Arne Järtelius , NE-redaktör
Ett halvår har gått sedan Anna Lindh mördades. Sedan dess har på olika håll en hel del energi ägnats åt att skapa ett eftermäle över den i stora kretsar mycket omtyckta utrikesministern och privatpersonen Anna Lindh.
Eftermälet innehåller så här långt sådant som att Anna Lindh har hedrats med egna svenska frimärken, har fått en minnesplats i Stockholm, en park uppkallad efter sig i sin ungdoms Enköping och i Europaparlamentet har en sessionssal givits hennes namn. Det är förmodligen bara början på en process i riktning mot att för framtiden cementera uppfattningen om Anna Lindhs politikergärning.
 |
|
Var det redan klart att Anna Lindh skulle ta över som partiledare och statsminister efter Göran Persson? |
|
CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX |
Helgjutet porträtt
Under rättegången mot banemannen Mijailo Mijailovic berördes den mördade Anna Lindhs gärning i försvinnande liten utsträckning. Det gick enligt vissa så långt att ”gärningsmannen blev ’viktigare’ än Lindhs gärning” (DN:s ledarsida 2004-01-19). Men vid sidan av pressens skildring av mördarjakten har även ett skriftligt eftermäle börjat ta form. Först ut med att teckna ett mer omfattande sådant var Olle Svenning, ledarskribent på Aftonbladet och samhällsdebattör, som redan i slutet av november förra året gav ut boken Anna Lindh – en minnesbok.
Det som främst fick Svenning att skriva sin bok var att han tyckte att förhållandevis lite var känt om Anna Lindhs politiska roll, och det lilla vi visste riskerade att ytterligare drunkna i de många skildringarna av Lindh som privatperson och flödet av detaljer kring mordet på henne.
Svenning började skriva på sin bok i slutet av september 2003, och halvannan månad senare var han klar. Förutom vad som på olika håll redan fanns skrivet om Anna Lindh har Svenning för sin bok intervjuat människor som på skilda sätt haft med henne att göra genom åren. De återfinns på tre nivåer: regeringskolleger, tjänstemän på de departement som Lindh basat över samt gamla och nya nära vänner och bekanta från Lindhs privatsfär, dock med undantag av den allra närmaste familjen. Enligt Olle Svenning var de intervjuade samtliga måna om att dela med sig av sina bilder av Anna Lindh för att bidra till skapandet av ett så helgjutet porträtt av henne som möjligt.
Hyllningsskriftvarning
Vi lever i en tid där det blir allt kortare tid mellan händelsen och beskrivningen av densamma. I TV-såpans värld är den tiden till och med upplöst. Den journalist som numera inte är med precis där och när det händer riskerar att kritiseras för att inte sitta inne med den där påtagliga och andedräktsvarma direktkunskapen.
Den här orienteringen mot det dagsaktuella gör att den som vill försöka teckna sin samtid kan riskera att tappa perspektivet, och eftersom man oundvikligen alltid skriver utifrån ett visst känsloläge – både det egna och det som ligger i tiden – är faran överhängande att tappa såväl sans som balans och nyans.
Olle Svennings biografi över Anna Lindh understryker genom sin snabba tillblivelse hur viktigt det uppfattas att vara först på plan. När det gäller biografier brukar man säga att den som kommer först ofta är en hyllningsskrift, en hagiografi, den därpå följande biografin har ett mer reflekterande upplägg, medan den tredje oftast är starkt kritisk till sin huvudperson. Var placerar Olle Svenning sin biografi över Anna Lindh bland dem?
– Jag har försökt undvika det här hagiografiska, men det finns alltid risker att hamna där. Det är något jag absolut inte vill blunda för. Men i ett läge kände jag att diskussionen kring Anna Lindh bara skulle uppehålla sig vid sådant som familjetragedin eller rättegången. Jag tyckte att det fanns en risk att det i likhet med Olof Palme skulle sluta som en stor mordgåta och skymma sikten för den mördades gärning, och det ville jag försöka förhindra så gott jag kunde. Till en början var min sorg över Anna Lindhs död så stark att jag hade svårt att börja skriva, men ganska snart lyckades jag försätta mig i ett professionellt tillstånd för att kunna skildra Annas tankar, gärningar och liv. Jag säger inte att det var lätt, men det var nödvändigt.
Monumentalt
Ett problem med journalistik i allmänhet och journalistiska biografier i synnerhet handlar dels om vilka källor som använts, dels om hur tillförlitliga de är. Olle Svenning påstår i sin Lindhbiografi att Anna Lindh förklarat sig beredd att ta över som statsminister efter Göran Persson. Det har han hört både henne själv säga och ytterligare 5—6 av de personer han intervjuade för sin bok. Anna Lindh är död och vilka de 5—6 personerna är framgår inte av texten i boken. Hur, Olle Svenning, ska man som läsare kunna veta att den i sammanhanget smått sensationella uppgiften är sann?
– Jag kan inte säga annat än att man får lita på mitt ord. Men samtidigt erkänner jag att det är ett svårt källkritiskt problem. Mina källor vill kanske inte för tillfället framträda för den som vill veta mer i ämnet, och i en framtid när ingen av dem som hörde Anna Lindh säga det finns i livet så blir min biografi huvudkälla till påståendet. Det känns otillfredsställande, men jag vet inte vad jag kan göra åt det.
Om den från en del håll framförda risken att hans biografi kan bli ett monument över Anna Lindh och hennes gärning säger Olle Svenning:
– Det korta tidsperspektivet mellan slutpunkten i huvudpersonens liv och gärning och utgåvan av min biografi riskerade att det främst var det positiva och det storslagna i hennes politikergärning som lyftes fram. Men jag vet inte om det är så enkelt. Jag tycker nog att jag för fram och kritiserar ett flertal av hennes svagheter: tiden som miljöminister och hennes ibland lite skrämda inställning i en del internationella frågor. Men jag har full förståelse för den som tycker att jag gjort en hyllningsskrift över Anna Lindh.
Monumentförstörare
I skrivande stund meddelas att Pressfotografernas klubb till årets bild utsett Stefan Söderströms bild från NK på Anna Lindh strax efter att mördaren knivhuggit henne. Den visar henne liggande på en bår med en syrgasmask över ansiktet och på väg att transporteras till Karolinska Sjukhuset. Juryn motiverar sitt val med att bilden är unik och visar en händelse som starkt påverkat Sverige. Pressens opinionsnämnd fällde tidigare i veckan Expressen för att ha publicerat samma bild eftersom den med sin ”påträngande närgångenhet” är oförenlig med pressetikens krav.
Utnämnd till årets bild kommer NK-bilden på Anna Lindh att få största möjliga spridning – även om exempelvis DN av etiska skäl varken nu eller tidigare visat den – och pressfotografernas budskap verkar vara: Vi vill i allra högsta grad vara med och bestämma vilka bilder som ska få publiceras! Olika krafter har uppenbarligen redan satts in mot skapandet av ett monument av Anna Lindh.
(Artikeln publicerad 2004-03-09)
Anna Lindh: Att skapa ett eftermäle
http://www.ne.se/rep/anna-lindh-att-skapa-ett-eftermäle
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
