskarna trodde att Napoleon låg bakom förslaget, att fransmännen skulle stödja Sverige ekonomiskt och att Bernadotte skulle ta tillbaka Finland från ryssen. När sanningen uppdagades för riksdagsmännen var det för sent, men få fick anledning att beklaga valet.
Jean Baptiste Bernadotte
Vem var egentligen den man som 20 oktober 1810 steg i land i Helsingborg och åtta år senare uppsteg på tronen som Karl XIV Johan?
Svaret är: en ovanligt erfaren och duglig tronföljare. Vid få tillfällen i vår historia har vi utsett en lika kompetent statschef. I valet av Jean Baptiste Bernadotte firade meritokratin triumf.
Den blivande kungen föddes 26 januari 1763 som ett av många barn till den småborgerliga sakföraren Henri Bernadotte och hans hustru Jeanne. Släkten hörde hemma i den sydfranska småstaden Pau, med drygt 7 000 invånare, och kan spåras till början av 1600-talet. Jean Baptiste gick inledningsvis i faderns fotspår och blev juristpraktikant vid 15 års ålder, men efter faderns död 1780 tog han värvning och blev soldat. Som sådan vandrade han den verkligt långa vägen till ära och berömmelse, till en början som menig rekryt i ett regemente på Korsika. Efter fem år började han avancera i graderna, men inte förrän efter den privilegieutjämnande franska revolutionen 1789 fick han, såsom varande icke-adlig, chans att bli officer. När revolutionskrigen bröt ut några år senare gjorde han hastig karriär: kapten och överstelöjtnant 1793, överste och general 1794. Han vann ryktbarhet både vid Rhen och i Italien. De militära lagrarna följdes av civila. År 1798 var han fransk ambassadör i Wien, en kort sejour som följdes av den romantiska episod i Paris då han uppvaktade och äktade köpmansdottern Desirée Clary. Sonen Oscar föddes påföljande sommar, då Bernadotte var fransk krigsminister.
Karriären kulminerade under Napoleons kejsardöme. Bernadotte var en av kejsarens ursprungliga arton marskalkar och storofficer av Hederslegionen. Han deltog i slaget vid Austerlitz. Han utnämndes till furste av Pontecorvo, en stad i Syditalien. Han tjänstgjorde tidvis som guvernör av Hannover, tidvis som guvernör av Bremen, Hamburg och Lübeck, ämbeten som gav honom rika tillfällen att öva sig i konsten att regera och administrera. Hela tiden var han lojal mot regimen, men det var en lojalitet som kombinerades med en av Napoleon föga uppskattad integritet. Kejsaren och marskalken drog inte alltid jämnt. Efter misshälligheter som uppstått i kriget mot Österrike 1809 råkade Bernadotte i onåd och återvände utan befattning och ämbete till Paris. Det var i denna situation han erhöll Otto Mörners märkliga inbjudan.
Vid tiden för landstigningen i Helsingborg var Jean Baptiste Bernadotte en erfaren medelålders militär och ämbetsman som gjort sig känd i halva Europa för duglighet och effektivitet. Han var en försiktig general, en man som skyndade långsamt men i regel utförde sina uppdrag till allas belåtenhet. Bernadotte var, skulle det visa sig, ett bättre och mer gediget kungaämne än de svenska politikerna insåg. Och han hade inga problem att tolka 1809 års regeringsform – som formellt delade makten mellan riksdagen och kungen – till egen fördel.
Karl XIV Johan som regent
Karl XIV Johan, som vid Karl XIII:s död 1818 uppsteg på tronen, var vår första Bernadottemonark och samtidigt vår siste starke kung, den sista statschef som verkligen härskade över Sverige. I dag är tanken på en kung med faktisk makt ett kontroversiellt koncept, men på 1810-talet var det regel snarare än undantag. Den första Bernadotten i Sverige tillträdde tronen i en era då kungar och kejsare fortfarande förväntades regera med makt över folk, då l’ancien régime under en kort tid återkom med kraft efter republikanernas och Bonapartisternas nederlag på slagfälten. Över de freder som slöts kring 1815, och över de nygamla regimer som upprättades, svävade konservatismens och reaktionens anda.
