Per Iko, major och forskare vid Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan
”Jag är så glad, jag är så glad för att jag ska få åka båt.” Det uttalandet var det första hamnvakten i Nynäshamn, Otto Wennerberg, kom att tänka på när han 24 november 1944 fick höra nyheten om Gotlandsbolagets passagerarångare Hansas försvinnande. Orden hade fällts av fartygets yngsta passagerare, en flicka på sex år, vid ombordstigningen. Hon, tillsammans med ytterligare 83 personer, drunknade i vad som fram till Estonias förlisning 50 år senare var Sveriges värsta fartygskatastrof.
På torsdagskvällen 23 november 1944 hade vinden mojnat till 13–14 meter per sekund efter några dagars oväder. Det var ändå tillräckligt för att garantera en både gropig och tidsödande överfart till Gotland. Snö eller snöblandat regn var att vänta. Termometern visade på fyra plusgrader. Kring midnatt förde befälhavaren Martin Klintberg ut fartyget skärgårdsleden till Landsort, trots att det var styrman Arne Thuresson som egentligen hade första vakten på den öppna bryggan. Klockan 00.55 förde signalstationen vid fyren in fartyget i liggaren, och samma rederis Drotten mötte Hansa klockan 02.30. Klockan 04.00 passerade Sveabolagets Waria, rekvirerad till marinen som Hjälpkryssaren nr 4.
 |
|
NATIONALENCYKLOPEDIN |
Hansa saknas
I Visby väntades Hansa in under fredagsmorgonen. Vid goda förutsättningar kunde överfarten från Nynäshamn ta sju timmar, men rådande väderlek talade för närmare 8–9 timmar. När klockan slagit tio började en viss oro att sprida sig. Kanske kunde det vara en maskinskada som också satt radion ur funktion? När Hansa under slutet av 1920-talet hade utrustats med radiotelefon var det som det första fartyget i Sverige.
Från Bromma lyfte ABA:s ordinarie DC-3 Örnen mot Visby något efter klockan elva med flygkapten Torsten Boltenstern vid spakarna. Strax före avfärd hade ett telegram anlänt från marinen med en förfrågan om man kunde spana efter Hansa. Molnhöjden tvingade ner Örnen på låg höjd, och vid Hansas sista kända position påbörjades ett systematiskt sökande. Klockan 12.10 siktades en flotte med två personer och mängder av vrakgods. Av allt att döma hade Hansa gått under.
Det skulle dröja innan omfattningen av olyckan blev känd. Uppgifterna i de då tre dagliga Gotlandstidningarna, som vid den tiden utkom under eftermiddagen, var vaga och knapphändiga. Gotlänningen rapporterade: ”Dessbättre synes antalet passagerare på denna resa ha varit ovanligt litet, enligt uppgift från Nynäshamn icke över 40.” Från militärt håll befarades att från vardera kustartilleriet och armén ett tiotal permittenter kunde ha medföljt. Besättningslistan upptog 23 namn, men det var oklart om två av dem hunnit mönstra av. Uppgiften om passagerarantalet visade sig inte vara korrekt, för dagen efter uppgavs antalet ombordvarande ha varit mellan 91 och 95. Rutinerna vid ombordstigning var att det inte skrevs någon passagerarlista utan passagerarna skulle lämna ett av polisen tillhandhållet ifyllt kort när de steg i land i Visby.
Omkring klockan halv två kom hjälpen fram till den nödställda flotten. Det var Landsort som tog ombord de båda svårt nerkylda männen – Hansas tredjestyrman Arne Thuresson och generalstabskaptenen Arne Mohlin – försåg dem med varma fårskinnspälsar och hett kaffe. Thuresson hade så dags tillbringat närmare åtta timmar iklädd endast pyjamas och hade huvudet ombundet. Mohlin hade hunnit få på sig en armékappa. Båda var mörbultade efter att ha träffats av vrakgods medan de låg i vattnet.
