Magdalena Stjerndahl, journalist och NE-medarbetare
Hur fungerar ett samhälle där all makt är samlad i händerna på en person? Hur utnyttjas denna makt och i vilket syfte? Vad kan de till synes maktlösa underlydande göra för att hävda sina intressen?
Historikern Lars Nyström tar i sin doktorsavhandling Potatisriket (2003) oss med till godset Stora Bjurum i Västergötland och låter oss följa utvecklingen på godset 1857—1917.
 |
|
Potatisplockare på Stora Bjurum. |
|
SAM KROWSCHEWSKY |
Godsliv
Hittills har det inte forskats särskilt mycket om agrarsamhället under den industriella revolutionen. Speciellt forskningen om livet på de stora godsen har varit försummad och godsens folk har egentligen blivit intressanta först då de har börjat organisera sig fackligt.
I Lars Nyströms avhandling, som skulle kunna kallas en vetenskaplig monografi över Stora Bjurum, undersöks ett gods utveckling såväl på det ekonomiska som på det sociala och kulturella planet.
När studien tar sin början en bit in på 1850-talet har Paul Jönsson just börjat driva godset. Efter hans död tar sonen Alfred vid, och när vi 60 år senare lämnar Stora Bjurum är det Alfreds änka Tyra som står för driften.
Ett rike växer fram
Stora Bjurum ligger mellan Falköping och Skara i centrala Västergötland. Hit kom 1857 skåningen Paul Jönsson. Han insåg snabbt godsets unika potential, och under hans tid vid makten byggdes här upp ett rike grundat på potatisodling – en gröda som bara några årtionden tidigare fått sitt genombrott på de svenska åkrarna.
Att Stora Bjurum skulle utvecklas till ett storgods var ingen självklarhet. Många större egendomar löstes successivt upp under 1800-talets lopp. Allt fler arrendatorer blev självägande sedan det 1789 hade blivit tillåtet att sälja frälsejord till bönder. Denna tendens var särskilt tydlig i Västsverige, till skillnad från exempelvis i Mälardalen där gårdarna oftare lades in under godsen, som förvandlades till regelrätta storjordbruk. Storgodsens dominans väster om Hornborgasjön, menar Lars Nyström, beror på de unika geografiska förutsättningarna.
Trakten kring Stora Bjurum domineras av våtmarker. Genom att dika ut dessa skapades ny odlingsbar mark. De stora dikningsprojekten var emellertid omöjliga att genomföra i liten skala. För att kunna utnyttja maderna – de lägre partierna av våtmarken – på bästa sätt krävdes att kontrollen över marken fanns samlad hos en person.
De långa sandåsar som reser sig ur mossen lämpar sig väl för potatisodling i stor skala. Eftersom potatis är en skrymmande och svårtransporterad produkt är det fördelaktigt att få avsättning för den på hemmaplan. Husbehovsbränningen inskränktes på 1850-talet och förbjöds sedermera helt, vilket medförde att det fanns en stor marknad för brännvin. På den här tiden förekom ännu inte andelsbrännerier, där små aktörer kunde få avsättning för sina produkter, i stället låg fältet öppet för storjordbrukare med kraft att inneha ett eget ångbränneri.
Dranken från brännvinstillverkningen kunde sedan användas som foder till nötkreatur, och på det viset byggdes Stora Bjurums andra stora produktionsgren upp: köttproduktionen, mejeriet och de välkända cheddarostarna.
Statare och torpare
Både potatisodling och mjölkproduktion fordrar en stor arbetsstyrka. På Stora Bjurum löstes detta genom en mängd torpare som hade dagsverksskyldighet på godset. Detta var inte särskilt vanligt. Äldre forskning hävdar att det viktigaste kännetecknet för modernt storjordbruk var att det drevs med hjälp av lönearbetare. Det var när landbönderna och torparna ersattes av statare som godsen förvandlades från feodala till kapitalistiska företag.
På Stora Bjurum gick man en annan väg. Det kan finnas flera orsaker till detta. Ett viktigt skäl var de torrlagda våtmarker som nu kunde användas för nyodling. Medan marken kring huvudbyggnaden lades in under godsets drift anlades under Paul Jönssons första tjugo år vid makten mängder av nya torp i ägornas utkanter. Eftersom godsets odlingsbara areal under denna tid hade vuxit från 1 000 till närmare 3 000 tunnland rådde inte samma konkurrens om åkermarken som på andra håll.
