Barbro Eberan , fil.dr i germanistik
När Tredje riket slutgiltigt bröt samman i maj 1945 var stora delar av Tyskland ett ruinfält. 1,4 miljoner ton bomber hade fällts över 161 tyska städer och 850 mindre orter. I genomsnitt hälften av alla hus i städerna hade förstörts och över sju miljoner människor blivit hemlösa.
Hur många offer bombkriget fordrade vet man inte då allt liv utplånades spårlöst i de över 1 000 grader heta eldstormar som bomberna utlöste. 600 000 dödade lyder en officiell siffra, därav 80 000 barn. Antalet skadade och lemlästade har aldrig registrerats.
 |
|
Hamburg vid krigsslutet 1945. |
|
AKG/SCANPIX |
Tabubelagt
Var ödeläggelsen av de tyska städerna verkligen strategiskt nödvändig? Hade terrorbombningen mot civilbefolkningen en moralisk legitimitet som hämnd för det lidande som tyskarna tillfogade andra i ett krig som Nazityskland var skuld till?
Under mer än ett halvt sekel var dessa frågor tabu, såväl i Förbundsrepubliken Tyskland som i de anglosaxiska staterna. Först efter millennieskiftet har tystnaden brutits, och en het och kontroversiell debatt har förts i både Tyskland och Storbritannien. Den utlöstes av en faktaspäckad men känsloladdad bok om det allierade bombkriget av den tyske historikern Jörg Friedrich, Der Brand: Deutschland im Bombenkrieg 1940–1945 (2002). Friedrich, känd förintelseforskare, anklagar där Storbritannien och USA för att systematiskt ha raderat ut ett stort antal tyska städer, även sådana som inte hade någon som helst militär betydelse, och därvid riktat sina bombattacker mot civilbefolkningen med målet att döda ett så stort antal människor som möjligt.
Är Friedrichs anklagelser berättigade? Den frågan har länge diskuterats intensivt i de tyska medierna, och i radioprogram och artikelserier har bombkrigets bakgrund och förlopp skildrats utförligt.
”The Blitz” och ”Bomber” Harris
Det tysk–brittiska bombkriget bröt ut på våren 1940. Då hade tyska bomber redan ställt till stor förödelse på olika håll i Europa: i Spanien under spanska inbördeskriget (förstörelsen av den lilla baskiska staden Guernica 1937 är förevigad i Picassos berömda målning), i Warszawa i september 1939, i Rotterdam i maj 1940. Efter ockupationen av Frankrike riktade Hitler nu sin bombflotta mot Storbritannien för att tvinga landet på knä.
I ”the Blitz”, som britterna kallade de tyska bombräderna, fälldes bomberna urskillningslöst över industrianläggningar och boendekvarter, och staden Coventry förstördes. 40 000 människor omkom, hälften av dem i London. Med varje angrepp ställdes alltmer högljudda krav på hämnd. Britterna satte sitt hopp till Winston Churchill, som blev premiärminister 10 maj 1940. Han deklarerade att kampen mot Hitler skulle föras obönhörligt – ”blood, toil, tears and sweat” – och utan hänsyn till den tyska civilbefolkningen.
På sommaren 1940 var Storbritannien i ett förtvivlat läge. Italien och Spanien var i fascistisk hand, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Polen och Tjeckoslovakien besegrade. Då USA ännu inte hade inträtt i kriget stod Storbritannien helt ensamt i kampen mot Hitler. Sedan de retirerande brittiska trupperna i juni 1940 räddats över sundet vid Dunkerque i sista stund fanns inga allierade soldater kvar på kontinenten. Bomber var det enda vapen britterna hade mot det segerrika Nazityskland. ”Vi ska förvandla Tyskland till en öken”, lovade Churchill.
Men 1940 hade RAF (Royal Air Force) ännu inte kapacitet att förverkliga det löftet. Navigationsinstrumenten var opålitliga och bomberna träffade sällan sitt mål. Det tyska luftvärnet var effektivt och många plan sköts ned. Bombkriget krävde stora offer bland piloter och bombare, ofta unga pojkar som anmält sig frivilligt och förpliktigat sig för 100 insatser, som få av dem överlevde.
Efter Hitlers överfall på Sovjetunionen i juni 1941 lättade trycket på Storbritannien, då de tyska bombplanen nu behövdes vid östfronten. I februari 1942 utnämndes Arthur Harris till chef över allt brittiskt bombflyg. Hade ytbombardemanget av de tyska städerna dittills delvis varit en nödlösning, då bristerna i navigationssystemet inte tillät precisionsattacker, så blev det nu en medveten strategi. Harris mål var att göra 22 miljoner tyskar hemlösa genom att ödelägga den ena staden efter den andra på effektivast möjliga sätt. För att förstärka sprängbombernas verkan utvecklades brandbomber som skulle fällas sedan taken på huset förstörts. Om elden en gång tagit fart, förmodade Harris, skulle ingenting längre kunna hejda den.
