Sigrid Kahle, författare och journalist
Adonis är en av de många arabiska diktare som lever i dubbel exil: från Syrien, där han är född, och från Libanon, där kriget gjorde det för svårt att leva. Han är en poet i den arabiska mystiska traditionen, som är heterodox, en arabisk Rimbaud, en surrealist, en rebell, en även för sina arabiska läsare ytterst svår poet. Ändå kan även hans fiender medge att han är den störste nu levande arabiske poeten, som med fullständig behärskning spelar på det arabiska språk som har känt så många poetiska mästare.
Intervjuad i det aktuella numret av den tyska veckotidningen Die Zeits litteraturbilaga inför årets bokmässa i Frankfurt svarar Adonis så här på frågan vad vi här i väst, i occidenten, kan lära oss av orienten: ”Gästfrihet och likgiltighet inför döden, som tillhör livet, vänskap och kärlek, magi och ett öppet hjärta för livets oförklarlighet.”
 |
|
Adonis |
|
SVEN-ERIK SJÖBERG/PRESSENS BILD |
Vän med stjärnorna
Adonis var en av dem som var med och skapade den nya arabiska poesi som efter andra världskriget sade farväl till det klassiska regeltvånget och de gamla motiven, och fyllde poesin med en helt ny sensibilitet. Visst finns det andra betydande moderna arabiska poeter, en Qabbani, en Bayyati och den palestinske diktaren Mahmoud Dervish, men ingen har såsom Adonis levat ett helt liv för poesin och det arabiska språket och utövat ett så stort inflytande på den moderna arabiska kulturen, eller gjort mera för att göra den bekant i västvärlden, främst via Frankrike.
Den numera 74-årige skalden har genomgått många skapande faser. Ett stort antal översättningar av hängivna beundrare har utgivits av betydande franska förlag. Sorgligt litet av hans rika produktion finns på svenska, dock i alla fall hans mästerverk: Sånger av Mihyar från Damaskus från 1961 och essäsamlingen Bönen och svärdet, 1994, båda utgivna på Alhambra förlag, som också har givit ut spridda dikttolkningar av Adonis.
Adonis barndom och ungdom är omvärvda av myt och magi. Denne symbolist och romantiker, som kan mäta sig med de största franska poeterna, vallade får tills han var tolv år. Han betraktade stjärnorna som sina vänner och talade med träd och stenar. Det var i de syriska bergen omkring Latakia, där hans far odlade tobak och vete. Familjen tillhörde den nusayriska eller alawitiska sekt vars medlemmar numera regerar Syrien men då var en fattig befolkning med en sällsam shiitisk religion.
Den muntliga poesin var levande under Adonis barndom. Hans fader, som var bonde, kunde de gamla arabiska dikterna utantill. Ofta kommer vi nu att få höra om undret som skedde då Syriens dåvarande president kom till byn och den lille barfotaherden trängde sig fram och bad att få läsa upp en dikt. Det fick han till slut, och när presidenten frågade vad han ville ha som belöning svarade han, jag vill gå i skolan! Det fick gossen, som hette Ali efter Profetens kusin och svärson.
För att skildra hur Ali Ahmad blev Adonis hoppar vi raskt över skolåren i Tartos tills vi återfinner honom som filosofistudent och glödande storsyrisk nationalist vid Damaskus universitet. Av två värnpliktiga år tillbragte han en stor del i fängelse för subversiv verksamhet. Revoltören var född. Till den storsyriska ideologin hörde tanken att all kultur inom området och inte bara den muslimska tillhörde arabernas historia. Adonis var en fenicisk gud och Ali valde namnet som pseudonym när han skickade in sin första dikt till en pristävlan, som han vann. Alltsedan dess har han varit Adonis för världen, och sedan han utvandrat till det fransktalande Beirut 1956 har det alltid uttalats med fransk betoning: Adoniss. Här börjar den verkliga historien.
Tvivlets såningsman
I trettio år levde Adonis i Beirut med sin hustru, litteraturkritikern Khalida Said, och döttrar. Under den tiden har han tillsammans med kolleger och lärjungar vänt upp och ned på den arabiska poesin och öppnat den arabiska litteraturen för inflytelser från västerlandet i en rörelse som började i Bagdad och fortplantade sig till Beirut och Kairo. Efter ett stipendieår i Paris 1961 gick rörelsen i motsatt riktning. Han öppnade västvärldens ögon för klassisk och modern arabisk litteratur. Naturligtvis inte ensam. Många andra medarbetade i de litterära tidskrifterna Shir och Mawaqif (den senare finns kvar än och redigeras från London). Mycket betydelsefull var hans antologi eller ’Diwan över den arabiska poesin’ i tre band som 1964 gav honom doktorsgraden, och hans föreläsningar vid Collège de France om arabisk poetik (som finns på svenska) bekräftade hans ställning. Starkast verkade hans egen personlighet som så uppenbart brann för poesin.