Med tanke på godsets produktionsinriktning erbjöd torparsystemet också andra fördelar. En torpare var relativt billig i drift och dessutom flexibel. Medan animalieproduktion ger ett jämnt arbete under året har potatisodling i stor skala extrema arbetstoppar. Torparna hade skyldighet att utföra både dagsverken som betalning för arrendet och betalda överdagsverken närhelst godset så önskade. På detta sätt kunde en stor arbetsstyrka kallas in vid sättning och upptagning av potatisen. Då arbetet knappast var kvalificerat kunde torpens alla invånare användas – även kvinnor och halvstora barn. Den tid på året då arbetskraften inte behövdes lämnades torparen åt att sköta sin egen jord och blev på så sätt delvis själv ansvarig för sin försörjning.
En torpare var vidare en stabil och pålitlig arbetare. Genom torpstället bands han upp till gården och hamnade i ett mycket djupare beroendeförhållande till sin arbetsgivare än stataren, som var fri att söka sig till det arbetstillfälle som betalade sig bäst. Torparna kom på detta sätt att utgöra en tillförlitlig arbetskraft på en monopolmarknad där patron själv kunde diktera lönevillkoren.
Patriarkalism
All makt på Stora Bjurum utgick från patron. Det väldiga godsets ägor sammanföll med socknens, och gods, kommun och församling var ett. Patron var ordförande i kommunalnämnden, bestämde i kyrkostämma och skolråd.
Lars Nyström diskuterar ingående begreppet patriarkalism, som varit omstritt bland forskarna. Med ett patriarkaliskt samhälle har menats ett samhälle präglat av ett slags ömsesidighet i relationen mellan över- och underordnad. Nyström definierar det patriarkala samhället som ett samhälle där i stort sett all makt, offentlig som privat, är koncentrerad till en person. Han pekar på tre grundläggande motsatsförhållanden som han menar är ständigt närvarande: makt och motmakt, gemenskap och konflikt samt allmakt och rättfärdighet.
På samma gång som de underlydande visste att minsta övertramp kunde leda till bestraffning visste patron att han inte kunde inkräkta för mycket på de underlydandes livsrum utan att riskera motåtgärder, i värsta fall strejk. Och samtidigt som både patron och de underlydande ingick i en stark lokal samhörighet befann de sig på motsatta sidor i ett partsförhållande. Slutligen kunde patrons strävan efter allmakt underminera den rättfärdighet han trots allt ville bli förknippad med.
En privat offentlig sektor
Sättet att utöva makten förändrades emellertid genom årens lopp. På Paul Jönssons tid hade en arbetare knappast några rättigheter. Skolan och kyrkan förföll och ”fattigvård” utövades ytterst sporadiskt. Även jämfört med närliggande socknar verkar det som om de sociala förmånerna på Stora Bjurum var ovanligt torftiga. En anledning kan ha varit det låga skatteuttaget; och med tanke på att Paul Jönsson i princip utgjorde hela skatteunderlaget i socknen låg det givetvis i hans intresse ”att ivrigt arbeta för sparsamhet med allmänna medel”. Var en av de underlydande riktigt i nöd kunde en lösning vara att gå till patron med mössan i hand och be om hjälp. På det här viset upprätthölls ett beroendeförhållande, och man kunde ju alltid hoppas på patron även om man inte kunde räkna med honom.
Men tiderna förändras, och det som i går var en gåva för att bli populär (t.ex. fritt brännvin vid högtider) institutionaliseras så småningom och blir till en rättighet. Under Alfred Jönssons tid börjar det också finnas fler möjligheter till en utkomst utanför godsets domäner. Det gäller alltså att skapa en sammanhållning bland godsets folk och att göra livet på Stora Bjurum så välordnat att människor väljer att stanna trots låga löner. Kyrkan genomgår en omfattande renovering, en småskola startas och fattigvården reformeras helt. Alla dessa förbättringar var antagligen nödvändiga för att kunna driva godset vidare.
Landskapen minns
När Alfred Jönsson dör och hans änka Tyra tar över är det snart dags också för oss att lämna Stora Bjurum. Släkten Jönsson kommer att finnas kvar på godset tills det säljs 1957 – 100 år efter att Paul första gången såg ut över Hornborgasjön och planerade sitt rike.
Någon potatis bränns inte längre på Stora Bjurum. Hornborgasjön har återtagit marken och herrgårdsbyggnaden förfaller. Det är en svunnen tid som Lars Nyström har skildrat i sin mycket intressanta och välskrivna avhandling.
Trots allt är det inte så länge sedan torpen beboddes av familjer som var beroende av godset för sin utkomst. Att ta del av denna tid lär oss att läsa av landskapet med nya ögon. När allt kommer omkring så finns spåren där.
(Artikeln publicerad 2004-01-23)
Agrarhistoria: Potatisriket
http://www.ne.se/rep/agrarhistoria-potatisriket
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
