Thomas Hammarberg, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Centrum
Anna Lindh var ovanligt sympatisk, omtänksam och dessutom nästan alltid på gott humör. Men att saknaden efter henne har känts så djup av så många beror säkert också på att hon förknippades med våra förhoppningar om framtiden.
Hon hade kapacitet att klara ännu tyngre uppgifter, och den politik hon företrädde upplevdes av många som riktad mot framtiden. Ett exempel är hennes konstruktiva syn på Europasamarbetet. Hon kommer med rätta att bli ihågkommen som en självklar Europavän.
 |
|
Anna Lindh |
|
SVEN NACKSTRAND/PRESSENS BIL, |
Medborgarnas Europa
Det är kännetecknande att hon själv var oroad över det breda Europamotståndet i Sverige. Tidigt var hon medveten om risken för att det europeiska samarbetet inte skulle vara tillräckligt förankrat i vårt land.
Mer än tre år före folkomröstningen om euron skrev hon att ett förstärkt samarbete måste bygga på att medborgarna vill se mer av gemensamma åtgärder; hon ville diskutera ”Medborgarnas Europa”. Hennes egen syn på samarbetet blev efter hand närmast entusiastisk. Hon menade att EU präglades av starka förändringsvindar. Ökad sysselsättning hade fått hög prioritet, och en konkret politik utvecklades för att förebygga och hantera konflikter.
Olyckskorpar som hävdade att samarbetet bara gnisslade hade fel. Det var i stället dynamik och en vilja till förbättring som dominerade, sade hon. Varje samarbete innehåller självklart motsättningar och problem. Det är bara envälden som inte gnisslar!
Mellanstatliga lösningar
Men Anna Lindh förespråkade inte någon grandios helhetslösning. Hon drev inte på för ett federalt Europa, hennes vision betonade snarast den mellanstatliga metoden. Det är bättre att söka lösningar steg för steg som bygger på sakfrågorna. Vi borde utgå från närhetsprincipen när vi prövar vilka beslut som bör tas gemensamt, hävdade hon.
Hennes tal i Visbys Almedalen sommaren 2003 har beskrivits som något av en höjdpunkt i hennes politiska gärning. Även politiska motståndare medgav att hennes pedagogiska, resonerande genomgång av argumenten för och emot euron var både avväpnande och mästerlig. Hon sade sig vilja ta alla frågor, all osäkerhet och allt tvivel på största allvar – och lyckades förmedla det.
Blev det nej 14 september 2003 så skulle det nog dröja ett decennium eller mer innan en ny omröstning kunde bli aktuell. Under tiden skulle de nya medlemsstaterna ha kommit med och de viktiga besluten om valutasamarbetets fortsättning ha fattats. För Anna Lindh var möjligheten till medinflytande det avgörande. Hon citerade med gillande Ingvar Carlssons argument om att politiken ju är den enda motkraften mot marknaden.
Mänskliga rättigheter
En av hennes andra politiska passioner var de mänskliga rättigheterna. Det markerade hon genast när hon kom till Arvfurstens palats, säte för Utrikesdepartementet, hösten 1998. Det är ju inte ovanligt att politiker, här och på annat håll, gärna talar om övergrepp i andra länder. Men tyvärr har själva politiken på det här området ofta varit ytlig, den har inte sällan stannat vid uttalanden. Anna Lindh ville att alla aspekter av utrikespolitiken skulle genomsyras av rättighetstänkandet. Vidare begärde hon en studie över hur detta lämpligen skulle påverka organisationen och arbetsmetoderna på departementet.
Hon genomdrev att de tidigare hemligstämplade årsrapporterna från de svenska ambassaderna om rättighetsläget i respektive land skulle göras offentliga. Det var naturligtvis inte okänsligt, och många slipade diplomater höjde på ögonbrynen. Men nu kan rapporterna således läsas på regeringskansliets hemsida.
När diskussionen började komma i gång om Turkiets inträde i EU begärde hon en färdplan som skulle binda den turkiska regeringen till ett strikt program för att skydda medborgarnas rättigheter. När EU diskuterade vad som skulle sägas om mänskliga rättigheter i Kina, drev Anna Lindh en bestämd linje – det går inte att tiga. Utrikesministrar som var rädda om handelskontrakten hukade.
