Jens Fellke, journalist vid Vimmerby Tidning
I september 1921 debuterade Astrid Lindgren, då Ericsson, som tidningsskribent. Wimmerby Tidnings ägare och chefredaktör Reinhold Blomberg hade läst en uppsats av 13-åringen ute på Näs och den ville han publicera. Antagligen var det via sina egna barn Oskar och Berta som Blomberg fått kännedom om den unga skrivtalangen. De var skolkamrater med Astrid och hennes storebror Gunnar. Ibland var de hemma hos Ericssons på Näs och lekte tillsammans efter skoldagens slut.
Till Storgatan 30, där Blombergs bodde och där Wimmerby Tidning hade sin redaktion, gick de emellertid inte. Blomberg hade en sträng och bestämd husa som inte tillät barnaspring i huset, i synnerhet inte då husbonden satt i redaktörsstolen och arbetade.
 |
|
Astrid Lindgren, trea från vänster, som 17-åring på luffen med kompisarna sommaren 1925. |
|
Arkiv Vimmerby Tidning |
Med öga för det absurda
”På vår gård” heter Astrid Lindgrens debut, och man kan förstå redaktör Blombergs lockelse att publicera den. Den korta texten är medvetet uppbyggd och språkligt driven. Den handlar om ett bärande tema i den blivande författarens verk: barns lek. Liksom långt senare i Barnen i Bullerbyn eller Madicken eller Lotta på Bråkmakargatan så utgår Astrid från det som hänt därute på Näs – syskonens upptåg, kommentarer och kiv. Inga håller en död råtta i sin hand och föreslår sin vän Maja att leka begravning. Efter att graven grävts med små spadar och råttan svepts i en smutsig näsduk tar högtiden sin början med Astrids ord:
”Allvarliga och tysta stodo de små, och Maja klämde t.o.m. fram en tår för anständighetens skull. Då log solen, och astrarna böjde sig viskande mot varandra. Eller kanske var det bara vinden, som böjde deras huvuden tillsammans.”
En skvätt mild ironi stänker redan in mellan orden, liksom den sinnliga upplevelsen av naturen som Astrid långt senare så ofta kom att använda som en känslomässig fond i sina böcker.
”På vår gård” avslutas med att en större barnaskara samlas i kvällningen. Man munhuggs om vad man ska leka. Men man kommer inte överens om något, utan var och en går hem till sitt:
”Ja, det börjar kännas kallt. God natt me' er, hela surven!”Redan i ”På vår gård” visar Astrid Lindgren öga för det drastiska och lätt absurda i barnavärlden. Från första början vägrar hon att inordna barnen i de vuxnas förväntan. Här är det inte som när familjen Ericsson går till fotografen. Nej, här riktigt lyser vattenkammade barn i finstrukna sjömanskostymer med sin frånvaro. Den enda leksaken i ”På vår gård” är den döda råttan. Det är konflikter, jordiga händer och intensiv aktivitet. Barn är som barn är och bör så få vara.
Stort och smått
I januari 1924, drygt två år efter publiceringen av ”På vår gård”, anställde redaktör Blomberg den då 16-åriga Astrid Ericsson på Wimmerby Tidning. För en månadslön på 60 kronor läste hon korrektur, gjorde införingar i journaler och dagböcker, skrev notiser, kåserier, recensioner och berättelser samt uträttade ärenden. Vid den här tiden bestod Wimmerby Tidning av åtta sidor i tabloidformat. Den kom ut två dagar i veckan, onsdagar och lördagar. Upplagan låg kring 5 500 exemplar, och det kostade fyra kronor per år att prenumerera. Wimmerby Tidning och Reinhold Blomberg hade visserligen konkurrens av stadens andra tidning, Nya Posten, men den var ungefär hälften så stor i upplaga och ohjälpligt efter vad gäller utgivningstakt, annonsvolym och finmaskigt nät av ortsmeddelare ute i bygderna.
Astrids chef, den driftige Reinhold Blomberg, hade köpt tidningen 1913 och snabbt ökat utgivningstakten från en till två gånger per vecka. Under första världskriget lät han trycket i nyheterna spränga den gamla vanan att presentera nästan allt material enspaltigt. Utrikesmaterialet ökade dramatiskt, och med hjälp av kartor orienterades läsaren i geografin. Större nyheter fick rubriker i kraftigare stil, och regelbundet återkommande ledare kommenterade världsläget och situationen på slagfälten. Blomberg publicerade en sensationell nyhet för läsarna i närområdet: fotografier. Nästan varje nummer innehöll foton från kriget – premiärministrar, sjukvårdssoldater i arbete, ryssar i tysk fångenskap, ryske tsaren till häst, många ståtliga slagskepp – och en del trasiga som gått på en mina. Wimmerby Tidnings läsare måste rimligen ha chockats över hur tätt världen kom in på husknuten.
När krigsdramatiken var över slog pendeln över mot att beskriva den lilla världen, vardagen och fritiden. Avsevärt mycket mer sport var ett lockbete för läsarna, liksom mode, sytips, omsorgsfulla julnummer och extrasidor om olika teman som bygge och bo.
Järnvägars
Artiklarna i Wimmerby Tidning, och i andra tidningar vid den här tiden också för den delen, var sällan signerade, så det är svårt att med säkerhet säga vad Astrid Lindgren egentligen skrev. Går man igenom de årgångar då hon arbetade på tidningen så hittar man då och då notiser som tycks rörligare och mer associativt skrivna än andra. Men även Blombergs stil präglades av en sorts frisk brio, så det stannar vid en gissningslek.
