Jörgen Malmquist, docent i internmedicin och NE-medarbetare
Som namnet säger innebär alternativ medicin aktiviteter som ligger utanför den allmänna (”vanliga”, ”etablerade”) sjukvården. Benämningen ”komplementär medicin” förekommer också.
Kärnan i begreppet alternativ medicin är diagnostiska och (framför allt) behandlande åtgärder som erbjuds av personer som är yrkesmässiga utövare av alternativmedicinska metoder. Hör användning av naturläkemedel till alternativ medicin? Egentligen inte: dessa läkemedel är godkända av Läkemedelsverket och är avsedda för egenvård, dvs. att användas enligt den enskildes egna beslut. De s.k. naturmedlen och andra produkter som säljs i hälsofackhandeln används också mest genom konsumenternas egna val.
 |
|
SCIENCE PHOTO LIBRARY/IBL BILDBYRÅ |
Skiljelinjer mellan alternativ och allmän medicin
Det väsentliga i alternativ medicin är att dess utövare använder metoder som inte är accepterade inom den etablerade sjukvården, som alternativmedicinens företrädare brukar kalla ”skolmedicinen”.
Just i ”skolningen” ligger en skillnad: de som är verksamma inom den etablerade sjukvården har genomgått utbildningar som står under offentlig kontroll. För de flesta yrkeskategorierna där gäller legitimation som krav för yrkesutövning.
De legitimerade och de som är anställda som deras medhjälpare utgör tillsammans kategorin hälso- och sjukvårdspersonal. Alla dessa står under Socialstyrelsens tillsyn och är skyldiga att i sitt arbete vägledas av vetenskap och beprövad erfarenhet.
”Vetenskap” omfattar dels de medicinska grundvetenskaperna (anatomi, biokemi, genetik m.fl.), dels den kunskap som är resultatet av kliniska prövningar, dvs. systematiska jämförande undersökningar av värdet av olika metoder för behandling eller diagnos.
”Beprövad erfarenhet” omfattar yrkeskunskap som läkare och andra samlar in under sitt yrkesliv och delger varandra, ofta via facklitteraturen.
Alternativmedicinare
Alternativmedicinare har utbildning av varierande slag. Somliga är självlärda, andra är privatutbildade som lärlingar och andra åter är utbildade vid någon av de skolor som drivs av alternativmedicinska yrkesföreningar.
Eftersom alternativmedicinarna inte räknas till kategorin hälso- och sjukvårdspersonal är de inte bundna av begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. De kan alltså arbeta relativt fritt, men vissa begränsningar gäller. De viktigaste bland dem är att alternativmedicinare inte får behandla anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar samt cancer, diabetes, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med graviditet eller förlossning och att de inte får undersöka eller behandla barn under 8 år.
Alternativmedicinens grunder
Alternativ medicin bygger på många olika tankesystem av varierande ålder. Dagens alternativmedicin har rötter bland annat i olika länders folkmedicin, i månghundraåriga asiatiska religioner och vishetsläror samt i europeiska idéer som antroposofisk medicin och homeopati. Dagens europeiska alternativmedicin har dessutom anknytningar till bland annat astrologi och new age.
Föreställningar som återkommer i flera alternativmedicinska sammanhang är att människokroppen har bestämda banor för flöde av energi och att kroppen omges av ett antal energifält. Till dessa läror har alternativmedicinarna i varierande omfattning lagt till speciella uppfattningar om vitaminer, antioxidanter och andra komponenter i kosten.
Alternativmedicinens metoder
Utövare av alternativmedicin använder en eller flera av de ca 200 metoder som f.n. anges förekomma i Sverige. De flesta metoderna avser behandling.
Diagnostik kan grundas på klientens symtombeskrivning, på diagnos som ställts inom den allmänna hälso- och sjukvården eller på resultaten av alternativmedicinska metoder såsom irisdiagnostik, håranalys och mörkfältsmikroskopi av blod. Ibland sker diagnostiken parallellt med behandlingen, t.ex. vid zonterapi och vissa massagemetoder.
Behandlingen kan ske med metoder som liknar sjukgymnastik (qi gong, massagemetoder m.fl.), genom påverkan av ”energiflödet” (healing m.m.), med läkemedelsliknande preparat (homeopatiska medel m.m.), med fysikaliska metoder som ljus, ”kristaller”, magneter m.m. samt med psykoterapi med eller utan religiös bakgrund.
När det gäller några former av rörelseövningar, massage och psykoterapi har alternativmedicinens metoder vissa likheter med den etablerade sjukvårdens.
Metodval
Den som söker behandling av sina hälsoproblem väntar sig förstås att behandlaren använder metoder som har visat sig vara effektiva. De flesta av alternativmedicinens metoder har antingen inte prövats systematiskt eller har vid prövning inte visat sig vara övertygande effektiva. Detta är i kontrast till den etablerade sjukvårdens regelstyrda kliniska prövningar, framför allt av läkemedel och förebyggande åtgärder.
När det gäller kirurgiska metoder är de dock inte i lika stor omfattning systematiskt prövade, bland annat eftersom det är tekniskt och etiskt svårt att jämföra operation med icke-operation.
Prövningar av akupunktur för smärtlindring, av kiropraktik och av naprapati har slagit så väl ut att akupunktur sedan flera år används inom sjukvården och att kiropraktorer och naprapater nu kan beviljas legitimation av Socialstyrelsen. Smärtlindring med akupunktur är alltså inte alternativ medicin när den används inom den allmänna hälso- och sjukvården.
Flertalet svenska kiropraktorer och naprapater är nu legitimerade. De tillhör alltså hälso- och sjukvårdspersonalen, och därmed är de inte alternativmedicinare. Således: om en alternativmedicinsk metod har bevisat sitt värde tas den upp inom den allmänna hälso- och sjukvården.
Populär medicin
Intervjuundersökningar har visat att de allra flesta som utnyttjat alternativ medicin är nöjda med bemötandet och behandlingen. Andelen människor som är nöjda med den etablerade sjukvården uppges vara lägre. Jämförelsen är dock vansklig: sjukvårdens patienter har i många fall allvarligare sjukdomar och dess akutverksamhet saknar motsvarighet inom alternativmedicinen.
Det finns också viktiga skillnader som inverkar på relationen mellan patient och läkare resp. behandlare. En patient kan ha bestämda åsikter om sin sjukdom, om dess orsak, om nödvändiga undersökningar och behandlingar och om sin arbetsförmåga. Läkaren, som är skyldig att göra en professionell bedömning, kan inte alltid komma till exakt samma uppfattningar. Detta kan göra patienten missnöjd.
En alternativmedicinare kan arbeta mer obundet och behöver inte ifrågasätta patientens uppfattningar. Dessutom har han/hon inte möjlighet att skriva remiss till specialundersökning inom sjukvården, att skriva recept på receptbelagda läkemedel eller att skriva sjukintyg till försäkringskassan. Alternativmedicinaren kommer därför inte i situationen att behöva avböja något som patienten önskar.
Extern länk:
(Artikeln publicerad 2002-10-16)
Alternativmedicin: Populärt val i vården
http://www.ne.se/rep/alternativmedicin-populärt-val-i-vården
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
