Algeriet: Tioårig våldsspiral

Philip Halldén, Fil.dr i islamologi

Våldet i Algeriet under den senaste tioårsperioden (sedan 1992) saknar i många fall tillförlitliga oberoende vittnesuppgifter. På grund av situationen i landet är det svårt att bekräfta och värdera de rapporter som kommer.

Vad som står klart är att fruktansvärda mordaktioner har begåtts i Algeriet. Klart är även att våldet fortsätter trots regimens strävan att komma till rätta med situationen. Det har man gjort genom en kombination av hårdföra metoder och försök till försoningspolitik. Det senare praktiserades under perioden juli 1999 till januari 2000, då regeringen erbjöd allmän amnesti åt rebeller som var beredda att lägga ner sina vapen.

Ändlöst våld

Våldsspiralen i Algeriet inleddes 1992 efter att regimen vägrade godkänna Islamiska räddningsfrontens (FIS, Front Islamique du Salut) valframgångar och återtog makten i en kupp. Därmed avbröts en demokratiseringsprocess som pågått sedan några år. De ledande inom FIS tog dock avstånd från många av de våldsaktioner och attentat som följde inte bara i Algeriet utan även i Frankrike.

Allteftersom våldet blev grövre i mitten på 1990-talet fördjupades klyftan mellan islamister som förespråkade politiska förhandlingslösningar å ena sidan och de militanta islamisterna å den andra, däribland GIA (Groupe Islamique Armé, ’Väpnade islamiska gruppen’). GIA har också varit inbördes splittrat i flera fraktioner. Utbrytargrupper har agerat på eget initiativ i GIA:s namn eller under andra namn (”Islamiska fronten för jihad”, ”Salafistgruppen för förkunnelse och jihad” m.fl.). En del av dessa grupper har haft förbindelser med det internationella terrornätverket al-Qaida.

Många av de värsta våldsaktionerna under senare år har utförts av desperata ”banditgäng”, bestående av unga män i avsaknad av ledarskap och ideologiska motiv. Då och då har det också kommit rapporter om att en del av de desperata gängen uttryckligen givit upp alla religionspolitiska motiv i övertygelsen om att de övergivits av Gud.

Mot bakgrund av bristen på tillförlitliga fakta är det svårt att värdera de olika uppgifterna om vad som händer i Algeriet. Detsamma gäller konspirationsteorier som vill göra gällande att det i själva verket är enheter inom den algeriska regimens egna styrkor som, i ”islamistisk förklädnad”, skulle ha utfört en del av mordaktionerna i syfte att misskreditera islamismen. Det kan dock inte uteslutas att det förekommit fall där polis eller militär begått övergrepp, t.ex. hämndaktioner mot bybor som misstänkts för att ha givit asyl åt efterlysta personer. Människorättsorganisationer, däribland Amnesty International, har kritiserat den algeriska regimen för dess urskillningslösa framfart i jakten på ”terrorister”.

Svårförklarade orsaker

Det är inte lätt att ge något entydigt svar på varför de militanta islamisterna agerar som de gör. Frågan kan besvaras på olika sätt, utifrån olika perspektiv. Det är fråga om ett komplicerat sammanhang av politiska, historiska, sociala, psykologiska och andra faktorer.

Olika förklaringsmodeller skulle kunna föreslås, mer eller mindre ensidiga, beroende på om konflikten ses ur t.ex. ett statsvetenskapligt, ett religionshistoriskt eller ett psykologiskt perspektiv. Dessutom bör man skilja på orsaker, motiv och redovisade skäl. Det sista är lättast att observera.

Det skäl som de militanta islamisterna själva kan redovisa för att rättfärdiga våld är att en korrupt regim satte stopp för en demokratisk process som skulle ha givit det islamistiska partiet FIS stora valframgångar och att samma regim sedan dess förföljt, fängslat och torterat ”muslimer”. (Här bör det observeras att många regeringstrogna tjänstemän naturligtvis själva uppfattar sig som muslimer även om deras fiender, de militanta rebellerna, förnekar dem den rätten.)

En annan och förmodligen mer grundläggande förklaring är att Algeriet har enorma sociala och ekonomiska problem. Som exempel kan nämnas att en mycket stor del av befolkningen består av unga människor utan arbete och framtidsutsikter. Här finns således en rekryteringsbas för extremister. Dessa problem blev uppenbara på 1980-talet och bidrog till att regimen tvingades inleda det demokratiseringsexperiment som den sedan satte stopp för 1992, när det visade sig att FIS skulle bli största parti.

Av betydelse i sammanhanget är också att våldsamheterna i Algeriet började vid en tidpunkt då många ”afghanveteraner”, dvs. frivilliga som deltagit i kriget i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationsmakten under 1980-talet, återvände till sina hemländer. Detta blev ett problem inte minst i Egypten och Algeriet, då en del av dessa veteraner nu fortsatte sitt krig för islam i sina ursprungsländer, vägledda av övertygelsen att regimerna i dessa länder var korrupta och ”oislamiska”.

Passiv omvärld

Den algeriska regimen har trots hårdför repression i kombination med försoningsgester inte lyckats stoppa våldet. Dock har antalet militanta kraftigt reducerats på senare år. De grupper som återstår består av marginaliserade individer som i sin desperation har visat sig beredda att ta till mycket grova former av våld. Våldsverkarna håller sig gömda i otillgängliga områden där polis och militär inte har full kontroll.

En fråga som man skulle kunna ställa sig är varför inte omvärlden ingripit i konflikten. Av olika skäl har detta inte skett, bl.a. på grund av att den algeriska regimen avvisat utländsk inblandning.

I början av 1998 besökte tre vice utrikesministrar i EU Algeriet för att informera sig om våldsdåden i landet, men något konkret kom inte ut av det besöket.