Arkitekturbok:
"Den moderna staden tar form"

Arkitekturbok:

”Den moderna staden tar form”

av Lage Rosengren
Redaktör

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson kartlägger idédebatten och tecknar inflytelsevägarna i verket ”Den moderna staden tar form: Arkitektur och debatt 1910-1935” (Ordfront Förlag 2001). Boken kan ses som en fristående fortsättning på hennes "Den moderna stadens födelse" från 1990 och är en bearbetning av doktorsavhandlingen "Mellan tradition och modernitet" från sommaren 2000.

Innehåll:

Stilarkitektur
Skalan förändras
Funktionalismen

Stilarkitektur

1800-talets stilarkitektur, ofta med än djupare historiska rötter, bildar fond till framställningen som på ett yttre plan kan sägas förflytta sig mellan två utställningar, Stockholmsutställningarna 1897 och 1930. Den förra manifesterade den brytningstid Sverige då befann sig i: spirande industriell modernism parad med nationalism och tradition inom konsten. Den senare innebar funktionalismens, den utvecklade arkitektoniska modernismens, genombrott i vårt land.

1800-talet var, menar Eva Eriksson, närmast besatt av historien. Inom arkitekturen diskuterades och praktiserades en rad strömningar och stilar från olika epoker. Klassicismen utövade stort inflytande på nordiska arkitekter. En nationalromantik växte fram, delvis med rötter i den engelska Arts and Crafts-rörelsen, en mer "stillös" arkitektur utan direkta referenser till någon av de tidigare epokernas stilar. Läkaresällskapets hus i Stockholm, ritat av Carl Westman och uppfört 1904-06, var en tidig exponent för denna trend. Ett danskt inflytande är också tydligt.

Till sidans topp

Skalan förändras

Efter sekelskiftet 1900 började stadsbilden att förändras än mer än tidigare. Nya funktioner krävde nya byggnader: banker, post- och telegrafstationer, el- och gasverk etc. Bland äldre, låg trähusbebyggelse sköt alltfler pampiga stenhus i fyra-fem våningar upp och förändrade hela skalan. En intensiv debatt om hur nya funktioner skulle gestaltas i ett äldre formspråk fördes, inte minst i tidskriften Arkitektur.

Ovan nämnde Carl Westman och arkitekterna kring tidskriften Arkitektur, framför allt Torben Grut, Ragnar Östberg, Erik Lallerstedt och Lars Israel Wahlman, fick avgörande betydelse för svensk arkitektur ett par decennier framåt.

För att belysa tidens skiften penetrerar Eva Eriksson den nordiska scenen 1900-20, främst dansk arkitektur eftersom den fick störst betydelse för oss svenskar, och den svenska arkitekturen och arkitekturdebatten 1915-24, för att hamna i brytningstidens 1920-tal. Då började sekelskiftets lite slumpmässiga och smått kaotiska stadsutveckling ersättas av mer ordnade former. En bidragande orsak var att allt fler städer skaffade sig egen stadsarkitekt, en person med ett sammanhållande och övergripande ansvar.

1920-talets arkitekter såg mer till helheten, samspelet mellan olika slags byggnader i den helhet staden faktiskt är, än vad kollegerna några decennier tidigare hade gjort. Samtidigt tar en ny arkitektur form ute i Europa. Den fortskridande moderniseringen hade haft en utjämnande verkan: arkitekter i skilda länder knöts samman av gemenskaper som låg bortanför det lokala. En ny kulturell gränslöshet hade utvecklats.

Till sidans topp

Funktionalismen

Personer som Le Corbusier, Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe var förgrundsgestalter och inspiratörer. Funktionen stod i första rummet, därav den nordiska benämningen funktionalism. Stockholmsutställningen 1930 blev en av dess större manifestationer, och i Sverige, ostört av andra världskriget, kom denna modernism snart att bli en del av folkhemstanken och den socialt inriktade bostadspolitik som formades från 1930-talet.

Det är en händelserik tid inom den moderna arkitekturens utveckling Eva Eriksson beskriver. Ett rikhaltigt bildmaterial med många och goda exempel beledsagar framställningen och gör boken till en angenäm bekantskap för den kulturhistoriskt intresserade.

Till sidans topp

(Artikeln publicerad 2001-05-04)