Han skulle få rätt. När den metoden prövades i Lübeck i mars 1942 brann den gamla hansestaden som fnöske, och den medeltida innerstaden med sina smala gränder och trähus ödelades helt på en enda natt. En storräd mot Köln ett par månader senare med över 1 000 bombplan visade att kombinationen av spräng- och brandbomber var ett mycket effektivt förstörelsevapen även i en storstad med stenhus.
”Moral bombing”
På konferensen i Casablanca i januari 1943 ställde Roosevelt och Churchill kravet på ”villkorslös kapitulation”. De visade därmed att de inte trodde på ett ”andra”, antifascistiskt Tyskland och tänkte föra kriget vidare ända fram till Hitlerrikets totala sammanbrott. ”Genom Casablanca”, skriver Harris i sina memoarer, ”försvann de sista moraliska skruplerna. Jag hade nu helt fria händer i bombkriget.”
Amerikanerna avböjde att börja med bombterrorn mot civilbefolkningen, och när USA trädde in i bombkriget i maj 1943 flög de under dagarna precisionangrepp mot krigsviktiga anläggningar. På nätterna fortsatte britterna sin ”moral bombing”, som de kallade sin luftmassaker mot befolkningen i städerna. Under en stor lufträd mot Hamburg i juli 1943 fälldes bomberna över de tätt befolkade arbetarkvarteren. 20 kvadratkilometer ödelades, tiotusentals människor förbrändes eller kvävdes i eldstormen, många hundra tusen blev hemlösa – över 40 000 döda och 900 000 hemlösa enligt en officiell siffra. Inte ens i Berlin, som utsattes för 105 västallierade bombangrepp, var förstörelsen tillnärmelsevis så stor, även om antalet döda där var högre: ca 50 000 omkom i bombkriget i Berlin mot ca 42 000 i Hamburg.
Allteftersom kriget framskred tilltog bombräderna i antal och styrka. Det skedde delvis för att tillfredsställa sovjetiska krav. Då upp till 10 000 sovjetiska soldater stupade vid östfronten varje dag insisterade Stalin på att de västallierade skulle avlasta sovjetarmén genom att upprätthålla en andra front åtminstone i luften. Tyskarna arbetade frenetiskt på att utveckla sitt ”undervapen”, långdistansraketerna V-1 och V-2, och hoppades att dessa skulle vända krigslyckan. De sattes också in mot Storbritannien i krigets slutskede, men de kom för sent för att spela någon strategisk roll. Under det sista krigsåret behärskade de allierade luftrummet över Tyskland.
Men varför bombades då aldrig skenorna som tågen till förintelselägren rullade fram på ända till krigsslutet? Både i USA och Storbritannien var de ansvariga informerade om vad som skedde i Auschwitz. Men de beslöt att inte ingripa med argumentet att bombangrepp mot koncentrations- och förintelselägren inte skulle bidra till att förkorta kriget. Kritiker har hävdat att det var antisemitism som avhöll de allierade. Säkert är att judarnas öde hade ringa prioritet för de ansvariga i alla länder, såväl i de krigförande som i de neutrala staterna.
Bombterror
För de allierade gällde det att vinna kriget. Men varför fortsatte britterna då att rikta sina bombattacker mot civilbefolkningen i stället för att förstöra krigsviktiga anläggningar? Redan då hävdade kritiker att bombterrorn mot befolkningen var helt meningslös från strategisk synpunkt. Den fördömdes också skarpt som etiskt oansvarig, bl.a. av anglikanska kyrkan.
Men trots protesterna eskalerade terrorbombningarna under våren 1945, fast det då redan var uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget. Nu riktade även amerikanerna sina bombräder mot civilbefolkningen. Den ena staden efter den andra ödelades, även gamla historiska städer som Würzburg som var strategiskt helt oviktiga och därför inte hade något luftvärn. Strax före krigsslutet attackerade de allierade från luften allt som kom i deras väg, inte bara kyrkor, borgar och kloster utan även de ändlösa flyktingströmmarna.
En symbol för denna vanvettiga förintelse av människoliv och oersättliga kulturvärden har Dresden blivit. I februari 1945 ödelade västallierade bomber den vackra barockklenoden vid Elbe. Staden var då fylld av flyktingar på väg västerut undan Röda armén, och hur många som fick sätta livet till i den eldstorm som utplånade hela innerstaden kan man därför endast gissa – de senaste siffrorna talar om mellan 25 000 och 40 000 döda.
