Tommy Åkesson, avdelningschef vid stabsprogrammet vid Försvarshögskolan
Kvällen och natten 22—23 februari 1944 bombades flera platser i östra Sverige av sovjetiskt flyg. Bomber fälldes bl.a. på Blidö, vid Järla och vid Eriksdal i södra Stockholm och kring Strängnäs. Samma natt genomförde det sovjetiska strategiska bombflyget en större räd mot Åbo och Mariehamn.
Fyra bomber exploderade på Södermalm i närheten av nuvarande Eriksdalsbadet, varvid en friluftsteater totalförstördes. Kvar efter den blev bara en tre meter djup krater som mätte fem till sex meter i diameter. Mirakulöst nog skadades bara en servitris lätt på ett kafé i närheten, och en man som stod vid en busshållplats slungades till marken av lufttrycket och bröt ena axeln. I Strängnäs skadades ett par värnpliktiga lätt av splitter då sex spräng- och tre lysbomber fälldes inom Södermanlands regementes kasernområde. Bomberna vid Järla och i skärgården orsakade endast mindre materiella skador.
 |
|
Bomben vid Eriksdal orsakade stor materiell förstörelse. |
|
MILITÄRHISTORISKA AVDELNINGEN/FÖRSVARSHÖGSKOLAN |
Inte ett skott avlossades
Från officiellt svenskt håll hävdades att bombfällningarna över svenskt territorium 22—23 februari 1944 var resultatet av en felnavigering. En protest överlämnades till Sovjetunionen, och den svenska regeringen förväntade sig att åtgärder skulle vidtas för att misstaget inte skulle upprepas. Man förbehöll sig rätten att återkomma med ersättningskrav för de skador bomberna åsamkat.
I Sverige uppmärksammades mycket det faktum att luftvärnet inte avlossade ett enda skott mot inkräktarna. Detta berodde främst på den låga beredskapen. I antal förband räknat hade luftvärnet vid den här tidpunkten den lägsta beredskapen dittills under kriget. Endast kring Stockholm fanns ett fåtal luftvärnsförband med förmåga att påverka de ryska planen.
Vid ett enda tillfälle befann sig någon av inkräktarna inom beskjutningsavstånd från ett svenskt luftvärnsförband. Förbandschefen utlöste emellertid inte den beordrade spärrelden eftersom ett från planet fällt fallskärmsljus uppfattades som en nödraket. Flygplan i nöd fick enligt gällande eldöppningsbestämmelser inte beskjutas. Men även om förbandet öppnat eld är det mycket tveksamt om det skulle ha givit något resultat.
Den sovjetiska neutralitetskränkningen visade med all tydlighet att den svenska luftförsvarsorganisationen hade brister. En invecklad kommandostruktur med ett revirtänkande mellan luftvärns- och luftbevakningsorganisationerna försvårade ytterligare de gemensamma ansträngningarna att skydda Stockholm och dess invånare.
 |
|
MILITÄRHISTORISKA AVDELNINGEN/FÖRSVARSHÖGSKOLAN |
Krigsskådespel
Hur plausibel var då den officiella förklaringen till bombningarna – att de var resultatet av att bombplan som skulle bomba Åbo navigerade fel och fällde sin last över Sverige? Av ursprungligen 220 plan som lyfte från de sovjetiska baserna kring Leningrad för att bomba Åbo nådde endast ett hundratal i närheten av målområdet. En omställning i vädret denna kväll resulterade i att hela formationer tappade orienteringen och splittrades. I själva Åbo fälldes endast en handfull bomber. De splittrade bombplansformationerna irrade över hela sydvästra Finland. Många maskiner sökte efter reservmålet Mariehamn. Åland var, liksom Sverige, inte mörklagt.
Kränkningarna av det svenska luftrummet 22—23 februari ger inte intrycket av en samordnad operation. I det sovjetiska strategiska bombflygets arkiv har det hittats dokument som, även om den exakta tidpunkten är oklar, nämner att Sverige bombades av misstag i februari 1944.
