Ingvar Rydberg, översättare
Den algeriska författarinnan Assia Djebar har på ett mycket intressant och subtilt sätt lyckats väva samman Algeriets dramatiska historia med sina personliga upplevelser som flicka och kvinna i ett islamiskt samhälle.
Hennes namn är en pseudonym. Egentligen heter hon Fatima-Zohra Imalayen – dubbelt arabiskt förnamn och berbiskt efternamn – ett ganska hopplöst namn naturligtvis om man vill lansera sig litterärt.
 |
|
Assia Djebar i samband med att hon tar emot den tyska bokhandelns fredspris vid bokmässan i Frankfurt. |
|
SIPA/SCANPIX |
Styvmodersspråk
Den 1936 födda Assia Djebar publicerar sig på franska och har blivit alltmer uppmärksammad på senare år. Hon kommer från den lilla hamnstaden Cherchell, antikens Caesarea, 8 mil väster om Alger. Den avfolkades under medeltiden men fick nytt liv genom invandring av arabisktalande andalusier från Spanien. Assias mor hade ett dubbelt arv. Dels härstammade hon från en berberstam i bergen ovanför staden, av en aristokratisk ätt av heliga män, marabouter. Dels fick hon tidigt del av stadens andalusiska arv, litterärt och musikaliskt.
Assias far kom från en betydligt fattigare miljö och blev efter mödosamma studier lärare i franska. Han kom att spela en avgörande roll för henne. Han var en modernist och oppositionell. Han krävde lika rättigheter för algerierna i kolonialsamhället men var också skeptisk mot gamla traditioner som hindrade landets utveckling. Han var i vissa avseenden lika patriarkalisk som andra nordafrikanska fäder. Men i en viktig fråga var han bestämd och där vågade ingen i hans omgivning säga mot honom: dottern, hans äldsta barn, skulle inte som sina kvinnliga jämnåriga spärras in i början av puberteten utan få fortsätta att studera.
Assia Djebar kommer genom sin skolgång att leva i två världar – men samtidigt inte fullt ut i någon av dem. Snart blir språket ett problem för henne, oförmågan att på ett inlärt, sterilt om än i och för sig rikt språk som franskan uttrycka känslor. I ett kapitel i Kärleken, kriget med titeln Kärlekens afasi analyserar hon sin förlamning i åtskilliga situationer, redan när det gäller att uppfatta och reagera på komplimanger. Det beror på att det enda språk hon använt för att uttrycka ömhet, kärlek och hela det känslomässiga registret alltsedan hon lärde sig tala varit den dialektala arabiskan. Hon kallar franskan för sitt styvmodersspråk och prisar sitt modersmål, detta språk som inte skrivs, saknar prestige och i sin framtoning, stil och syntax avsevärt skiljer sig från skriftarabiskan. Just i Algeriet har den senare haft märkligt svårt att bli ett smidigt och användbart verktyg i det moderna livet, så som den i stort sett lyckats med i Mellanösterns arabländer.
Assia är mycket duktig i sin fransk-algeriska skola. Hon går ut med höga betyg och får därefter chansen att studera vidare i Frankrike, vid den berömda högskolan École Normale Supérieure i Paris, även om hon aldrig går ut den på grund av det pågående Algerietkriget. Hon är också mycket brådmogen när det gäller att skriva och lyckas redan 1957 få sin första bok, La Soif (”Törsten”), utgiven på ett förlag i Paris. Den blir en stor framgång och översätts året därpå till engelska. De närmaste åren följer ytterligare tre romaner i samma stil, traditionella berättelser i tredje person, men intressanta på grund av miljön och det kvinnliga perspektivet.
Väsenskildring
Genast vid självständigheten 1962 återvänder Assia Djebar till Algeriet, men strax därpå inträder en lång tystnad i hennes författarskap. Hon undervisar i historia vid Algeruniversitetet och gör vissa försök att övergå till att skriva på arabiska men finner snart hur oerhört svårt det är att byta litterärt språk. Hon ogillar också den tilltagande likriktningen i samhället. Men hon stannar kvar och sysslar under en längre tid med att resa omkring i landet, göra reportage och tränga in i kvinnornas situation. En film regisserad av henne hedras med det internationella kritikerpriset vid biennalen i Venedig 1979.
Strax därefter återvänder hon till Paris, där hon en gång studerat. På detta avstånd hemifrån beslutar hon ta upp skrivandet igen och söka sig till Algeriets innersta väsen, dess mest dunkla minnen och den komplicerade fransk-algeriska symbiosen.
1982–84 skriver hon den första romanen av detta nya ambitiösa slag, den som strax därpå kommer ut under titeln L’amour, la fantasia (”Kärleken, kriget”). Den inleds med en betagande bild. En liten arabisk flicka vandrar hand i hand med sin reslige, fezklädde far till sin första skoldag i byn, medan grannkvinnorna bakom luckor i husen längs vägen skeptiskt kommenterar detta djärva steg. Så, för att markera det förflutnas djupa inverkan på nuet och på landets öde, kommer en magnifik scen från 1830, som så att säga markerar början på alltsammans. En väldig fransk flotta uppenbarar sig en stilla sommarmorgon utanför Alger, något som skulle ge historien en ny vändning och omgestalta de nordafrikanska samhällena i grunden. Sedan följer, växelvis med skildringen av Frankrikes erövring av landet och därefter befrielsekriget (1954–62), scener från författarinnans barndom och ungdom, som belyser den kvinnliga sfären med olika situationsbilder, som alla har någon dramatisk eller gripande poäng.