Astrid Lindgren har själv berättat att hon blev utsänd att rapportera om invigningen av järnvägen mellan Vimmerby och Ydre. I Vimmerbys grannsocknar hade man väntat länge på sin järnväg. Sträckan mellan Vimmerby och Hultsfred hade invigts 1877, alltså 47 år innan tågen nu äntligen började rulla även mot Ydrehållet till. Det reportaget var hennes första längre text och trycktes den 15 oktober 1924.
”Så kom det då äntligen. Med flaggor och girlanger på loket. Efter ett par minuters uppehåll bar det iväg igen, medan 13 flaggor glatt vinkade farväl. I Amerika rusa som bekant tågen fram med en så förfärande hastighet, att dagar och nätter skymta förbi som vita och svarta streck. Nå, det gjorde då inte det här tåget. Det rullade fram med alldeles lagom fart för att man skulle kunna njuta av den vackra småländska naturen. Då och då kom man till en liten station med ett rött stationshus och girlanger samt dekorationer i långa banor och så fullt med folk, som tittade och vinkade. Och överallt vajade förstås den svenska flaggan.”
Här blir det spring i den 16-åriga reporterns språk. Insticket med snabba tåg i Amerikat gör järnvägen till en symbol för den raskare tidens gång. Läsaren tas med upp på tåget, och känslan av behaglig lunk förstärks av att bilden ”dagar och nätter skymta förbi som vita och svarta streck” kontrasteras mot invigningsturens lagomfart. Som sig bör refererar författarinnan vördsamt de tal som prominenta män håller, men sedan skiftar hon fokus, lika vigt som oväntat. Folk och fä är nämligen inte särskilt intresserade av att höra hur överheten utbringar hurrarop för varandra. De vill ta en närmare titt på nymodigheterna.
”Under tiden passade allmänheten på att bestiga tåget för att konstatera, huruvida och i vad mån det kunde anses uppfylla fordringarna på ett hyggligt och ordentligt tåg. Granskningarna utföllo till belåtenhet. Det fanns t.o.m. en och annan, som trodde, att på det här kunne en nog åke smidigt, när dä bar köm i trafik.”
Perspektivskiftet laddar stycket mellan två sociala poler. Överheten refereras lydigt och stelt, medan det livfulla och humoristiska finns i gemene mans jordnära reflektioner. Här finns ytterligare embryon till den vinnande språkstil som Astrid Lindgren senare använde i sina böcker: det dialektala talspråket bryter in och fyller texten med folklighet, dessutom med en underton av ironi i ”när dä bare köm i trafik”.
På luffen med Astrid
Resebrevet ”På luffen” blev Astrid Lindgrens längsta bidrag under sin tid på Wimmerby Tidning. Det publicerades i tre delar under en julivecka 1925. Tillsammans med sitt tjejgäng gjorde Astrid en tio dagars vandring in i Östergötland: från Vimmerby till Tranås, Gränna, Vadstena, Motala, Linköping och tillbaka till Vimmerby igen. Resebrevet är skrivet i käck stil och inflätat i scouthurtig tonårsjargong. När gänget når Ellen Keys boning Strand, med Vätterns bränningar skummande mot tomtens strandkant, blir de insläppta i den berömda författarinnans trädgård och får var sin ros.
”Vi skulle just avlägsna oss, då en fruktansvärd Sankt bernhardshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.) Ellen Keys goda hjärta rördes och till tröst och belöning fingo vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem får man leta efter.”
Sett i historiens backspegel är det ett intressant möte. Megastjärnan och pedagogen Ellen Key, vars bok Barnets århundrade (1900) hann komma ut i 36 upplagor bara i Tyskland innan författarinnan dog 1926, och Astrid Lindgren, megastjärna in spe som detta barnets århundrades kanske mest lästa barnboksförfattare.
Hur danande det mötet var för Astrid Lindgren är omöjligt att säga, men hon la det i alla fall på minnet och använde det långt senare i sitt eget författarskap. Ovanför en dörr i Strands entréhall stod skrivet: ”Denna dagen ett lif”. Det fick först Kati i Kati-böckerna från 1950-talet tänka– sedan hamnade det i Melker Melkerssons mun på Saltkråkan. Och i den historien spelade ju också en viss Sankt bernhardshund en viktig roll...
”På Luffen”-reportaget avslutas med ett förebud:
”Kära lilla Vimmerby, du är egentligen ingen dum stad att komma hem till, men Gud bevare oss för att stanna här för alltid.”
Ett drygt halvår senare slutar Astrid Ericsson på Wimmerby Tidning. Hon flyttar till Stockholm. Hon har hamnat i samma situation som den unga Wendela Hebbe hamnade i med ägaren och redaktören Lars Johan Hierta på Aftonbladet på 1830-talet och som många unga kvinnliga journalister hamnat i på många redaktioner sedan dess. Astrid Ericsson, 18, blir gravid. Wimmerby Tidnings ägare och redaktör Reinhold Blomberg, 49, är barnets far. Men den relationen och vilken avgörande betydelse det fick för Astrid Lindgrens fortsatta liv att bli mor i december 1926, det är, som man brukar säga, en helt annan historia.
(Artikeln publicerad 2007-11-08)
Astrid Lindgren: Innan Astrid blev Astrid
http://www.ne.se/rep/astrid-lindgren-innan-astrid-blev-astrid
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
