Arne Järtelius, NE-redaktör
Andra världskriget tog definitivt inte slut i samband med D-dagen! Det är annars ett intryck man lätt kunde få i samband med 60-årsjubileet av D-dagen i somras. Men från D-dagen 6 juni 1944 skulle det i själva verket dröja ganska precis elva månader innan den tyske diktatorn Adolf Hitler var död och den tyska kapitulationen ett faktum.
1 september 1944 gick andra världskriget in på sitt sjätte år. De allierade på västfronten hade efter D-dagen ställt in sig på en snabb resa från den normandiska kusten via Paris och Belgien/Nederländerna till först Rhen och sedan snabbt vidare till Berlin, men Hitler ville annorlunda. I den historiska forskningen finns det flera förklaringar till det. Den tyske historikern Joachim Fest menar i Undergången (2004) att Hitler i den totala förstörelsen av Tyskland ”kände en större tillfredsställelse än över någon av sina segrar på slagfältet”, och den tyske författaren Sebastian Haffner menar (bl.a. i sin bok Anteckningar om Hitler, 1980) att Hitler hade förintandet av Tyskland som sitt slutmål. Mot dem kan man ställa den brittiske historikern Ian Kershaw (Hitler: Hubris, 1998, och Hitler: Nemesis, 2000) som i en intervju i Der Spiegel (35/2004) med anledning av en aktuell film om Hitler – Der Untergang – säger: ”Hitler ville inte att Tyskland skulle förintas, men som den totala egocentriker han var brydde han sig bara om sitt eget eftermäle i historien.”
En bro för mycket
En titt i marginalen i Davidsons och Mannings kronologi över andra världskriget (Chronology of World War Two, 1999) är för 1944 en uppmuntrande läsning fram till mitten av september. Så dags hade blockaden av Leningrad hävts (27 januari), Odessa intagits (10 april), Sevastopol fallit (11 maj) och både Rom (4 juni) och Paris (25 augusti) befriats.
I samma veva som Paris befriades utan någon omfattande skottlossning – något den svenske generalkonsuln Raoul Nordling nyligen hedrades för i Paris – och general de Gaulle kunde marschera uppför Champs-Elysées inför sina jublande landsmän, så pågick slaget om Provence. I Toulon inleddes det 19 augusti och i Marseille tre dagar senare. 28 augusti kapitulerade tyskarna i båda städerna, och 13 september kunde den franska flottan i triumf återvända till Toulon. Slaget om Provence kom, som professor Anthony Delano skriver i septembernumret av BBC History Magazine, att restaurera Frankrikes militära stolthet.
På västfronten inleddes nu marschen för att ta sig över floden Rhen. Det skulle ske genom Operation Market Garden, som av fältmarskalk Montgomery beskrevs som ”en språngbräda för en mäktig och märgfull framstöt mot Tysklands hjärta”. Operationen inleddes 17 september 1944 med den största luftburna armadan någonsin. Den bestod av mer än 1 500 flygplan som lyfte från 22 flygfält runtom i Storbritannien. Målet var broarna i Eindhoven, Nijmegen och Arnhem med bron i Arnhem – Neder Rijn-bron – som den i sammanhanget viktigaste. Operationen var så när att lyckas för de allierade, men vädret, bristande information om fiendens positioner kring Arnhem och, inte minst, att fallskärmsjägarna släpptes alltför långt från sitt mål gjorde att de allierade slutgiltigt inte kunde ta sig över Rhen – via den i sammanhanget berömda bron i Remagen – förrän 7 mars 1945.
I Warszawa på östfronten hade den polska armén inlett ett uppror 1 augusti. Den såg länge ut att kunna lyckas besegra tyskarna i staden, men då de ryska trupperna som befann sig någon mil utanför staden på Stalins order vägrade att hjälpa polackerna kunde tyskarna återta initiativet, och 30 september var staden åter i deras händer. Det ledde till att 250 000 polacker fick sätt livet till i efterbörden till upproret. I den av Norman Davies förra året utgivna Rising ´44: The Battle of Warsaw (2003) finns hela den tragiska historien om Warszawas undergång skildrad på 752 svarttättryckta sidor.
 |
|
Amerikanska krigsfångar efter Battle of the Bulge/Operation Wacht am Rhein. |
|
CORBIS/SCANPIX |
Slaget om bulan
Det är som bekant segrarna som har tolkningsföreträde när historien ska skrivas. D-dagen och framåt skildras som en enda lång framgångssaga. Med ett tydligt undantag. Det slag som inleddes 16 december 1944 har i engelskspråkiga historieböcker nämligen fått det inte helt lättydbara namnet Battle of the Bulge. Vore ’Bulge’ en plats skulle allt vara frid och fröjd, men bulge står på engelska för ’bula’, ’utbuktning’ och det handlar här om något så prosaiskt som den utbuktning på en kartbild över det ockuperade område där Tyskland mötte Belgien i Ardennerna med Bastogne som huvudort kan tydas som. På tyska kallades slaget när det koncipierades av Hitler i augusti 1944 Operation Wacht am Rhein (sedermera kallades det på tyska även Herbstnebel ’höstdimma’), och det förra namnet säger kanske bättre vem som hade övertaget i slaget.
Slaget inleddes 16 december, och var inte helt slut förrän en bit in i februari. Det hade då kostat 82 000 döda tyskar och 77 000 döda på den allierade sidan och var med det ett av de blodigaste på västfronten under hela andra världskriget. Hitler förklarade sin offensiv, vars militära mål är höljt i dunkel, i wagnerska ordalag: ”Vi får inte tillåta ett enda ögonblick utan att visa fienden att han aldrig kan förvänta sig att vi kapitulerar. Aldrig!”
Historia är en färskvara med olika tolkningar av skeendet från en tid till en annan. I den 1950 av Allhems förlag utgivna Världen sedan 1939, som kronologiskt skildrar andra världskriget, kan man om 16 december 1944 läsa: ”Tydligen fullständigt överraskande för de allierade, som kämpade sig långsamt in i Tyskland, igångsatte de tyska trupperna en kraftig offensiv in i Belgien och Luxembourg. Det var general von Rundstedt som ledde anfallet, därtill tvingad av Hitler. (…) Vid offensivens början hade von Rundstedt förklarat: ’Från nu får tysk jord inte uppges.’”
Det finns således all anledning att, som nämndes inledningsvis, fundera litet vidare över Hitlers ageranden under det sjätte året av det andra världskriget, som Hitler inlett med anfallet på Polen 1 september 1939 med att hävda att han ville ”segra eller dö”, att han inte ville ta av sig uniformsrocken förrän segern vunnits och att han inte ville överleva en nederlagets dag.
Länk till reportage på NE.se: D-dagen
(Artikeln publicerad 2004-09-07)
Andra världskriget: Hitlers krig och Tysklands förintande
http://www.ne.se/rep/andra-världskriget-hitlers-krig-och-tysklands-förintande
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
