Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
Det fanns en tid då det var fult att skriva historiska biografier och grubbla över enskilda människoöden. På våra universitet var detta i praktiken bannlyst på 1970- och 1980-talen. Det var kollektivet som gällde – massan, folket, bönderna, arbetarna. Vanligt folk, inte kungarna och krigarna.
Många yrkeshistoriker delar fortfarande denna grundläggande idé om vad som är viktigt att fokusera på, men att döma av det folkliga intresse som avspeglas i bokutgivning är de i hopplös minoritet. Kungabiografigenren har gått en ny blomstrande vår till mötes.
 |
|
Porträtt målat av Axel Sparre i katastrofens Bender 1712. |
|
NATIONALMUSEUM |
Katastrofkung
Ju mer känd och omtalad en gammal kung är, desto fler böcker skrivs det om honom. Det finns fler verk om kändisar som Gustav Vasa och Gustav III än om jämförelsevis anonyma figurer som Gustav IV Adolf och Karl XIII. Vi vill läsa om det vi redan känner till, det vi kan relatera till. Ingen svensk kung kan på en allmän kändisskala tävla med Karl XII, den stormaktstidens krigiske dödgrävare som stupade under en invasion av Norge år 1718.
Författaren Frans G. Bengtsson skrev på sin tid en minnesvärd Karl XII-bok, och för bara några år sedan publicerade Bengt Liljegren en modern biografi. För närvarande ligger två nyutkomna böcker om kungen i fråga på bokhandelsdiskarna, en av Ernst Brunner och en av Peter From. Fler böcker är att vänta.
Den bild av Karl XII som framtonar i Ernst Brunners digra roman Karl XII – hans liv i sanning återberättat är inte vacker. Vi möter en välformulerad – det är Karl som själv för ordet i boken – men empatilös och kompromisshatande psykopat med asexuell läggning. Han bekymrar sig föga om människoliv och njuter av att se tusentals döda fiender runt omkring sig. Han är en vandrande katastrof som sår förintelse över halva Europa. En sjuk människa, färdig för psykologsoffan snarare än tronen. Sverige hade mått mycket bättre om han levt sitt liv i en madrasserad cell.
Kungatolkare
”Hans liv i sanning återberättat” lyder undertiteln på Brunners bok. Stämmer det? Är den fiktiva självbiografi signerad författaren Ernst Brunner som nu säljs av våra bokhandlare verkligen ”sann”? Nej, det är den inte. Den kan inte vara det, oavsett om Brunner levererar korrekta faktauppgifter eller inte. (Här och där slarvar han eller genomför medvetna förändringar av sakförhållanden, men inte så att det påverkar helhetsbilden.) Nej, problemet är ett annat. Alla som har bedrivit källforskning om Karl XII vet att han är omöjlig att komma in på livet. Av alla svenska kungar efter medeltiden är han den dunklaste, den mest svåråtkomlige. Ingen av Karl XII:s närmaste förefaller ha vetat vad han egentligen tyckte och tänkte. Carolus Rex är en gåta för oss eftersom han var en gåta även för sin samtid.
Brunner har alltså gissat. Inget fel i det! Romanförfattare med ett historiskt tema måste gissa och spekulera, måste leva sig in en förfluten epok och försöka bilda sig en egen uppfattning om sådant som vi yrkesverksamma historiker endast får sucka och undra över. Brunner befinner sig i samma situation som Jan Guillou när denne för några år sedan skrev en roman om Birger jarl. Birger blir här en människa av kött och blod, full av mannakraft men också med sina fel och brister. Själv skrev jag samtidigt en fackbok om samme jarl, full av korrekta fakta men med föga av inlevelse.
Genrerna förpliktar. Genrerna ställer krav. Eftersom Brunner skriver om Karl XII måste han ge liv åt den oåtkomlige konungen. Han måste tolka Karl XII utifrån hans konkreta handlingar, hans livsval och de skriftliga dokument som han har efterlämnat. Det rör sig emellertid om en tolkning, en medvetet vinklad bild av ett svårfångat människoöde. Om en Karl XII-entusiast skulle vilja återupprätta kungen och förvandla honom från brunnersk krigsdåre till framsynt idealist vore det inget större problem. I den tolkande romanförfattarens värld är allt möjligt.
Ernst Brunner har skrivit en bra roman. Prosan flyter elegant; boken är en njutning att läsa – i dess egenskap av skönlitteratur. Det är en roman, inte en avhandling i historia. Så länge vi är medvetna om detta egentligen självklara faktum har Karl XII – hans liv i sanning återberättat mycket att skänka en läsare. Men att ge sig in i debatt med Brunner om krigarkungens själsliv, psykiska läggning och sexualitet är meningslöst. Envar sin egen kungatolkare.
Kungadöd
Om vi vänder blicken från Brunners dynamiske galning i uniform mot samme konungs sönderskjutna lik i Peter Froms Karl XII:s död: Gåtans lösning byter vi genre på ett för genomsnittsläsaren omskakande sätt. Inbitna Karl XII-entusiaster lär inte ha några problem, men med undantag av denna grupp lär det vara vattentäta skott mellan Brunners och Froms läsare.