Den poetiska debuten skedde 1957 med Qasaid ula (1957, ’Första dikter’) och Awraq fi ar-rih (1958, ’Blad i vinden’). Redan innan Adonis kunde franska hade han försökt stava sig igenom Rimbauds dikter; vid Damaskus universitet hade han läst tysk filosofi, Rilke och Baudelaire. Framför allt hade hans generation läst religionsvetaren Sir James G. Frazers mytsamling Den gyllene grenen (1922) och T.S. Eliots Det öde landet (1922), där det stod om guden Tammuz. Dess budskap om undergång och uppståndelse stämde väl med de arabiska poeternas förtvivlan över tillståndet i deras egen värld. De fick namnet Tammuzpoeterna, och även Adonis skrev dikter om Tammuz, Fenix och Kristus. 1961 fullbordade han i Paris sin Nietzschepåverkade diktsvit Sånger av Mihyar av Damaskus, vars profet var en helt annan än både Nietzsches Sålunda talade Zarathustra (1883-85) och Khalil Gibrans The Prophet (1923). Adonis var tvivlets såningsman och hans rötter var i hans steg. Han bröt med allt. Det blev hans stora genombrott.
I Sånger av Mihyar från Damaskus finns poeten Adonis credo: poesin ska söka det okända och osynliga, den ska ta bort slöjan från den skenbara verkligheten. Hans tidsmedvetande är dubbelt. Tiden i sig och den historiska tiden fångar hans uppmärksamhet i alla större diktsviter. Poetens första resa till USA inspirerade den civilisationskritiska diktsviten Qabarun min aqli New York (’En grav för New York’). 1979 bildar de marockanska städerna Marrakech och Fez bakgrunden för Al-fada jansiju al-tawil (’Rymden väver tolkningen’, 1979).
Efter massakern i Sabra och Chatila 1982 gestaltar dikten Al-Waqt ("Tiden" översatt i tidningen Vi av Sigrid Kahle 1982) fasorna i krigets Beirut i metaforer. Året därefter reser Adonis till Yemen, vars poeter han lär känna, och Sana bli ett av hans andes hem i världen. Det får sitt nedslag i Al-mahd (’Vaggan’), utsökt tolkad till franska av Jacques Berque. Livet i Beirut blir outhärdligt och 1986 flyttar Adonis som så många andra arabiska intellektuella till Paris. Denna nya hemstad och dess flod är orten för Shakhwatun tataqaddamu fi kharad al-madda (’Begärets vandring genom geografins materia’, 1987). Året därefter är det Kairos, Nilens och Egyptens tur att ge stoff till Adonis profetiska syner och civilisationskritik. De fyra senare sviterna är alla tolkade till franska och har utgivits av UNESCO under titeln Les Temps, les villes (’Tiden, städerna’, 1990).
Exilens poet
Damaskus, New York, Paris, Marrakesh och Fez, Beirut, Sana, Paris och Kairo - vad är det som fängslar Adonis i dessa stora städer? Som den borne flanören genomkorsar han dem, förenar motsatserna, införlivar det annorlunda med sig själv, den andres kultur med sin egen. Dikten om New York är en hatdikt mot den moderna civilisationen i amerikansk tappning i all dess brutalitet som han ser som ett enda hån mot Frihetsstatyn. Han slår omkring sig åt alla håll i detta metapoem, och liksom i prosadikten ’Detta är mitt namn’ växlar poesi och prosa, citat, vredesutbrott och utrop, i upphuggna rytmer och versmått, som aldrig förr i den arabiska poesin, under åkallan av amerikanska och arabiska poeter.
Hadha huwa smi (’Detta är mitt namn’) är en lång prosadikt med inslag av poesi skriven ”tidigt i januari 1969” (i bakvattnet av 1968). Det är en våldsamt eruptiv dikt med starka utspel i brechtska banderoller som på teatern, mycket publiktillvänd. Den religiösa kulturens förtryck, de sociopolitiska institutionernas ofullkomlighet, fattigdomens villkor, analfabetismen och underutvecklingen, kampen mot kolonialismen, klasskampen och den unga generationens desperata sökande efter nationell identitet. Vad som framför allt har framkallat de unga arabernas bitterhet och förtvivlan (Adonis räknades fortfarande till de unga araberna) var förlusten av Palestina, som ”slutade med svåra nederlag för araberna”.