Redan mot slutet av Karl XIV Johans liv var det annorlunda. Förvisso respekterades kungen för sin odiskutabla kompetens och arbetsförmåga, men liberaler och allmänt oppositionella irriterade sig storligen på hans later. Bernadotte valde statsråd bland ämbetsmän som han på förhand visste var lojala mot honom själv, lydiga byråkrater som var beredda att genomföra de order han gav. Den forna republikanen och småborgaren stod alltså mycket långt från nutidens politiska ideal. I historisk litteratur brukar det kungliga maktutövandet på 1830-talet förknippas med termen ”sängkammarregementet”, dvs. uppfattningen att den morgontrötte kungen dikterade villkor från sängkammaren.
Bakom sängkammarregementet fanns en på personliga erfarenheter grundad fruktan att bli störtad. Karl XIV Johan hade sett åtskilliga regimer falla, många kungar mista sina troner. Han hade upplevt franska revolutionen från början till slut. Han visste att han själv, i egenskap av kung, mycket väl kunde mista både huvud och krona. Ren självbevarelsedrift drev honom att sätta sin lit till censur, hemlig polis och högmålsprocesser. Ju längre tiden gick, desto allvarligare blev konflikterna med de författare och journalister som opponerade sig. När de liberala skribenterna, särskilt männen bakom Aftonbladet, attackerade det politiska systemet svarade Karl XIV Johan med att förbjuda tidningarna (något som Aftonbladet finurligt kringgick genom ständiga namnbyten) och processa mot utgivarna. Under de sista åren före dödsfallet 1844 mjuknade visserligen kungens attityd mot de inhemska fienderna, men knappast synen på monarkens ledande roll i riket.
I dag är det inte svårt att kritisera Karl XIV Johan för att han genom sin karismatiska närvaro och benhårda vilja bromsade utvecklingen mot demokrati. Men är det rättvist? Knappast. Jean Baptiste Bernadotte hade inte vårt historiska facit. Han var uppvuxen i annan tid, i en värld med andra värderingar, och han visste bättre än samtliga svenska politiker på 1830- och 40-talen vad som med alla till buds stående medel måste undvikas – krig. Bernadotte slog vakt om freden.
Just detta framstår i efterhand som Karl XIV Johans enskilt viktigaste bidrag till den svenska historiska utvecklingen. Från att ha varit ett krigförande land som deltog i flertalet storpolitiska konflikter på kontinenten, eller rentav drog igång egna krig – som i fallet med Gustav III:s aggression mot Ryssland 1788 – kom Sverige att sätta världsrekord i fred. Som kronprins ledde Bernadotte de svenska arméerna till seger mot fransmän och danskar 1813 och mot norrmän 1814, men därefter har vårt land haft en oavbruten fredsperiod utan motsvarighet i världshistorien. Det bör påpekas att denna politik inte var helt populär i Sverige. För många svenskar var det svårt att smälta att Bernadotte allierade sig med Ryssland och föredrog att erövra Norge framför att återta Finland (”1812 års politik”).
Än i dag finns det väl synliga minnen av Karl XIV Johans fredspolitik i vårt kulturlandskap. Det mest uppenbara är Karlsborgs fästning, anlagd 1820 som huvudbas för allt försvar i landet, för den händelse fiender skulle invadera. Stora förråd vid Vättern skulle göra det möjligt att slå tillbaka varje utländskt angrepp och kompensera för trögheten i indelningsverkets mobilisering. Men det var bara början. Minst lika stora resurser som fördes till militära projekt satsades på civila, med Göta kanal som paradexempel. Efter mer än två decenniers ihärdigt arbete invigdes kanalen, ofta betraktad som vårt lands mest imponerande byggnadsverk, år 1832.