From är så långt från en romanförfattare man komma kan. Han arbetar som konsult inom IT-säkerhet och marknadsföring men har sedan två decennier haft stormaktstida historia som hobbyintresse. Resultatet av Froms mödor är ett digert stycke text som man inte plöjer igenom i brådrasket. Inte nog med det: den som köper boken får även en Internetkod, med vilken man kan surfa in på en hemsida med två extrakapitel, opublicerat bildmaterial, kartor, artiklar, personbeskrivningar, och mycket mer. Man kan även delta i ett diskussionsforum och sprida sin egen uppfattning till övriga intresserade.
From är alltså inte yrkeshistoriker, men än sen då? Det finns absolut ingen anledning att med akademisk självgodhet se ned på hans analyser. Han har – liksom på sitt sätt Brunner – gjort ett fullgott arbete, med all sannolikhet det bästa hittills när det gäller den enskilda fråga han nitiskt har ägnat boken åt att besvara: hur dog Karl XII? From skärskådar i detalj dokumenten och väger dem källkritiskt fram och tillbaka; han går igenom händelserna kring kungens död steg för steg; han förhör på egen hand vittnen och ryktesspridare; han berättar om kistöppningar, uniform, hatt, löpgravar, röntgenbilder, med mera. Han åker till schweiziska Thun och utför skjuttester som filmas med höghastighetskamera. From ger sig inte förrän han har vridit och vänt på vartenda argument. Hur dog Karl XII? Mördades han av någon på den egna sidan? Eller dödades han av en fiende? Det senare, slår From fast. Karl XII föll med all sannolikhet offer för en blykula avlossad av en norsk musköt från Fredrikstens fästning.
Jag tror honom. Allt tillgängligt material talar för att From har rätt, att Karl XII dog en allt annat än märklig död för en man som ständigt utsatte sig för faror. Sedan är det en annan sak att mordhypotesens entusiaster ej lär bli övertygade oavsett hur många indiciekedjor och bevis From än lär kunna frambringa. Goda mysterier kan vi aldrig få för många av. Det kommer inte att krävas många invändningar mot Peter From för att nya mordspekulationer skall se dagens ljus.
Referensverksamhet
Även om jag aldrig skulle komma på tanken att skriva något liknande själv kan jag inte låta bli att tycka om Karl XII:s död. Här har vi en glad amatör som gjort sitt jobb, som inte fuskat utan verkligen ansträngt sig. From drivs (liksom Brunner) av personlig fascination, av ett brinnande intresse. Han vill lösa en gåta och han är beredd att satsa en hel del tid, energi och pengar för att lyckas. Dylik energi är värd beröm.
Froms kalla konstaterande att tidigare generationers historiker och författare huvudsakligen har letat efter belägg för hypoteser som de redan beslutat sig för att presentera (och att de därvid ignorerat övriga indicier) är till stora delar korrekt.
Min främsta invändning mot Karl XII:s död är inte att den skulle vara ointressant utan att den är för lång. 400 sidor hade lätt kunnat reduceras till 300. Långt ifrån alla kapitel är lika viktiga för lösningen av mordgåtan, och som det är nu riskerar boken dessvärre att bli ett referensverk snarare än en bok man verkligen tar till sig och läser från pärm till pärm. Ämnet hade vunnit på en mer lättillgänglig form.
Kungavältrande
Men varför detta infernaliskt stora intresse för Karl XII? Han var förvisso en märklig gestalt, men sådana har vi haft många av på vår tron. Han var en hejare på att kriga, men det var Gustav II Adolf och Karl X Gustav också. Han förlorade en stor del av riket, men Gustav IV Adolfs landförluster var vida värre. Han dog en våldsam död, men Gustav III:s slut var betydligt mer dramatiskt. Om det blott är fascinerande människoöden vi är ute efter finns det fler kungar att vältra sig i. Det är bara att välja.
Att folk likväl stirrar sig blinda på Karl XII måste rimligen bero på en kombination av fascinationen för hans herostratiska ryktbarhet – mannen som miste stormaktsväldet! – och hans strålande segrar under första hälften av stora nordiska kriget. Dessutom slogs han mot ryssen, vår käre gamle arvfiende. Han hade knappast varit lika hyllad om han bara krigat mot danskar och tyskar. Detta i kombination med hans svårtillgänglighet (ogift, otillgänglig, asketisk, och så vidare) appellerar starkt till vår fantasi.
Det kanske mest fascinerande med konungen och hans tid diskuteras emellertid varken av Brunner eller av From. Tiotusentals, ja hundratusentals svenskar gick i döden för Karl XII. Ibland frivilligt och ibland motvilligt, men utan uppror och utan alltför högljudda protester. Den karolinska armén var påfallande folklig och populär. Hur var detta möjligt? Stora nordiska kriget är betydligt mer än ett gammalt trauma; det var ett kollektivt självmord utan motstycke i svensk historia. På denna punkt finns utrymme för mången ännu oskriven bok!
(Artikeln publicerad 2005-11-30)
30 november: Karl XII:s sanna liv och naturliga död
http://www.ne.se/rep/30-november-karl-xiis-sanna-liv-och-naturliga-död
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
