Arne Järtelius, Nyhetsredaktör
Blir det filmen eller boken om Alice i underlandet i helgen? Filmen – den senaste i raden – är regisserad av Tim Burton, filmad i 3D, har ett rikt galleri med både roliga och intressanta figurer, men saknar tyvärr till största delen förlagans nonsensspråk och är på tok för händelserik.
Boken om Alice i underlandet har kommit i oändligt många upplagor och med lika många olika illustrationer sedan den första gången utkom 1865. Den senaste svenska upplagan är översatt av Christina Westman och innehåller en överdådigt rik bildskatt signerad australiern Robert Ingpen.
 |
| WAHLSTRÖMS |
| Robert Ingpens hattmakare. |
Burtons Alice
Den som väljer Tim Burtons film får för första gången se Alice i 3D (den första tecknade filmen om Alice kom med Disneys version 1951). Efter att det senaste året ha sett ett antal filmer i 3D börjar jag lite smått tröttna. Den där första aha-känslan börjar nu ersättas av jaha-känslan: är det inte mer? Än så länge – med filmer som Upp, Coraline, Avatar – får 3D ersätta berättelsen och historien, dvs. man gör inget extra utöver själva 3D-effekten. Det gäller även för Burtons Alice i underlandet.
Burton kanske till och med tar ytterligare ett steg tillbaka. Den berättelse om språk och språkliga meningar som Lewis Carrolls bok är låter sig inte speciellt väl fångas på film och än mindre på 3D-film. I stället har Burton fyllt sin Aliceberättelse med äventyr ända till den vilda och utdragna jakten på den fruktade draken Jabberwock. Det enda riktigt spännande hos Burton är att hans film skildrar Alices andra färd ner i underjorden. Hon har, liksom i boken, varit där som sjuåring. Nu är hon 12 år äldre, står på kanten till att bli vuxen – ett bröllop förebådas i inledningen – och vi får ta del av hur en tonåring känner sig i underjorden och de figurer som härskar där med röda och vita drottningen i spetsen (spelade av en Helena Bonham Carter på topphumör respektive en alltid lika tråkmånsig Anne Hathaway).
 |
| WAHLSTRÖMS |
| Robert Ingpens Alice. |
Ingpens Alice
Att bläddra i den av Robert Ingpen illustrerade Alice i underlandet (2009) är definitivt att hålla sig kvar närmare Carrolls original. En allra första version av sin berättelse – Alice’s Adventures under Ground – hade Carroll, eller J.L. Dodgson som han egentligen hette, tecknat själv. Han tyckte väl att teckningarna var OK, men han ville mer och det fick han genom John Tenniel. Till vardags tecknade Tenniel för tidskriften Punch, och det var med viss tvekan han åtog sig uppdraget av Dodgson. Arbetet kom sedan att bli något av en kamp mellan författare och illustratör, men till julen 1865 utkom Alice in Wonderland för första gången (Carroll kom att bearbeta sin bok ett flertal gånger) och Tenniels version har bildat skola. Tenniels mödor fick i Times på sin tid betyget ”with extraordinary grace”.
Sedan dess har många illustratörer försökt sig på att illustrera Alice i underlandet. Den senaste i raden är Robert Ingpen (född 1936). Under senare år har han givit sig på att illustrera ett antal klassiker – Skattkammarön, Peter Pan och Wendy, Djungelboken med flera – och nu har turen (för det är det) för hans del kommit till Alice. Jag är inte helt förtjust i hur han tecknar människor – inklusive Alice – men när det gäller djur (kaniner i synnerhet) och allehanda fantasifoster är Ingpen en mästare, och sammantaget har han med sin bok lyckats med vad ingen tidigare gjort: att fånga livet i Alices underland (Tim Burton får ursäkta).
Extern länk: Läs en intervju med Robert Ingpen i nätmagasinet Books for keeps
Alice i underlandet
http://www.ne.se/rep/alice-i-underlandet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
