Michael Tapper, NE-medarbetare och filmskribent
Det fanns en tid när kulturellt prestigeladdade dramer från stora Hollywoodbolag härskade oinskränkt över såväl säljande genrefilmer som oberoende lågbudgetproduktioner. Dessa handlade gärna om stora män i historien (Émile Zolas liv, 1937), klassiker (Hamlet, 1948) eller filmer efter kritikerhaussade romaner (Härifrån till evigheten, 1953). Glöm det.
De senaste decennierna har gjort Oscarprofetiorna oförutsägbara.Varför? Jo, främst därför att de som får rösta inte längre är en intern klubb av hundratalet bolagschefer och utvalda toppnamn i branschen utan drygt 6 000 filmarbetare inom alla områden, många även utanför USA:s gränser.
 |
| ANNE MARIE FOX/MAPLE PICTURES |
| Precious (Gaborey Sidibie) i Precious. |
Nära och långt borta
Förändringen började märkas på 1970-talet. De tog genrefilmer som den actionbetonade polisskildringen French Connection (1971) och den romantiska komedin Annie Hall (1977) hem de mest prestigeladdade statyetterna. 1991 års stora vinnare var skräckthrillern När lammen tystnar från det lilla bolaget Orion, och resten av decenniet dominerades av uppstickaren Miramax (Shakespeare in Love, 1998).
Till och med kommersiella regissörer som Steven Spielberg (Schindler’s List, 1993, Rädda menige Ryan, 1998) och James Cameron (Titanic, 1997) kunde då gå hem med en Oscar eller flera. Och efter storslam för Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) och Slumdog Millionaire (2008) har dörrarna slagits upp på vid gavel även för filmer producerade långt bort från drömfabriken och på andra språk än engelska.
Inne eller ute
Årets gala är därför en öppen historia – så öppen att kategorin bästa film utökats från fem till tio nomineringar med så olika kandidater som animerade Upp och den sydafrikanska sf-filmen District 9 vid sidan av årets dominanter: Avatar och The Hurt Locker (nio nomineringar vardera), Inglourious Basterds (åtta), Up in the Air och Precious (sex vardera).
I medierna och på nätet har förstås debatterna rasat om de filmer med vidhängande skådespelare som blivit förbigångna. Det mest anmärkningsvärda exemplet är nog att Viggo Mortensens rollprestation i Vägen, efter Cormac McCarthys roman, saknas i kategorin Bästa manliga huvudroll. Franny Armstrongs effektfulla blandning av science fiction och dokumentär i nollbudgetfilmen The Age of Stupid, om en hotande klimatkatastrof, borde ha platsat i gruppen bästa film. Och varför finns inte den helvilda belgiska A Town Called Panic med i animationskategorin?
I stället tycks det bli en gladiatorkamp mellan exäkta paret James Cameron och Katherine Bigelow där megaproduktionen Avatar (cirka 250 miljoner dollar) står mot den betydligt billigare The Hurt Locker (11 miljoner) – båda, intressant nog, utan säljande namn i huvudrollerna. Quentin Tarantino och hans naziactionfars Inglourious Basterds liksom Jason Reitman med affärsvärldskomedin Up in the Air hör inte till de förhandstippade i amerikanska medier. Men på nätet saknas det förstås inte högröstade fans för i synnerhet Tarantino.
Underdog
Inte bara amerikaner utan vi alla älskar emellertid en verklig underdog. Särskilt någon som mot alla odds har gjort en film om någon som kämpar mot alla odds. Nykomlingen Lee Daniels (född 1959) Precious uppfyller alla villkor. Filmen är baserad på poeten och alfabetiseringsläraren Sapphires (eg. Ramona Lofton, född 1950) roman Push (1996). Den handlar om 16-årigen Claireece Precious Jones – överviktig, analfabet, gravid för andra gången med sin aidssmittade far och dagligen utsatt för hugg, slag och förödmjukande tillmälen av sin socialbidragsberoende och TV-missbrukande mor.
Filmen spelades in i verkliga Harlemmiljöer under knappa omständigheter vintern 2007–08 med amatören Gabourey Sidibe (född 1983) i titelrollen. När filmen skulle visas på Sundance Film Festival och sedan vid filmfestivalen i Cannes uttryckte Daniels farhågor för att den skulle uppfattas som en negativ stereotypisering av afroamerikaner. Någon värmande familjen Cosby-skildring är den knappast. Det är först när Precious i filmens andra halva får hjälp i ett alfabetiseringsprogram som vi möter några mer positiva svarta rollgestalter.
I stället idealiserar huvudpersonen länge den ouppnåeliga vita medelklasskulturen. Romanen skildrar detta i en rad dagdrömmar som Precious har då det är som svårast. Hon fantiserar om att hennes matematiklärare lämnar sin fru för henne och ser i spegelbilden en ung, smal och söt vit flicka som hämtad ur en av Hollywoods många ungdomsfilmer – där det hittills inte funnits plats för någon som Precious.
Daniels filmade en del av dröminslagen, bland annat ett där huvudpersonen under ett av sin fars många övergrepp tänker sig som popstjärna i en musikvideo. Däremot tog han inte med att hon enligt boken samtidigt får en rad skuldtyngda orgasmer – svältfödd som hon är på kärlek – eftersom han i intervjuer sagt sig vara rädd för att stöta bort publiken. Lite fegt kanske.
Från Harlem till Hollywood
Daniels alla rädslor kom dock på skam. På festivalvisningarna möttes Precious med publikjubel och kritikerberöm. Oprah Winfrey och TV-producenten och skådespelaren Tyler Perry gick in som medproducenter, och de hårdpluggade filmen varhelst de medverkade. Filmen köptes slutligen in av det oberoende bolaget Lionsgate, och vid årets slut hade den sålt biljetter för 45 miljoner dollar. Ingen kioskvältare precis, men anmärkningsvärt bra med tanke på filmens obekväma ämne.
Åtta år efter att Halle Berry blev den första afroamerikanska skådespelaren att vinna en Oscar för bästa kvinnliga rollinsats (i Monster’s Ball, 2001) kan Gabourey Sidine komma att följa i hennes fotspår. Kanske är det då också äntligen dags för Lee Daniels att bli den första svarta regissören att ta hem priset?
En klar Oscarsfavorit är hursomhelst komediennen och TV-stjärnan Mo’Nique (eg. Monique Imes, född 1967) i kategorin bästa kvinnliga biroll. Som den samtidigt både sadistiska och patetiska mamman Mary gör hon ett dramatiskt avsteg från sin image. När Precious slutligen lämnar sin mor dröjer sig kameran kvar medan Mary ensam och bruten ställs inför sitt eget nakna ångestrop om kärlek. Det är ett ögonblick som lämnar åskådaren med motstridiga känslor.
A precious moment
http://www.ne.se/rep/a-precious-moment
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
