Anime: Mer än bara Pokémon

Hans Holm, Frilans

Japansk animerad film, anime, är inte bara barn och deras tama monster eller orgier i sex och våld – två ytterligheter som inte sällan är den bild som ges.

Om inte förr så stod det helt klart när Oscar för bästa animerade långfilm 2002 gick till den japanska ”Spirited Away”(’Sen to Chihiro no Kamikakushi’) av Hayao Miyazaki. Den har Sverigepremiär 19 september.

Haku och Chihiro i "Spirited Away".

TRIANGELFILM

Grisföräldrar

För många var det kanske inte någon större överraskning att ”Spirited Away” vann en Oscar eftersom filmen innan dess hunnit vinna mängder av andra priser, bl.a. Guldbjörnen (delat med Peter Greengrass ”Bloody Sunday”) och slagit kassarekord i Japan.

Cyniska/elaka tungor säger att Disney, som står för (den amerikanska) distributionen av ”Spirited Away”, inte alls hade trott att den skulle vinna en Oscar eftersom utdelningen hölls bara ett par veckor före officiellt släppdatum för filmen på DVD.

”Spirited Away” handlar om Chihiro, en tioårig flicka vars familj håller på att flytta till en ny stad. På vägen dit stannar de vid en avlägsen och övergiven rastplats, där Chihiros föräldrar tar för sig av den mat som står framställd. När natten faller på finner Chihiro att de förflyttats till en värld befolkad av japanska gudar och andar och att hennes föräldrar förvandlats till grisar. En mystisk pojke – Haku – lovar att hjälpa henne bryta förbannelsen innan det är för sent. Chihiro måste därtill genomgå en mängd prövningar för att återställa sina föräldrar till mänsklig form och för att kunna komma hem igen.

Genre eller medium

Anime är inte en genre utan ett medium eller, ännu närmare, en underkategori inom animerad film. Det är på samma sätt som att no och kabuki är underkategorier inom drama. Till det ska läggas att det finns anime inom de flesta genrer.

Anime har funnits i Sverige längre än man kan tro. De som växte upp med tecknade filmer på video under 1980-talet har med all sannolikhet, medvetet eller omedvetet, fått i sig en hel del anime. Men det framgick kanske inte var filmerna ursprungligen kom ifrån. Eventuellt såg de inte heller ut som man senare fick lära sig att anime skulle se ut eftersom det var först senare som anime blev ett begrepp.

Det sägs ofta att de animefilmer som når länder i väst ofta är fokuserade på våld. Det är inte helt fel eftersom ett av försäljningsargumenten länge var att ”det här är inte för barn” – oavsett vilken åldersgrupp filmerna riktade sig till i Japan – och vissa distributörer/översättare har gjort sig ökända för att förgrova språket i översättningarna. Det finns även exempel på det motsatta, dvs. distributörer som klassat filmer för tonåringar eller vuxna som barnfilmer.

Faktum är att redan på 1980-talet och tidigt 1990-tal – den period då anime blev känt för jätterobotar, övervåld och tentakelsnusk (från engelskans ’naughty tentacles’) – översattes serier och filmer som knappast kan beskyllas för något av detta, men ändå (och fullständigt korrekt) angavs som anime. Det ska kanske främst se som uttryck för olika uppfattningar och försäljningsstrategier hos distributörerna av dessa filmer.

Officiella och inofficiella utgåvor

Numera är det, förutsatt att man besitter en gnutta tålamod och självbehärskning, inte särskilt svårt att få ta tag på de officiella utgåvorna (de japanska eller de engelskspråkiga) av olika animeserier och -filmer i Sverige. Till detta kommer inofficiella textade utgåvor med varierande grad av moraliskt rättfärdigande (dock icke juridiskt) som kan laddas ner via Internet eller köpas via mindre nogräknade försäljare.

Många animefans kan länge och detaljerat beskriva hur olika översättare och distributörer vanställt anime i allmänhet eller deras personliga favoriter i synnerhet. Det gäller alltifrån slarviga översättningar och halvtaskiga dubbningar till att ersätta ordvitsar och referenser med lokala motsvarigheter.

Anime i japansk filmhistoria

Den första japanska animerade filmen kom 1917. Det var en femminutersfilm tecknad med bläck direkt på filmen. Det finns enstaka bilder kvar av den, men filmen som helhet verkar ha gått förlorad. Den äldsta animerade japanska filmen som fortfarande finns bevarad är Sanae Yamamotos ”The Mountain Where Old Women Are Abandoned” från 1924.

Den första animerade japanska filmen med ljud kom 1927. Det var ”The Whale”, ackompanjerad av Rossinis ouvertyr till Wilhelm Tell, av Noburo Ofuji. Samme man stod för den första animerade talfilmen (”Kuro Nyago” från 1930). Den första animerade japanska filmen med optiskt ljud (samma typ av ljudspår som moderna filmer) var Kenzo Masaokas ”World of Power and Women” från 1933.

Noburo Ofuji var också pionjär inom utvecklingen av animerad film i färg, även om den version av hans ”Golden Flower” (1929) som slutligen nådde allmänheten var svartvit. Den första japanska animerade filmen i färg som släpptes var Megumi Asanos ”My Baseball” (1948).

1945 kom den första japanska animerade långfilmen. Det var Momotaros ”Divine Sea Warriors”. Men den film som av många räknas som den första moderna animen är ”Panda and the Magic Serpent” (en av det otal engelska titlar filmen fick) från 1958. 1962 kom den första japanska animerade TV-serien, ”Manga Calendar”. Bara några månader senare, kom den första TV-serien med återkommande karaktärer – ”Astroboy”, av Osamu Tezuka.

Ömsesidig påverkan

Även om det finns de som skulle förneka det till sista andetaget så har det länge funnits en mer eller mindre ömsesidig påverkan mellan anime och västerländsk (Disneyproducerad och -influerad) animerad film.

Det som många recensenter (och fans) ser som det stereotypiska animeutseendet med dess groteskt stora ögon utvecklades i själva verket under inflytande av Disney, Fleischer och andra amerikaners tecknade figurer. Många tidiga långfilmer (t.ex. ”Panda and the Magic Serpent”) använde Disneymetoden, dvs. bearbetningar av kända folksagor.

Påverkan åt andra hållet (som blivit vanligare/tydligare först på senare tid) kallas av animefans ofta för stöld, efterapning eller bristande kreativitet.