Johan Warell, astronom, Uppsala universitet
Den 24 augusti 2006 definierade Internationella astronomiska unionen (IAU) på ett generalförsamlingsmöte i Prag begreppet planet. Det gjorde att Pluto mister sin planetstatus, vilket i sin tur innebär att vårt solsystem nu har åtta ”klassiska” planeter.
Frågan om Plutos planetstatus har sedan en tid varit mycket omdiskuterad. Beslutet är därför lägligt med tanke på den stora mängd objekt som det senaste decenniet upptäckts utanför den längst bort belägna klassiska planeten, Neptunus, med banor och massor som inte är alltför olika Plutos. Ett problem har varit att en rigid definition av begreppet planet inte tidigare har existerat.
 |
|
Pluto och dess måne Charon sedd genom Hubbleteleskopet. |
|
R. ALBRECHT/ESA/ESO/NASA |
Given planetstatus
Vid amerikanen Clyde Tombaughs upptäckt av planeten Pluto i februari 1930 kom den självklart att betraktats som planet. Detta trots dess ringa storlek och annorlunda bana. Pluto har en mycket elliptisk bana som korsar Neptunus. Det råder dock ingen risk för krock, eftersom banorna lutar avsevärt mot varandra. De klassiska planeterna har nästan cirkelrunda banor orienterade i samma plan som jordbanans, med visst undantag för Merkurius.
Plutos status som planet var otvetydig fram till 1992. Det var då den första ytterligare kroppen i en bana utanför Neptunus upptäcktes. I september det året hittade amerikanerna David Jewitt och Jane Luu den transneptunska småplaneten 1992 QB1, en upptäckt som var förväntad på teoretiska grunder. Sedan dess har över tusen objekt med liknande banor upptäckts. Den största, med det preliminära namnet 2003 UB313, har en diameter som är något större än Plutos.
Idén att en mängd transneptunska kroppar existerar utanför Neptunus bana med egenskaper som är lika Plutos postulerades redan 1930 av Frederick Leonard (amerikan) och vidarearbetades senare av Kenneth Edgeworth (irländare) och Gerard Kuiper (amerikan med nederländskt ursprung). De nyliga upptäckterna av transneptunska kroppar av Plutos storlek resulterade i att vissa astronomer betraktade dem som planeter, likt Pluto. En het debatt utbröt därmed bland solsystemsastronomerna beträffande den vetenskapliga sakligheten i att betrakta de transneptunska kropparna som planeter.
En striktare planetdefinition
På IAU:s möte i Prag genomfördes den 24 augusti en votering om en resolution som definierade begreppet planet. Resolutionen antogs med bred majoritet. Dock var endast en tjugondel av alla röstberättigade IAU-medlemmar på plats, vilket av meningsmotståndare till resolutionen har ansetts underminera beslutets förankring. Meningsmotståndarna ansåg att resolutionen var förhastad och inte hade hunnit diskuteras tillräckligt och att en definition baserad delvis på celest mekanik var svårtolkad.
Enligt resolutionen har en planet följande tre egenskaper:
- att gå i omloppsbana kring solen
- att ha tillräcklig massa för att självgravitationen ska övervinna materialets hållfasthet och skapa en i det närmaste rund kro
- att ha rensat bort material nära sin bana
Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter, även benämnda de klassiska: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
Kroppar som uppfyller de två första kriterierna men inte det sista och som dessutom inte är satelliter till någon mer massiv kropp benämns dvärgplaneter. Då detta skrivs hänförs åtminstone tre objekt till dvärgplaneterna: de största kända transneptunska objekten Pluto och 2003 UB313 samt den största asteroiden, Ceres. Övriga kroppar benämns små solsystemsobjekt.
En planets egenskap att ha rensat bort material nära sin bana innebär att den kropp som bildade planeten genom att samla på sig material från gas- och stoftskivan kring den unga solen var stor nog att inte själv kollidera med och ansamlas på någon annan kropp. Den dominerade därmed tillräckligt i massa för att vid skivans skingring, orsakad av den unga heta solens kraftiga partikelvind, antingen ansamla eller störa bort resterande kroppar som korsade dess väg eller som hade banor i närheten.
Den grupp runda kroppar av mindre storlek som benämns dvärgplaneter var inte tillräckligt massiva för att helt ansamla eller stöta bort närliggande kroppar under sin ansamlingsfas och har därför ännu i dag ett stort antal grannar med liknande fysiska egenskaper och med snarlika banor. De övriga små solsystemsobjekten, som inte går i omlopp kring ett mer massivt objekt, innefattar icke-runda asteroider och transneptunska objekt, jordkorsande objekt, trojaner, kentaurer, kometer, meteoroider och stoft.
Rundhet och massa
Den nya planetdefinitionen klargör vad som ska betraktas som en planet i vårt solsystem, och vi kommer förhoppningsvis inte att som tidigare få olika besked från olika författare beträffande planeternas antal – åtta, nio, tio eller så många som flera dussin. Dock innebär definitionen av dvärgplanet att det från fall till fall måste avgöras om ett i övrigt kvalificerat objekt är runt eller inte. Vad ska i sammanhanget betraktas som tillräckligt runt? Detta problem åtar sig en kommitté inom IAU att lösa. Det kan innebära rent praktiska problem att observationellt bestämma en sådan egenskap för avlägsna objekt i solsystemets utkanter.
Inte heller ger den nya definitionen svar på hur stor massa en planet som mest kan ha. Normalt brukar en kropp med mer än 13 gånger Jupiters massa betraktas som en brun dvärg, dvs. en kropp som inte är tillräckligt tung för att alstra energi genom fusionsprocesser. Slutligen saknar vi även en definition av vad som är att betrakta som en planet i omloppsbana kring en annan stjärna. Detta är inget aktuellt problem, men så småningom kommer planeter av jordens massa och mindre att upptäckas och då kan definitionen av begreppet planet ånyo behöva revideras eller generaliseras.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-08-31)
Astronomi: Varför Pluto inte längre platsar
http://www.ne.se/rep/astronomi-varför-pluto-inte-längre-platsar
Nationalencyklopedin, 2012-02-10
Kopiera källangivelse