Skakning på nedre däck
Vad var det som hade inträffat? Mohlin, som hade legat i sin hytt och sovit, berättade för Gotlänningen: ”Det var i gryningen det hände, just när det började dagas. Då brukar mörkret vila som tätast. Det är möjligt att det var en våldsam smäll, men jag hörde ingenting. Förmodligen var det dock den, som väckte min hyttkamrat, revisor Halldén, och mig. Allt var lugnt och olycksbådande tyst utanför i korridoren, men vi visste att det hänt något fruktansvärt. Sådant känner man ju. Det var som om vi vaknat för sent.” Han sprang upp mot akterdäck när fartyget började tippa framåt. Ett starkt fräsande hördes, blandat med ett klirrande ljud som från krossat glas: ”Båtens ödestimma hade slagit, mitt enda hopp om räddning var att kasta mig i havet. Jag försökte göra språnget så kraftigt som möjligt, tog ordentlig sats och hoppade på fötterna ner i virvlarna. När båten sjönk, visste jag att jag löpte fara att dras in i svallvågorna, med all min kraft simmade jag bort från båten.”
Också styrman Thuresson låg i sin koj när han plötsligt vaknade i vattnet: ”Jag hade en otydlig förnimmelse av något, som gav vika under fötterna på mig, jag låg i radiohytten midskepps.” Revisorn Ragnar Halldén, Mohlins hyttkamrat, hade också hunnit kasta sig i havet. Dessa tre hade först klamrat sig fast vid en kantrad livbåt. Sedan de upptäckt en livflotte en bit bort, försökte de ta sig dit. Mohlin och Thuresson var först och kunde konstatera att där fanns filtar och nödproviant. Men den nedkylde Halldén lyckades aldrig nå fram.
Först flera dagar efter händelsen stod det klart att 84 personer följt Hansa i djupet, därav 23 ur besättningen.
Spekulationer
På Gotland hörde fru Hulda Lundberg i Hallshuk en häftig knall: ”Det var minuterna strax efter kl. 5 jag for ur sängen. Det kom en enda våldsam knall, som kom fönsterrutorna att skaka. Jag rusade upp och tittade utåt havet, men kunde ingenting se. Jag förstod omedelbart att det var fråga om ett torpedskott.”
Femtonåringen Karl Erik Karlsson satt vid sextiden vid Fiskarhamnen i Visby då han hoppade till av en kraftig knall från havet. Likaså berättade vaktmästaren vid Snäckgärdsbaden Adolf Pettersson för Gotlands Allehanda att han och hans fru kort efter klockan sex hört en skarp, kort knall: ”Vi hade vaknat strax före och uppfattade knallen mycket klart i nordlig riktning utöver havet. Vi voro på det klara med att det inte kunde vara något kanonskott, ty då hörs ju ett mullrande dån efteråt, vilket inte kom efter denna knall. Den var mycket avlägsen men vi kunde ändå uppfatta den fullt tydligt båda två.”
Intressant var iakttagelsen från arbetaren Oskar Jakobsson, som kommit till Söderport i Visby klockan 05.15. Han hade då långt ut till havs sett ett kraftigt ljussken, ”vilket liksom vajade över himlen tre gånger”. Någon form av strålkastare hade förekommit. Från Hansas akterdäck hade kapten Mohlin hunnit observera en ljuskägla med ett klart fast vitt ljus. Både Mohlin och Thuresson kunde se det senare från livbåten: ”Själva ljuskällan hade en rund zon och ljusknippet lyste ned på vattnet med skenet riktat mot olycksplatsen.”
Konspirativt
När på dygnet hade egentligen katastrofen inträffat? Kapten Mohlins armbandsur troddes kunna ge svaret. Hans Longines hade nämligen stannat på 05.09. Urmakare Sten Magnusson i Visby kunde dock konstatera att det berodde på att en skruv fallit ner mellan ett par hjul i löpverket. Sannolikt hade Hansa gått under närmare en timme senare. Den 6 december flöt en del av skottet till radiohytten iland på ön Björkskär vid fastlandet. På skottet satt Hansas radiour och det hade stannat på 05.57.
Vilka andra fartyg hade funnits i Hansas närhet? Inom några dagar gick ryktet i pressen om ”spökfartyg” och ”piratfartyg” som hade följt Hansa. Skepparen på lastfartyget Slite, Robert Sahlberg, rapporterade om ett okänt övervattensfartyg som girat och följt efter Hansa efter deras möte klockan 01.30. Bärgningsfartyget Neptun som vid tillfället var engagerat på ostkusten observerade också ett ”mystiskt fartyg”. I marinens rapport, lämnad till Försvarsdepartementet i december 1944, slås fast att ångaren som Slite uppfattat ”skugga” Hansa troligen var Helsingborgsångaren Flora, medan det som uppfattats göra en tvär gir förmodligen var Gotlandsbolagets Gute. Med andra ord hade Slite alltså bedömt två olika fartyg som ett. Vid tidpunkten hade från flottan jagaren Mjölner och Hjälpkryssaren nr 4 varit ute.
