30 november: Karl XII står staty

Magnus Rodell, Fil.dr i idé- och lärdomshistoria

Statyer med historia finns det gott om. De har alla en förhistoria och en historia i den samtid som reste dem. Men vad gör vi i dag av den historia dessa statyer mer eller mindre tydligt pekar ut åt oss?

Berättelsen om statyn över Karl XII i Stockholm – initiativet till den togs för 140 år sedan – börjar på ett av de dödens fält historien är fyllt av. Detta ligger i Poltava beläget djupt inne i Ryssland vid floden Vorsklas stränder, där en svensk armé en het sommardag 1709 slogs i spillror.

Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm. Vart pekar han idag?

PAWEL FLATO/SCANPIX

Sveriges svenskaste svensk

Våren 1862 utfärdade den ryske tsaren Alexander II en ukas, en kejserlig befallning, som gick ut på att alla historiska minnesfester skulle avskaffas, alla utom en – den som firade den ryska arméns seger över den svenska vid Poltava 28 juni 1709.

Kungörelsen uppmärksammades i hela Europa, och den svenska pressen var inte sen att presentera olika förslag till svar på vad som uppfattades som en provokation. Det är ett av skälen till att vi i dag kan se en ärgad Karl XII peka österut i södra delen av Kungsträdgården i Stockholm.

I juli 1862 genomfördes en Poltavafest ute på Djurgården. Syftet med festen var, som det stod att läsa i Aftonbladet, att högtidlighålla ”de svenska män, hvilka med död och fångenskap beseglade sin trohet för [den] verldshistoriska tanke” som gick om intet i och med förlusten vid Poltava – en tanke som handlat om Europas fria utveckling.

Poltavafestens siste talare, August Sohlman, inskärpte att för den som hade ”ett svenskt hjerta” och ärade ”sitt eget folks nationalitet” var det naturligt att hylla den person ”uti hvilken hela den svenska nationaliteten kan sägas vara personifierad, som var den svenskaste svensk som någonsin funnits”. När Sohlman kopplade Karl XII:s storhet till dennes personlighet anknöt han till en väletablerad tradition. Alltsedan Voltaire skrev sin biografi över kungen hade personligheten varit ett återkommande inslag i historieskrivningen kring Karl XII.

Från dagens horisont är det intressantare att festen syftade till att utgöra startskottet för en riksinsamling till en Karl XII-staty.

Ur svenska hjärtans djup

Drygt sex år senare hade det blivit dags att inviga statyn över Karl XII. Redan tidigt på förmiddagen den 30 november 1868 fylldes de öppna platserna runt den säckvävstäckta statyn. Vid elvatiden anlände alla de förband som skulle delta i själva invigningsritualen.

När så klockan i Jakobs kyrka slog 12 anlände kungligheterna, varpå den 700 man starka manskören framförde ”Ur svenska hjärtans djup”. Efter det framträdde Karl XII-kommitténs ordförande med ett tal till kungen som avslutades med en ”avtäckningsbegäran”.

Karl XV besvarade talet med några ord om Karl XII och befallde att stoden skulle avtäckas. Täckelset föll, fanorna sänktes, trupperna gjorde honnör, musikkårerna uppstämde fyra fanfarer och kanonsalvorna ute på Skeppsholmen mullrade fram över Norrström. Nya Dagligt Allehanda konstaterade att ”mer än ett öga tårades i denna stund, hvars betydelse djupt kändes”.

Vid femtiden på eftermiddagen vandrade ett studenttåg till statyn, där fosterländska sånger framfördes. På kvällen genomförde militärsällskapet en minnesfest och på tre stockholmsteatrar framfördes olika teaterpjäser, de flesta var nyskrivna med anledning av högtidsdagen. I hela landet firades statyinvigningen och 150-årsdagen av Karl XII:s död.

Svenskhetens besvarare

Vilken var då den Karl XII-bild som formulerades i anslutning till invigningen?

I det tal som prins Oscar höll på Militärsällskapets minnesfest framställde han Karl XII som ”svenskhetens ridderlige och ädle representant”. Han lyfte fram kungens förmåga att stå fast i motgången och aldrig låta sig nedslås, vilket hade sin yttersta grund i en stark religiositet. Karl XII:s mänsklighet kom exempelvis till uttryck i att han, enligt prinsen, trots ämbetsmännens åsikter, förbjöd användandet av tortyr. Vad gäller kungens yttre person trotsade han, med prinsens ord, tiden och bar aldrig peruk. Han åt och sov lite, och klädseln var svensk till snitt och färg. Rocken var blå och prydd med mässingsknappar. Han bar inte bemärkelsetecken, inte heller tapperhetsmedaljer eller ordenstecken. För prins Oscar representerade inte Karl XII i huvudsak kunglig storhet utan svenskhet.

Statyn framställer Karl XII med bart huvud. Oviljan att bära peruk kan relateras till den samtida karakteristiken av Karl XII:s tidevarv. På Poltavafesten framhöll Sohlman att det tidiga 1700-talets politik präglades av uselhet, ränksmideri och lögn. Hoven var skådeplats för sedeslöshet, falskhet och ”den styfvaste perukstocksmässighet”.

Tidsbundna ideal

Mot en samtid präglad av förfall fick skildringarna av Karl XII med sitt svärd och sin bibel än tydligare konturer. Peruken symboliserade det konstlade och lögnaktiga, medan bilden av det bara huvudet fick ett sanningsvärde som illustrerade kungens sedlighet och gudsfruktan. Den enkla vapenrocken berättade om hans oansenlighet och fältmässighet. Att han var officer gick att avgöra endast genom de höga ryttarstövlarna. Värjan var avsedd att användas i strid och gjordes till en symbol för krigarkungen.

I statyns utformning pekar Karl XII mot öster. Den pekande gesten kan tolkas på flera sätt. Genom den tas den östliga riktningen ut mot den nation och de platser där Karl XII och hans karoliner utkämpade åtskilliga slag under flera år. Karl XII:s pekande finger utgör också vad som under 1860-talet sågs som en gränsdragning mellan kultur och civilisation gentemot despoti och förtryck.

När vi i dag betraktar Karl XII-statyn i Kungsträdgården är det kanske inte i första hand till sedlighet och en nationellt framställd karaktär vi associerar. I samband med statyinvigningen gjordes dock kungens personlighet till ett nationellt ideal.