Karl XIV Johan var den reaktionäre fredsfursten, den franska immigranten som lade grunden till den faktor som mest av allt skiljer oss från alla andra folk på jorden – frånvaron av krig. Och med freden kom folkökning. Jordbruksreformer, potatis, vaccin och sjukvård i all ära, men utan fred hade den kraftiga demografiska ökning som 1800-talet uppvisade inte varit möjlig. Så sent som i kriget mot Ryssland 1808–09 dog omkring 60 000 svenska soldater. Under stora nordiska kriget 1700–21 miste 200 000 män livet. Efter 1814 har allt detta varit historia.
Bernadotte som svenskt kungahus
De Bernadottekungar som efterträdde dynastigrundaren under 1800-talet var alla oförmögna att bibehålla den personliga maktställning som den napoleonske marskalken byggt upp. Sonen och efterträdaren Oscar I (1844–1859) kunde fortfarande föra en egen utrikespolitik och driva viktiga frågor med kraft (särskilt under de första, liberala åren innan de europeiska revolutionerna 1848 drev honom åt höger), men när hans söner Karl XV (1859–72) och Oscar II (1872–1907) gav sig in i politiken blev resultatet magert.
Som avgörande vägskäl i utvecklingen mot en allt svagare kungamakt och en allt starkare ställning för regering och riksdag brukar man anföra Karl XV:s misslyckade ansträngningar att bistå Danmark i konflikten mot Preussen och Österrike, en tvist som rörde väldet över det dansk-tyska Slesvig. På ett möte 1863 lovade Karl XV personligen att hjälpa Danmark militärt om konflikten urartade till krig, något som också blev fallet 1864. Men den svenska regeringen var av annan mening och vägrade infria de kungliga löftena. Danmark förlorade kriget och miste Slesvig, och för det politiska Sverige var det uppenbart att det inte längre var kungen som bestämde. Sedan är det en annan sak att Karl XV personligen – ”Kron-Kalle” – blev oerhört populär bland vanligt folk. Utan hans konstintresse och generositet hade Nationalmuseums samlingar varit betydligt fattigare.
Kungens makt i kris
I den svenska demokratins historia har bröderna Karl XV och Oscar II gått till historien som bromsklossar, men det dröjde till 1910-talet innan det sista kungliga motståndet mot den nya tiden bröts. Den händelse som historiker oftast brukar framhäva är den s.k. borggårdskrisen 1914, inte sällan refererad till som vår sista statskupp.
Konflikten rörde försvaret. Den liberala regeringen, under ledning av Karl Staaff, var bestämd motståndare till ökade försvarsutgifter och beslöt att ställa in ett redan beslutat bygge av en pansarbåt, den s.k. F-båten. Följden blev ljudliga protester från konservativa led och privata insamlingar till förmån för båtbygget. Den politiska vänstern stod dock resolut bakom Staaff. I efterhand är det lätt att konstatera att försvarsvännernas, inklusive kungafamiljens, rädsla för hotande krig i omvärlden var berättigad – första världskriget utbröt ju på sensommaren 1914 – men det kunde knappast liberaler och socialdemokrater förutse i början av 1910-talet. Striden om försvarspolitiken resulterade i en konstitutionell kris med kung Gustaf V i huvudrollen.
Kungen, och i än högre grad den tyskfödda drottning Victoria, ville bli av med Staaffs regering och utnyttjade försvarskonflikten för att nå målet. Ett stort bondetåg med omkring 30 000 deltagare från hela Sverige organiserades i Stockholm 6 februari 1914. På Stockholms slotts borggård höll Gustaf V ett tal (det s.k. borggårdstalet), i vilket han öppet tog avstånd från regeringens politik och krävde att försvarsfrågan omedelbart löstes. I talet, som var skrivet av Sven Hedin och Carl Bennedich, hade ord som ”min armé” och ”min flotta” lagts i kungens mun. För liberaler och socialdemokrater var detta ett klart rojalistiskt övertramp. Karl Staaff krävde att kungen framledes skulle informera regeringen på förhand om sina uttalanden, men 10 februari såg han ingen annan lösning än att avgå från statsministerposten. Sju dagar senare tillträdde en ren ämbetsmannaministär under Hjalmar Hammarskjöld. Regeringen tillsattes med kungligt godkännande, men den saknade stöd i riksdagen.