Terroristkamp
Det var emellertid reaktionen på terrorattacken 11 september 2001 som blev den svåraste utmaningen för rättighetsarbetet. Just den hösten var det absolut högsta prioritet – i såväl FN som många enskilda länder – att förhindra nya attentat och bryta upp terrornätverken. I den hetsen kördes normer för de mänskliga rättigheterna över. En rad länder införde säkerhetslagar som tillät internering utan rättegång, samtidigt som flyktingpolitiken skärptes och fick rent rasistiska inslag, inte minst i USA.
I utrikesdeklarationen 2003 fördömde hon terrorismen och sade att inget mål, ingen sak, ingen kamp kan rättfärdiga en terror som syftar till att döda och lemlästa oskyldiga. Hon fortsatte: ”Men om vi låter kampen mot terrorismen överordnas de mänskliga rättigheterna är det vi som förlorar och terroristerna som vinner. De mänskliga rättigheterna är kärnan i den toleranta livsstil vi eftersträvar och de bekämpar.”
Här i Sverige drabbades tre svenska medborgare från Somalia av en sorts ekonomisk bojkott genom ett beslut i FN:s säkerhetsråd (bekräftades av EU), vilket ledde till att deras tillgångar och övriga ekonomi frystes. En svensk medborgare, Mehdi Ghezali, som tagits i Pakistan, fördes av amerikanska säkerhetsstyrkor till ett fångläger på Guantánamo i Cuba. Med en viss försening – som Anna Lindh senare kom att beklaga – försökte utrikesdepartementet verka för att svenskarna på FN:s sanktionslista skulle avföras då det inte fanns några bevis mot dem. Efter hand blev också kraven om att Mehdi Ghezali skulle friges allt starkare. Sista gången Anna Lindh träffade utrikesminister Colin Powell, det var i mitten av juni 2003, tog hon än en gång upp fallet – men utan positivt resultat.
Vid sidan om kvinnors rättigheter gav hon särskilt stöd åt arbetet för att stärka barnens rättigheter, vilket hon såg som en investering för framtiden. Hon gav frågan om människohandel stor vikt och såg möjligheten att använda filmen Lilja 4-ever för att bryta igenom likgiltigheten. Vid en europeisk konferens hos Rädda Barnen i maj 2001 talade hon om att romska barn i Europa berövades rätten till skolgång. Hon berättade om Katarina Taikon och betydelsen av hennes böcker om Katitzi, som nu har översatts till flera språk.
Balansgång om Mellanöstern
Knappast någon fråga tycktes plåga Anna Lindh så mycket som konflikten i Mellanöstern. Som så många andra som verkligen hade satt sig in i frågan och försökt lyssna till bägge sidor blev hon stegvis alltmer kritisk till regeringen Sharon och dennas metoder. I Mellanösterndebatten i riksdagen våren 2002 påpekade hon att Sharon hade gått till val på att skapa säkerhet, men resultatet hade blivit det motsatta. Hon slog fast att det var Israels regering som bar huvudansvaret för den pågående krisen – detta var mitt under den israeliska arméns brutala offensiv på Västbanken och en upptrappning av husdemoleringarna, avspärrningarna och den dagliga förnedringen.
Hon beskylldes av pro-Sharonska debattörer för att vara ensidig, men hon var i själva verket noga med balansen. Så fördömde hon vid en rad tillfällen självmordsbombningarna mot oskyldiga israeler. I varje längre anförande om Mellanöstern påpekade hon att den palestinska myndigheten måste göra allt den kan för att hindra terrorattacker.
Hon ville driva en aktiv Mellanösternpolitik och fullföljde därmed en tradition sedan flera år tillbaka. Det handlade om att värna om folkrätten och mänskliga rättigheter. Hon ville göra det genom att offentligt markera protester mot övervåld och terrorhandlingar. Det skulle kompletteras med direkt stöd till organisationer som arbetade för mänskliga rättigheter. Hon var särskilt angelägen om insatserna för att hjälpa de barn och ungdomar som drabbats hårdast av konflikten.
Liksom andra insatta bedömare kom hon till slutsatsen att det krävs en stark internationell närvaro i området. Men hon var förstås medveten om att den israeliska regeringen motsatte sig utländska fredsstyrkor i de palestinska områdena och måste acceptera att det knappast var möjligt att skicka sådana förband utan bägge parters godkännande. Utåt begärde hon en ”internationell, oberoende övervakningsmekanism”.