Med sin ”moral bombing” ville de allierade, så löd den officiella förklaringen, bryta ned det tyska folket moraliskt och på så sätt uppvigla det mot Hitler. Men den planen slog fel. I det totala kaos och den extrema nöd som bombräderna utlöste var ett uppror mot Hitler det sista tyskarna tänkte på. Tvärtom förstärkte bombterrorn hatet mot de allierade – som förorsakade så mycket meningslöst lidande – och svetsade tyskarna samman med en regim som de flesta sedan länge tagit avstånd från.
Då det var en psykologisk reaktion som de allierade borde ha kunnat förutse utgår man ifrån att det fanns andra motiv för terrorbombningarna under krigets slutskede. En teori säger att de västallierade då undvek att förstöra krigsviktig industri för att inte reducera tyskarnas slagkraft i öst och därmed underlätta den sovjetiska frammarschen. Den teorin får stöd i Churchills berömda kommentar vid krigsslutet, då Röda armén stod mitt i Europa: ”Vi har slaktat fel svin.”
Tystnadskampanj
Kanske är det en förklaring till den tystnadskampanj som började i Storbritannien redan före krigsslutet. Segrarmakterna var själva chockade över den förödelse som de fann i det besegrade Tyskland. Visserligen hävdade Churchill att det inte fanns någonting att be tyskarna om ursäkt för, men känslan av att Tyskland hade blivit ”overbombed” till en grad som inte varit strategiskt motiverat och därför etiskt förkastligt gjorde att bombkriget blev tabu även i segrarstaterna.
Efter segern belönades Arthur Harris inte med en lordtitel, vilket skulle ha varit fallet med en krigshjälte i vanliga fall (han adlades först 1953 och då till den låga titeln baron). Vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg undvek de allierade att ta upp bombkriget mot Tyskland för att inte förringa tyskarnas skuld. De ledande nazisterna på de anklagades bänk anförde däremot terrorbombningarna som bevis för att även de allierade begått krigsbrott och att de själva därför dömdes orättvist.
Under återuppbyggnadsfasen på 1950-talet i Västtyskland sökte man glömma allt som skett under Hitlertiden, såväl de illdåd som Nazityskland begått som de fasor som tyskarna själva fått uppleva. I den tyska befolkningen fanns det en stark känsla av att man genom bombterror, flykt och fördrivning redan fått betala nog för de brott som begåtts under Hitlerregimen och att man därför kunde dra ett streck över det förgångna och koncentrera all energi på återuppbyggnaden.
Skyldiga eller offer?
När krigsgenerationens barn på 1960-talet ställde sina föräldrar till svars för nazitidens brott stod frågan om Tysklands skuld i förgrunden. Att framställa det tyska folket som offer stämplades nu som ett försök att jämföra tyskarnas lidanden med förintelsen och klubbades ned som revisionism. Det hade till följd att bombkriget länge förträngdes som ämne i Västtyskland såväl inom historieforskningen som i mediedebatten. I Östtyskland däremot, som såg sig som det antifascistiska Tysklands arvtagare och därför avfärdade skuldfrågan som ett rent västtyskt, kapitalistiskt problem, betecknades de västallierade ohämmat som ”luftgangstrar”, och i de östtyska städerna hölls varje år minnesstunder till åminnelse av respektive stads förstörelse.
Sedan millennieskiftet är det nu inte heller i det enade Tyskland tabu att framställa det tyska folket som offer, och i alla medier skildras de lidanden tyskarna fick utstå under och efter kriget. I utlandet har detta intensiva intresse stött på kritik, och även många tyskar varnar sina landsmän för att försjunka i självmedlidande och därvid glömma att det var Tyskland som började kriget.
De flesta tyskar av i dag ifrågasätter dock inte det tyska folkets ansvar för de illdåd som begicks under Hitlertiden, och många ser i den förödelse det allierade bombkriget förorsakade ett rättmätigt straff för Nazitysklands hybris, människoförakt och brutalitet. Men det framhålls också hur psykologiskt viktigt det är att tyskarna efter alla dessa år nu äntligen öppet kan bearbeta sitt nationella trauma från Hitlertiden och utan hämningar tala om sina fasansfulla upplevelser i bombinfernot under andra världskriget.
(Artikeln publicerad 2005-02-12)
Andra världskriget: Bombkriget mot Tyskland
http://www.ne.se/rep/andra-världskriget-bombkriget-mot-tyskland
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