Hansas last, som också föranlett spekulationer, konstaterades ha bestått av sju ton masonit, tio ton tidningspapper och drygt två vagnslaster styckegods. Men utöver detta fraktade Hansa även tre ton militärt sprängämne, i form av oapterade burkladdningar. Om detta skulle ha exploderat borde dock också hytt nr 11, där Mohlin och Halldén sov, ha sprängts sönder.
I boken Den torpederade gotlandsbåten Hansa (1992) framför författarna Roger Bengtsson och Jurgen von Zweigbergk den ”konspiratoriska” teorin att det kunde ha varit just Hjälpkryssaren nr 4 som varit framme i närheten av Hansa just vid sänkningen, och det skulle förklara det observerade ljusskenet och ryktena om ett ”spökfartyg”.
Hansas baneman
Den kommission som tillsattes av regeringen att utreda olyckan kom fram till att Hansa måste ha torpederats, men kunde inte utpeka någon nationalitet på den skyldiga. Sekonden från jagaren Mjölner, dåvarande löjtnanten John-Edward Olow, pekade i en artikel 1958 ut Sovjetunionen som ansvarigt för dådet. Den tyske militärhistorikern Jürgen Rohwer framlade på 1960-talet sakliga belägg för att det skulle ha varit den sovjetiska ubåten K-51 med kaptenen V.A. Drosdov som chef.
Kort innan den ovan nämnda boken gick i tryck lyckades Jurgen von Zweigbergk erhålla uppgifter, inklusive kopior ur en loggbok, som talade för att det i stället var ubåten L-21 under kaptenen av andra graden S.S. Mogilevskij som stått för dådet. Ubåtens loggbok meddelar att klockan 08.00 moskvatid beordrades eld. En minut senare hördes explosioner från fartyget, alltså Hansa, och 08.07 observerades ett vitt ljus som tvingade ubåten till omedelbar dykning.
Vad anledningen till sänkningen var framgår inte klart, men det har senare under 1990-talet framkommit uppgifter om att Gotlandsbolaget skulle kunna ha varit inblandat i frakter för den tyska krigsmaktens räkning under hösten 1944. Dessa uppgifter skall ha varit kända av Hansakommissionen men aldrig medtagits i dess slutrapport. Det finns emellertid inga belägg för att Hansa just 24 november 1944 skulle ha medfört något sådant gods.
Efterspel
Den 15 juni 1988 fann vraksökningsfartyget Altair med bland andra Roger Bengtsson ombord något stort, hårt och konturskarpt på 75 m djup. Året efter kunde marinens Belos med djupdykare konstatera att det var Hansa man funnit. Skrovet är i två delar, där förskeppets styrbordssida, där torpeden träffade, ligger mot botten.
I Visby domkyrka hade hållits en sorgegudstjänst med nära 2 000 människor närvarande några dagar efter katastrofen i november 1944. I dag minner där en tavla med namnen på de 84 människor som i Nynäshamn steg ombord för sin sista resa. Olyckan var utan jämförelse den största i Sverige under beredskapstiden: i Armasjärvi 25 oktober 1940 omkom 46 personer, Ulven-olyckan 15 april 1943 krävde 33 människoliv och vid Hårsfjärden 17 september 1941 miste 31 man livet. Fram till Estonias undergång 28 september 1994 var Hansas förlisning den svåraste svenska fartygsolyckan: Per Brahes förlisning på Vättern 20 november 1918 hade krävt 25 människors liv.
På Gotland inställdes årsfester, biografföreställningar och andra världsliga nöjen helgen efter Hansas förlisning. Biografen i Rute tvingades göra det också av andra skäl. Den film som skulle ha visats under söndagen transporterades nämligen med Hansa. Som genom en ödets nyck var det en brittisk film av – tillsammans med David Lean – och med Noel Coward och med den svenska titeln Havet är vårt öde (1942).
Länk till NE.se:
(Artikeln publicerad 2004-11-17)
Andra världskriget: Sänkningen av Hansa
http://www.ne.se/rep/andra-världskriget-sänkningen-av-hansa
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
