Arbetarlitteratur:
Hur skön är egentligen arbetarlitteraturen?
av Magnus Nilsson
universitetslektor vid IMER, Malmö högskola
Nu har den kommit! Enligt baksidestexten är den den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag. Den har titeln Svensk arbetarlitteratur och är skriven av professorerna Lars Furuland och Johan Svedjedal.
Hur många det egentligen är som gått runt och saknat en sådan bok kan man i och för sig undra. Att ett rejält översiktsverk om svensk arbetarlitteratur inte publicerats förrän litteraturforskarna sedan länge varit klara med exempelvis Skånes och Norrlands litteraturhistoria är hur som helst anmärkningsvärt. Men nu har det alltså väntats länge nog.
 |
| |
Tradition och offentlighet
Väntan har inte varit förgäves. Svensk arbetarlitteratur är nämligen en verkligt matnyttig bok som innehåller såväl en fyrahundrasidig översikt över den svenska arbetarlitterära traditionen som hundra sidor om det man brukar kalla arbetarrörelsens litterära offentlighet (arbetarrörelsens tidningar, förlag, litteraturkritik etc.).
Bokens första och största del är skriven av Lars Furuland och kan närmast betraktas som ett bokslut över hans hittillsvarande insats som arbetarlitteraturens främste ambassadör inom svensk litteraturvetenskap. Furulands avhandling Statarna i litteraturen (1962) var tänkt att redogöra för lantarbetarskildringarna i svensk arbetarlitteratur fram till den s.k. statarskolans Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson framträdande i början av 1930-talet. Men hans grundlighet gjorde att materialet svällde, och trots att boken blev nästan 500 sidor tjock hann han inte längre än till den tidiga arbetardikten. En viktig pusselbit till den senare historien kom dock ett drygt decennium senare, när Furuland gav ut den populärvetenskapliga boken on Ivar Lo-Johansson: Statarnas ombudsman i dikten (1976).
Från sin position som professor vid avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala har Furuland varit inblandad i nästan alla större insatser på den svenska arbetarlitteraturforskningens område. Samtidigt har han i sann folkbildaranda ständigt presenterat sina rön för en bredare publik. Bland annat har han hållit otaliga föredrag om arbetarlitteratur. Och 1998 sammanställde han den kommenterade antologin Arbetets ansikten: Arbetardikt i Sverige under ett sekel, som fick en bred spridning genom att ges ut av En bok för alla.
Många av Furulands resonemang i Svensk arbetarlitteratur känns igen från äldre uppsatser, böcker och artiklar, men nu har de alltså förts samman till en sammanhängande helhet och kompletterats med stora mängder nyskrivet material.
Upplägget i boken är i huvudsak kronologiskt. Som läsare får man följa arbetarlitteraturens historia från det sena 1800-talets kampdikt, via 1930-talets arbetarlitterära genombrott och efterkrigstidens tillbakagång till en samtid där man möjligen kan märka ett ökande intresse för socialt förankrat, realistisk berättande om det moderna klassamhället.
Värdeladdningar
Furuland bjuder mestadels på författar- och epoköversikter, men också på flera mer tematiska avsnitt om exempelvis folklig läsning, skrivarrörelser och arbetarrörelsens kultursyn. De allra flesta kapitlen är dock tydligt inriktade på enskilda författare, vilkas liv och verk presenteras tämligen utförligt. Och flera av dessa exempelvis det som handlar om Stig Sjödin kan mycket väl läsas som fristående essäer.
Furuland ger många värdeomdömen och för det mesta är dessa positiva. Exempelvis hävdar han att Martin Kochs Guds vackra värld (1916) borde ha nämnts i samma klass [som Émile Zolas Germinal] om inte svensk litteratur varit så förbisedd internationellt. Han utnämner också Gustav Hedenvind-Eriksson till en av våra numera nästan legendariska arbetarklassiker.
