Att göra och tänka det olika

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Moderna museet i Stockholm visar under sommaren Siri Derkert och Moderna museet i Malmö ställer ut Doris Salcedo. Medan svenska Derkert tillägnas en omfattande separatutställning får colombianskan Salcedo hela den tidigare turbinhallen i det som en gång var ett elektricitetsverk till sitt förfogande. Det känns i båda fallen som mäktiga manifestationer.

Det känns frestande att hitta några djupare beröringspunkter mellan de tu, men det känns påtvingat. De råkar bara ställa ut på samma institution samtidigt. Att de båda, var och en i sin tid och med sina erfarenheter, är engagerade kvinnliga konstnärer säger sig självt.

Siri Derkert i blästrartagen för sitt konstverk i Stockholms tunnelbana.

PRESSENS BILD ©SIRI DERKERT/BUS 2010

Livsverk

Det är lite av jubileum när nu Siri Derkert (1888–1973) tillägnas en separatutställning på Moderna museet i Stockholm. Senast den äran vederfors henne var 1960, på det då helt unga Moderna museet, och det var museets första retrospektiva utställning av en levande svensk konstnär. Två år senare nominerades den då 74-åriga Siri Derkert att representera Sverige i den då nyöppnade nordiska paviljongen vid biennalen i Venedig.

Vad som nu visas av Siri Derkerts konstnärskap är ungdomsarbeten, kubistiskt måleri, modeteckningar från 1910-talet, målningar från en längre vistelse i Algeriet under 1914, barnskildringar och människostudier, bl.a. av Fogelstadsgruppen, och, förstås, hennes arbete med Östermalmstorgs tunnelbanestation, Ristningar i naturbetong (1965), som kom att innebära en brytpunkt för gestaltningen av det offentliga rummet.

Vad som också visas är Siri Derkerts i allra högsta grad brinnande engagemang – och med det var hon tidigt ute – för feminism, freds- och miljöfrågor. Utställningen lyfter även fram personen Siri Derkert genom fotografier, filmat material och inspelningar av radioframträdanden och intervjuer.

Folkets kärlek

Allt detta sammantaget gör att man kan instämma i påståendet att Siri Derkert var och, trots att hon lämnade jordelivet för snart 40 år sedan, fortfarande är en av Sveriges mest välkända och folkkära konstnärer.

Det som gör att man vill rekommendera ett besök på Moderna museets utställning av Siri Derkert är att den har ett innehåll och är arrangerad på ett sätt så att man får ett samlat intryck av ett helt konstnärskap. Att gå omkring i utställningen, först kanske lite mer målmedvetet och kronologiskt, därefter tämligen planlöst, skapar till slut en stark närvarokänsla och intimitet för både personen och konstnären Siri Derkert samt för en del av hennes nära och kära genom åren.

Som så ofta annars när det gäller lite större utställningar i dag är den katalog som beledsagar utställningen helt fantastisk. Det kan kanske tyckas dyrt att lägga 300 kronor på en ynka katalog, men tar man utställningen till sig är katalogen användbar både för minnet – biografin över Siri Derkert är föredömligt gjord – och som en fördjupning – essän om Siri Derkert och kubismen är ett måste.

Stum bön av Doris Salcedo.

JASON MANDELLA , 2008-2010 © DORIS SALCEDO

Stumma böner

Colombianskan Doris Salcedo (f. 1958) blev 2007 ett namn för den breda publiken med sin 167 meter långa sprickbildning i golvet på Tate Modern i London. Verket, Shibboleth, väckte frågor om gränser och vem som står på vilken sida om dessa gränser. Det verk hon nu är aktuell med på Moderna museet i Malmö heter Plegaria Muda, som låter sig översättas med ’stum bön’. Till det yttre består den av 69 enskilda skulpturala delar, som var och en och tillsammans ger ett sakralt intryck på betraktaren där de fyller hela den stora hallen i museet.

Plegaria Muda tillkom 2008–10. Den började med konstnärens resa till Los Angeles där det framkom att 10 000 ungdomar i olika ungdomsgäng gått en våldsam död till mötes under en tjugoårsperiod. Det människospillet kände konstnären igen från sitt eget hemland där 1 500 ungdomar 2003–09 mördats av den colombianska armén utan synbar anledning. I Plegaria Muda försöker konstnären föra ihop en rad våldsamma händelser som gestaltar den våldsspiral och de brodermord som präglar interna konflikter och inbördeskrig över hela världen.

Ensam bön

I den trespråkiga (engelska, portugisiska och svenska) katalog som beledsagar utställningen skriver Doris Salcedo om sitt verk: ”Plegaria Muda försöker bringa oss i kontakt med bortträngd, bottenlös sorg och med den våldsamma död som reducerats till något fullständigt betydelselöst och blivit en del av en tystad verklighet som ett led i en krigsstrategi.”

Plegaria Muda är ett verk att i ensam bön försjunka i. De delar den består av kan vid första anblicken ses som identiska och utställda på måfå i rummet, men när man under en tid rört sig kring delarna i denna skulpturala kyrkogård får var och en av de olika delarna ett eget liv samtidigt som det underförstådda gravmotivet framhäver den smärtsamma upprepning som dödsfallen utgjort.

Doris Salcedo är i allra högsta grad en konstnär – ”en av vår tids främsta skulptörer”, enligt Moderna museets pressmaterial – men hon är framför allt en person som medvetet använder konsten för att förmedla något om den våldsamma tid vi lever i runtom i världen i dag.