På pappret såg det ut som om kungen hade segrat. I det val som följde led dessutom Staaffs liberaler ett svidande nederlag, och första världskrigets utbrott visade att försvarsvännerna haft rätt. Men det blotta faktum att kungen agerat politiskt gentemot en sittande regering var svårt att smälta. Röster höjdes för att Gustaf V borde avsättas och Sverige bli komrepublik. Åren 1917 och 1918, då krigets ekonomiska påfrestningar ledde till ännu en politisk kris och då kejsardömena föll som korthus i Ryssland, Tyskland och Österrike–Ungern, kapitulerade Gustaf V utan strid. Sverige blev en modern demokrati med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Den personliga kungamakten gick i graven. Under de årtionden som följde spelade monarken efter parlamentarismens regler och intervenerade inte i sakfrågor annat än under andra världskriget, då Gustaf V samarbetade med statsminister Per Albin Hansson och samlingsregeringen i syfte att hålla Sverige utanför kriget.
Kung utan politisk makt
Bernadottekungarnas övergång till att vara symboliska ledargestalter utan faktisk makt fullbordades under Gustaf VI Adolf (1950–73), kungen som hade ”Plikten framför allt” som valspråk. Han gjorde varken moraliska eller politiska övertramp och tolererade det inte heller från släktingarna. Gustaf VI Adolf – ”Gamle kungen” för flertalet av oss – undvek pompösa ceremonier och förenade vardaglighet med värdighet på ett sätt som ingav respekt i alla kretsar. Till saken hör också att kungen hade väl kända vetenskapliga och konsthistoriska intressen. Han vurmade i synnerhet för arkeologi och tog initiativ till utgrävningar både i Sverige och utomlands. Gustav VI Adolf promoverades till hedersdoktor vid sjutton universitet. En sådan kung var det svårt att väcka republikansk opinion mot.
Likväl urholkades monarkens ställning ytterligare under socialdemokratins långa maktinnehav. Krav på republik fanns – och finns fortfarande – inskrivet i partiprogrammet. Helt omöjligt var det alltså inte att lansera kravet i riksdagen och trumma ihop en majoritet. I samband med att grundlagsberedningen arbetade på en ny regeringsform kom frågan oundvikligen upp till diskussion. Avgörandet föll under en förhandling mellan socialdemokrater och borgerliga i Torekov i augusti 1971. ”Torekovskompromissen” gick ut på att monarkin fick fortleva i Sverige, men att monarken i gengäld miste allt politiskt inflytande överhuvudtaget. Fram till nu hade kungen haft formellt ansvar för regeringsbildningen, men hädanefter var det slut även med detta. I och med att 1974 års regeringsform trädde i kraft fick den svenske kungen endast ceremoniella uppgifter i rollen som statschef.
Carl XVI Gustaf, som efterträdde farfadern 1973, kom därmed att agera inom snävare ramar än någon svensk kung före honom. Det är ingen överdrift att säga att kungen varje gång han öppnar munnen offentligt riskerar att ådra sig kritik för att bryta mot grundlagen – eller åtminstone mot dess andemening – genom att uttala sig i politiska frågor.
I varje hem
Detta är ett sätt att förtälja historien – historien om allt svagare monarker, en berättelse om kungamaktens utförsåkning från sängkammarregemente till maktlöshet. Men myntet har även en annan sida. I takt med att kungligheterna mist sitt politiska inflytande har de kompenserat för detta genom en allt starkare moralisk och symbolisk ställning. Folk har lärt sig att känna igen dem och ta intryck av dem. Det började med vitt spridda litografier av Oscar II:s familj, bilder som vid förra sekelskiftet kunde påträffas i många svenska gårdar och stugor, och fortsatte med ett offentligt agerande som har betonat nationell identifikation och god etik mer än konkret inflytande över riksdag och regering.