Försummade perspektiv
I oktober 1988 blir Assia Djebar vittne till de svåra oroligheter som under en vecka skakar Alger. Utegångsförbud införs och till slut måste armén ingripa. Över 500 demonstranter dödas. Snart förstår man att det är de islamiska fundamentalisterna som effektivast fångar upp folkets missnöje över den brutala militärregim och byråkrati som styrt landet sedan 1962. Assia blir bestört inför utsikten att de tänker genomdriva sin karikatyrmässiga version av den ursprungliga islam och hon ändrar sina författarplaner.
Den andra delen av hennes algeriska kvartett, Ombre sultane (”Sultanbrudens skugga”) har kommit ut 1987. Nu beslutar hon sig för att möta motståndarna på deras egen mark: skildra den första tidens islam ur ett försummat perspektiv med hjälp av sina erfarenheter som historiker. Hon börjar plötsligt, som hon själv har sagt, leva i Medina 632, det år när Muhammed dog. Hon fördjupar sig i olika krönikor och kompletterar vad de antyder eller helt saknar men vad som kan verka sannolikt ur mänsklig synvinkel. Hon berättar om en lång rad kvinnor, oansenliga såväl som kända, men samtidigt denna islamska historias otvetydiga förmedlare och aktriser. Avsikten är att visa att de långt ifrån var några anonyma skuggor och att dagens fundamentalister grovt förvrängt historien. Men att fröna till kvinnans underkastelse i islam såddes redan i den stat som Muhammed började bygga upp i Medina förnekar hon inte. Och därför ger hon romanen titeln Loin de Médine (”Långt från Medina”). Det är ett avståndstagande och en besvikelse som hon lägger i munnen på några kvinnor i handlingen.
Hon reser hon runt och försvarar sin bok i Algeriets städer. Samtidigt förvärras den politiska krisen i landet. När Islamiska räddningsfronten ser ut att ta hem de flesta platserna i nationalförsamlingen i januari 1992 ingriper militären, stoppar valen och upplöser församlingen. Strax därpå flammar ett inbördeskrig upp mellan myndigheter och islamister. Det blir fruktansvärt blodigt och beräknas ha krävt närmare 200 000 liv. Det är ett krig som har blivit ökänt för sina bestialiska inslag. Och det har också drabbat Assia Djebar hårt genom att så många intellektuella vänner till henne har dödats.
Återuppståndelse
Inbördeskriget ger eko i de sista kapitlen i hennes algeriska kvartetts tredje del, Vaste est la prison (”Ett fängelse så stort”), som kom ut 1995. Knappt en månad går utan att Assia får ett hemskt dödsbud från hemlandet. För henne frammanar de dödade vännerna en lång rad andra döda, som dött en naturlig död. För henne står nu alla döda upp på nytt på Algeriets jord. Hon vill skildra deras sista stunder och bli deras språkrör. Det är så många i detta olyckliga land som orättvist har tystats. Hon börjar med den legendariske berberhövdingen Jugurtha, som kämpade mot romarriket, infångades och dog en kvalfull död i ett fängelse i Rom. Och hon går fram till sina nära släktingar, av dem några hon aldrig hann träffa.
Det är denna obändiga vilja att ge röst åt så många orättvist undertryckta och dödade under ett otal generationer som har drivit Assia Djebar att skriva och fortfarande driver henne. Hon lever ett mycket kluvet liv, å ena sidan nedstämd över så mycket lidande och död i sitt hemland, som fortfarande inspirerar hennes litterära skapande, å andra sidan internationellt rastlöst verksam. Hon vistas halva året i USA som föreläsare i fransk litteratur i New York och för övrigt huvudsakligen i Paris. Hon översätts till allt fler språk och får ta emot rader av litterära utmärkelser.
Att vara muslimsk kvinna från Algeriet tycks ge ett oändligt romanstoff. En fördel är att Assia Djebar hann uppleva så mycket av det gamla samhället före 1954, när hon alltså redan var arton år. Det finns knappast någon kvinnlig författare i arabvärlden i dag som har ett så väldigt perspektiv som hon. Hon framträder allt tydligare också som en stor intellektuell, som reagerar på och reflekterar över tidens frågor. Men samtidigt överraskar hon ideligen med sin gränslöst inlevelserika berättarkonst.
På svenska finns tre romaner av Assia Djebar utgivna: Ett fängelse så stort (2002), Kärleken, kriget (2003) och Sultanbrudens skugga (2004), samtliga översatta av undertecknad. De har dock inte utkommit i kronologisk ordning på svenska. Den först skrivna av de tre och den bok man absolut bör börja med är Kärleken, kriget.
En intressant självbiografisk skildring ger Assia Djebar i det tal hon höll när hon fick den tyska bokhandelns fredspris 2000. Det finns översatt i tidskriften Karavan, 2002:2.
(Artikeln publicerad 2004-10-04)
Arabisk nobelpriskandidat: Assia Djebar
http://www.ne.se/rep/arabisk-nobelpriskandidat-assia-djebar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