Det är också svårt att se ett politiskt motiv till ett bombanfall mot Stockholm. Vid en närmare granskning av alternativa förklaringar förefaller en medveten sovjetisk bombräd i syfte att tvinga Sverige till eftergifter ha varit ett mycket högt spel. En sådan operation riskerade uppenbart att motverka Sovjetunionens intressen i Nordeuropa. I det korta perspektivet sågs Sverige som en viktig aktör i försöken att övertala Finland att bryta med Tyskland. I det längre perspektivet gynnade det inte Sovjetunionen om Sverige drevs närmare västmakterna och kanske slöt upp bakom det anglosaxiska blocket efter kriget. Krigshandlingar mot Sverige skulle med största sannolikhet ha lett till en hårdare svensk linje gentemot Sovjetunionen.
Det är svårt att se bombfällningarna över östra Sverige i februari 1944 annat än som resultatet av ett misslyckat sovjetiskt försök att med bombflyg tvinga Finland ur kriget. Hela genomförandet av denna operation visar på materiella och personella brister hos de sovjetiska flygförbanden. Det var brister som ledde till att invånarna i Stockholm för en kväll fick uppleva kriget på nära håll.
Strategiska bombningar
Bakgrunden till de sovjetiska bombningarna står att finna i det militärstrategiska läge Finland befann sig i vintern 1943—1944. Tyskland hade nu definitivt förlorat kriget. I Finland såg man med oro på framtiden.
Under senhösten 1943 etablerades kontakt via Sverige mellan Finland och Sovjetunionen för att utröna möjligheten till en separatfred. I februari 1944 – samtidigt som den finländske representanten Paasikivi och den sovjetiska Sverigeambassadören madam Kollontaj påbörjade sonderingar om fredskraven i Stockholm – genomförde det sovjetiska strategiska bombflyget sin operation mot Finland.
Genom att slå ett hårt slag mot strategiska mål, främst Helsingfors – men även mot städer som Åbo, Uleåborg, Brahestad och Rovaniemi – skulle Finland tvingas avbryta sitt samarbete med Tyskland. På grund av bristande utbildning och undermålig materiel kombinerat med ett effektivt finländskt försvar fick terrorbomboffensiven inte den förväntade effekten – men den kom ändå att kosta 1 000 civila finländares liv.
Efter ytterligare sonderingar i mars avslog Finland det ryska fredsbudet. Det ansågs för riskabelt att i det rådande militärpolitiska läget bryta med Tyskland.
Avfärdad spionteori
Bombfällningen i Mellansverige i februari 1944 var inte unik. Under kriget fälldes bomber på svensk mark vid 29 tillfällen (tio av Tyskland, tolv av Storbritannien och sju av Sovjetunionen). Endast en av de ryska bombfällningarna – mot Pajala i februari 1940 – erkändes av sovjetregeringen.
Efter kriget har det förts fram olika förklaringar till varför Sovjetunionen bombade Sverige. Den vanligaste teorin går ut på att bombningarna var påtryckningar för att få den i Sverige för spioneri dömde sovjetmedborgaren Vasilij Sidorenko utlämnad. Denna orsaksförklaring framfördes senast av Herman Lindqvist i den sista volymen av hans populära svit om den svenska historien. En granskning av befintligt material visar dock att denna spionteori helt kan avfärdas.
De svensk-sovjetiska relationerna hade försämrats alltmer under 1943. Bland annat affären Sidorenko bidrog till detta. Kulmen nåddes i slutet av året då den svenske ministern i Moskva uppmanades att utan dröjsmål lämna landet. Som ett led i att förbättra relationerna till den blivande segrarmakten Sovjetunionen, engagerades Sverige alltmer i fredssonderingarna mellan Finland och Sovjetunionen. För att röja ett orosmoment i relationerna ur vägen beslutade regeringen redan i slutet av 1943 att släppa Sidorenko.
Ett dekrypterat signalmeddelande från den sovjetiska ambassaden i Stockholm visar att ryssarna i december 1943 underrättats att den svenska regeringen beslutat släppa Sidorenko. Något behov av ytterligare påtryckningar fanns inte. Därmed kan kopplingen mellan Stockholmsbombningarna och Sidorenkoaffären avskrivas. Detta trots att beslutet om frigivning officiellt fattades först den 25 februari – tre dagar efter bombningarna.
(Artikeln publicerad 2004-02-19)
Andra världskriget: Stockholm bombas!
http://www.ne.se/rep/andra-världskriget-stockholm-bombas
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