Denna utveckling inleddes med drottningarna, som redan på 1600- och 1700- talen övergick från att ha haft politiskt inflytande till att vara gemåler med blott representativa plikter. På 1800-talet framstod drottningarna som nationella mödrar, idealfigurer som utmärkte sig genom välgörenhet. Ett utmärkt exempel är Oscar II:s gemål Sofia av Nassau, och senare drottningar har följt i hennes spår.
Både Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf har till synes problemfritt intagit denna position i riket. De har excellerat i rollen som moraliska föredömen, kungar som folk i gemen ser upp till och tycker om. Detta har skänkt huset Bernadotte en ny sorts makt, en plattform för inflytande som tidigare kungar har saknat. Därtill kommer ytterligare en aspekt: den tilltagande medialiseringen av samhället sedan 1980-talet. Alla offentliga personer i Sverige kan i dag nå ut med sitt budskap till massorna mycket snabbare och effektivare än förut. Det gäller journalister, forskare, bloggare – alla – men det gäller kungligheterna i högre grad än övriga eftersom de ständigt befinner sig i fokus för mediernas intresse.
När kungen, drottningen och kungabarnen gör eller säger något får det effekt. Folk ser och lyssnar, blir påverkade. Kungligheternas tal, uppförande, resor, intressen och vanor får via medierna en relevans för svensken i gemen på ett sätt som saknar historiska paralleller. Situationen är helt ny. Sett ur den synvinkeln har Carl XVI Gustaf större potentiellt inflytande över sina undersåtar än vad Birger jarl, Gustav Vasa och Karl XII hade.
Musiker, konstnärer och diplomater
Till berättelsen om huset Bernadottes betydelse för det svenska samhället och om den allt större respekt familjen vunnit hör också historien om alla de framträdande medlemmar av dynastin som inte har varit kungar. Här finns den musikaliskt begåvade Prins Gustaf (1827–52), kallad ”Sångarprinsen”, som tonsatte ”Sjungom studentens lyckliga dag” och ”Glad såsom fogeln”, båda med text av Herman Sätherberg. Här finns Prins Eugen (1865–1947), en av sin tids största svenska konstnärer, som i sitt testamente efterskänkte konstsamlingen på Waldemarsudde till staten. Här finns Sigvard Bernadotte (1907–2002), som miste sin prinstitel när han 1934 gifte sig med en ofrälse men i gengäld kom att bli en av efterkrigstidens främsta namn inom formgivning och industridesign. Här finns också greve Folke Bernadotte (1895–1948), sonson till Oscar II, diplomaten och ledaren för Röda korset som organiserade räddningen av tusentals koncentrationslägerfångar i andra världskrigets slutskede och mördades av terrorister när han på FN:s uppdrag sökte mäkla fred i Mellanöstern. De, och många fler inom släkten, har aktivt bidragit till att stärka huset Bernadottes ställning som en levande svensk institution, lika självklar som midsommarafton och den blågula flaggan.
Från invandrare till äktsvenska
Marskalk Jean Baptiste Bernadotte från Pau blev sannolikt aldrig svensk, inte i hjärtat. Han tyckte inte om klimatet, inte maten, inte drycken, inte journalisterna. Hans hustru Désirée, drottning Desideria, kände sig inte hemma i Stockholm och längtade ständigt tillbaka till Paris. Om hon hade fått bestämma hade maken knappast antagit erbjudandet att bli kronprins av Sverige.
Men det har gått två sekler sedan marskalken landsteg i Helsingborg, och två århundraden är en lång tid. I dag är huset Bernadotte en integrerad del av den svenska nationalstaten. Mer än så: släkten och dess medlemmar utgör en av de grundpelare som bär upp och symboliserar det moderna Sverige.
200 år med Bernadotte i kungahuset
http://www.ne.se/rep/200-år-med-bernadotte-i-kungahuset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