Att förebygga konflikter
Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 lovade Anna Lindh att kalla till en särskild konferens om konfliktförebyggande insatser. När den hölls i Helsingborg i augusti 2001, skisserade hon ett program som handlade om en förstärkning av folkrätten och arbetet för de mänskliga rättigheterna. Det handlade om ett bättre samarbete mellan inblandade organisationer (inkl. FN och de regionala organen), en snabbare reaktion på konflikters grundorsaker och en integrering av den konfliktförebyggande dimensionen i alla politikområden, inkl. miljö, bistånd, handel och säkerhetspolitik.
Ett liknande budskap förde hon fram vid ett tal inför International Peace Academy i New York 13 juni 2003. Då hade hon nyligen besökt republiken Kongo och kunde berätta hur kriget där krossat de ungas framtidstro. Hon pekade på den ohyggligt destruktiva effekten av att så många handeldvapen flöt omkring. Mer borde också göras mot risken för att nukleära, biologiska, kemiska och radiologiska vapen kom i händerna på hänsynslösa terrorister.
Kriget i Irak
Anna Lindh var starkt kritisk till det amerikansk-brittiska beslutet att inleda kriget i Irak utan stöd av FN:s säkerhetsråd. Inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève beklagade hon att vapeninspektörerna inte fått möjlighet att fullfölja sitt arbete. Med samlade påtryckningar från omvärlden hade regimen i Irak kunnat pressas till eftergifter. Och hade den inte samtyckt till slut så kunde FN i det läget ha beslutat om en militär aktion.
Hon fördömde med kraft Bagdadregimens övergrepp mot den egna befolkningen, men menade att ett krig utan FN-stöd var fel väg att verka för demokrati i Irak. Hon ville att frågan skulle tas upp i Säkerhetsrådet på nytt.
Det var först några veckor före kriget som Anna Lindh markerade starkt mot den amerikanska uppladdningen. Inte så att hon ändrade uppfattning, men hon hade stått inför ett dilemma. Det var angeläget att pressa Bagdadregimen till samarbete med inspektörerna; hotet om ett militärt ingripande var ett påtryckningsmedel. Om regeringar började vända sig mot möjligheten av ett krig skulle det underminera trycket mot Saddam Hussein. Med tiden blev det emellertid uppenbart att Washington och London bestämt sig för kriget oavsett möjligheterna med fredliga medel.
Svårbrottade frågor
Anna Lindh var en av de politiker på världsscenen som verkligen formulerade kritik mot inslag i den amerikanska utrikespolitiken, särskilt den under president George W. Bushs regering. Hon beskrev sin hållning till USA i talet i Almedalen. Det handlade inte om att bli en militär motvikt utan om att stärka EU för att balansera USA i fråga om mänskliga rättigheter och om freds- och annat solidaritetsarbete. Hon menade att amerikanerna själva behövde denna motvikt.
Många har betygat att hon representerade Sverige exceptionellt väl. Hon bidrog starkt till att EU blev en arena också för svenska krav, t.ex. ökad sysselsättning. Men Anna Lindh bör självfallet inte sättas på en piedestal. Hon var förstås inte perfekt även om hon var en ovanligt, som det heter, komplett politiker.
Hon hade tydliga värderingar, men hon var inte färdig. Det är slående att hon fortfarande brottades med de svåra frågorna. Det var kanske denna i grunden ödmjuka hållning som gjorde att hon så utomordentligt sällan trampade fel. För en utrikesminister är ju annars de möjligheterna många.
Anna Lindh kommer också att ihågkommas för den annorlunda ton som hon tillförde den politiska debatten. Hon släppte onekligen in frisk luft i Arvfurstens palats och avdramatiserade den ofta högdragna diplomatin. Hon var som på bilderna från EU:s toppmöten: färgklicken i mitten!
Extern länk: Bakgrunder och nyheter om mordet på Anna Lindh hos svt.se
(Artikeln publicerad 2004-02-03)
Anna Lindh: Färgklicken i mitten
http://www.ne.se/rep/anna-lindh-färgklicken-i-mitten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