Exilen är ett av Adonis huvudteman. I dikten Ismail (’Ismael’, 1983) identifierar han sig med Hagars son Ismael, som tillsammans med sin mor stöttes ut i öknen, och av araberna betraktas som den arabiska nationens grundare, enligt Bibelns löften. Liksom Ismael är dikten "förbannad av alla stammar". Han är liksom Mihyar en vandrare, fast höljd i en dräkt av blod på en väg utstakad av ruiner. De är utstötta. Poeten vill avsluta vad Ismael har börjat, men sliter sig samtidigt från förfadern. Det förflutna består av spillror, ruiner och lik. Poeten vandrar i en bloddränkt flod som består av språk, kungar och stammar. I diktens andra del blir vadandet i blod en ceremoni bland likhögar som hopas, ett utrotande. I tredje delen är det en skymning som talar. Poeten störtar sig i ordens bädd och funderar på att döda dem. I den fjärde och sista delen vandrar poeten inte längre i blod utan kommer fram, buren av en dröm och vägledd av blixten.
Poeten framställer sig nu som Ismaels antites, ty en skymning har avlat honom, och denna skymning är grandios. Skymningen skulle, om den haft ett hem, ha inbjudit Ismael till förnekelse, blasfemi, ironi och dröm, den skulle ha varit en mycket tillmötesgående miljö för galenskap. Poeten inbjuder sina poetiska förfäder och Ismael att avsluta det han börjat. Vem är du, Ismael? Bilderna störtar över varandra och dikten stegrar sig mot extas, när den besjunger skymningen. En brinnande ocean rullar fram och vågorna når fram till poeten och den grandiosa skymningen, vars lik är arvtagare till ett lik, är vägledaren — skymningsextasen. Även denna berusade dikt är skriven efter händelserna i Beirut. Den kanske kan tydas som en besvärjelse av den urholkade arabisk-muslimska identiteten och dess massakrerade historiska medvetande, vars många sår Ismael personifierar.
Det osynligas närvaro
Mina favoriter är de små aforistiska dikter som Adonis kallar pollen (1990), där hans egen erfarenhet lyser igenom med glimtar från barndomens oskuld. Det är möjligt att sådana korta dikter, som han alltid skrivit, såsom dikter tillägnade hans favoritpoeter, Niffari, Abu Tammam, Rilke, Abu Nuwas, dikter om galenskapen och om poesin blir de mest varaktiga.
Egentligen handlar all hans dikt om poesin, poeten och språket. Om poesin säger han i en av dessa dikter att den ska komplettera människan och inte avbilda henne. Han har aldrig haft någon ambition att skapa harmoni mellan världen och sig utan har alltid haft blicken fäst på avgrunden mellan dem, som han inte har velat överbrygga utan hellre vill utforska och irra omkring i. Han söker en mening, men hans identitet är inte i det stadiga utan i det rörliga. Han är med vinden och dess tjut. ”Jag är lycklig över att vara en av de poeter som lever, tänker och skriver i det rum som för alltid skiljer mellan ordet och saken.”
För Adonis är språket fosterlandet. ”Min kropp är mitt land.” Han säger att detta är arabiskt, ty världen är frånvarande, ehuru synlig, i det arabiska språket. Människan är i ett kontinuerligt tillstånd av frånvaro. Närvaron identifierar sig med det osynliga. Sanningen i språkets sköte är ett avslöjande av världens essens genom de ord som Gud har använt. I den meningen är själva varat ett språk. De levande sover och vaknar efter döden. Att skriva på arabiska är att avslöja det osynliga och avgrunden och frånvaron, som skiljer oss från dem. Att skriva poesi, det är att förbinda sig att säga en sak och denna sak är på arabiska själva avgrunden och det osynliga. Om poesin har makt att grunda någonting så är det det osynligas närvaro. Den arabiska skriften lär att fosterlandet inte är ett ställe, det finns ingenstans, fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.
På svenska har Adonis utkommit med föjande böcker: Den förälskade stenens tid (1990), Sånger av Mihyar från Damaskus (1990), En introduktion till arabisk poetik (1991), Bönen och svärdet: essäer om arabisk kultur (1994), utdrag ur Boken, platsens gårdag nu (2000) och antologin En tid mellan askan och rosorna (2001).
(Artikeln publicerad 2004-10-06)
Adonis: Den störste arabiske poeten
http://www.ne.se/rep/adonis-den-störste-arabiske-poeten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