Ibland kan beröm av detta slag kännas lite onödigt. För inte är väl det faktum att Koch skrev på svenska den enda anledningen till att han inte åtnjuter samma internationella anseende som Zola? Och om man går ut på stan och frågar folk vad de tycker om Hedenvind-Eriksson är det nog få som kommer att kalla honom legendarisk klassiker. Förvånade miner är ett troligare svar. För det är nog faktiskt väldigt få samtida läsare som över huvud taget känner till honom.
Vad är då arbetarlitteratur?
Man får i sammanhanget inte glömma att såväl de svenska arbetarförfattarna som arbetarlitteraturen i allmänhet ständigt varit föremål för nedsättande omdömen. Trist, gammaldags och fantasilös är exempelvis omdömen som jag ofta möter när jag ska föreläsa om arbetarlitteratur. Och åtminstone sedan 1980-talets början har arbetarförfattarna i många kritikers ögon i det närmaste fått statusen av motsatsen till det estetiskt högtstående. Denna inställning har dock ofta varit en politisk kritik i en estetisk förklädnad. (Att litteraturkritik emellanåt fungerar så visas för övrigt med all önskvärd tydlighet i Furulands genomgång av mottagandet av Vilhelm Mobergs roman från 1944, Soldat med brutet gevär.)
Att slå fast att även arbetare kan skriva bra kan alltså vara på sin plats. Samtidigt måste man dock understryka att arbetarlitteraturens historiska betydelse inte kan reduceras till att den varit skön. Arbetarlitteratur är litteratur som kopplas samman med arbetarklassen. Och arbetarklassen är inte en estetisk utan en social och politisk kategori. Det som gör arbetarlitteraturen intressant är först och främst att den ger en annan bild av världen än den man finner i den borgerliga litteraturen och att den berättar om erfarenheter som inte fått plats i den officiella historieskrivningen. Att den svenska arbetarlitterära traditionen också innehåller åtskilliga verk som är verkligt estetiskt högtstående är naturligtvis också intressant. Dessa estetiska kvaliteter gör arbetarlitteraturen till litteratur. Men det är helt andra saker som gör den till arbetarlitteratur.
Litterär infrastruktur
Johan Svedjedals uppsats om arbetarrörelsens litteraturoffentlighet har en annan ton än Furulands historieöversikt. Framför allt känns den mer akademisk och mindre populärvetenskaplig. Men den är ändå synnerligen lättläst och faktiskt bitvis riktigt humoristisk, trots att ämnet inte är särskilt sexigt.
Svedjedal visar på ett övertygande sätt att arbetarrörelsens litterära infrastruktur varit av stor betydelse för arbetarlitteraturens utveckling. Om inte arbetarpressen och arbetarförlagen erbjudit skrivande arbetare publiceringsmöjligheter, och om inte arbetarrörelsens kulturarbete gjort arbetarklassen till en läsande klass, skulle den svenska arbetarlitteraturen varken haft producenter eller konsumenter. Och då hade den naturligtvis inte funnits alls.
Detta är naturligtvis en viktig insikt för den som vill förstå varför det just i Sverige uppstått en så rik och betydande arbetarlitterär tradition. Och kanske kan samma insikt vara nyttig när man ska försöka förklara varför arbetarlitteraturen under de senaste decennierna alltmer tycks ha hamnat i det litterära livets periferi. Möjligen är det helt enkelt ett resultat av folkrörelsernas minskade betydelse på kulturens område. Att arbetarförfattarna av någon anledning skulle ha blivit sämre på att skriva på senare tid tror jag nämligen inte på. Och estetiken är ju, som sagt, trots allt ändå bara halva innehållet i arbetarlitteraturen.
Externa länkar: Föreningen
arbetarskrivare och Ivar
Lo-sällskapet
Arbetarlitteraturen: Hur skön är den egentligen?
http://www.ne.se/rep/arbetarlitteraturen-hur-skön-är-den-egentligen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
