Arne Järtelius, nyhetsredaktör, NE
Det finns uppenbarligen matematiklärare och matematiklärare. Dottern, som om någon månad tar studenten, började gymnasiet med matematik som drömämne, men efter tre korta år har den drömmen deriverats till de tappade sugarnas dalar.
Hennes far var så länge ämnet kallades räkning en riktig hejare (om han får säga det själv), men i hans (dvs. mitt) fall tog det bara en termin på gymnasiet innan han slutade att ropa hej till matematiken. I inget av de båda nämnda fallen behöver uppgivenheten bero på brister hos respektive lärare, men någonstans har det brustit.
 |
| ANDERS EKLUND/NATIONALENCYKLOPEDIN |
| Attila Szabo förklarar så att alla förstår. |
Film: Attila Szabo om matematikens betydelse i skolan »
Positiv återkoppling
Attila Szabo, lärare i matematik och en av 2009 års Kunskapspristagare, låter som om han skulle ha varit en bra lärare för dottern min (han föddes i höjd med att jag tog studenten, så jag stod i alla fall inte att rädda av honom). Han ger inga läxor, ser till att eleverna skapar sin egen relation till ämnet matematik och han ser vidare till att göra att matematiken känns spännande. Det senare betyder att han inte tror på ”tyst räkning” utan han vill i stället uppmuntra till problemlösning och diskussion.
– Kontakten med läraren när det gäller matematik är ofta reducerad till att man som lärare träder in när eleven inte kan. Det är inte precis den positiva återkoppling som i andra sammanhang brukar beskrivas som så bra. Nu är det i stället på det viset att de elever som kan får ytterligare hundra likadana uppgifter att räkna sig trötta på. Det är bara de elever som inte kan som får kontakt med läraren. Men eftersom grunden till den kontakten ligger i att barnen inte kan så är det en negativ kontakt för både barnen och läraren.
Således: de enda elever som alldeles för många matematiklärare talar med är de elever som inte kan. Den elevaktivitet som är så omhuldad i dagens svenska skola vänds här till sin motsats. De enda som räcker upp handen och hör av sig om hjälp är ju de elever som inte kan. Vad får man för betyg för det?
– Skolmatematiken bygger inte på elevernas starka sidor. I stället försöker den att komplicera svagheterna, och så kan man inte göra om man vill att någon ska utvecklas.
Personlig förstärkning
Här låter det som att det vore dags för ett djupt andetag, ett hårt nyp i armen och mycket gnugg i ögonen. Hur kan det vara på det här viset? Vad är det man vill åstadkomma? Varför gör man ingenting åt saken? Attila Szabo hör också till de undrande. Han är uppvuxen i en annan kultur än den svenska och tycker att matematikundervisningen i Sverige särskiljer sig negativt.
– Men det finns inget land som talar om för sina lärare i matematik exakt hur de ska göra. Läraren ges en stor frihet, och på så vis blir eleverna väldigt beroende av lärarens personliga drag och personlighet.
Frågan hänger i luften att fångas för att sedan ställas: Vad är en bra matematiklärare?
– En duktig matematiklärare vet att det inte finns någon allena saliggörande metod som passar alla. En duktig lärare kan anpassa sina metoder till klassen eller till individen. Vidare gäller att han eller hon har bra ämneskunskaper, men det räcker inte hela vägen. En bra lärare måste också förbereda sig och sina lektioner ingående. Det gäller vidare att bekräfta, se och utmana sina elever. Därtill är det väldigt viktigt att skapa ett bra klimat i klassrummet. Inlärning är något vi människor i första hand vill göra i grupp där man kan ställa frågor och diskutera.
Det sist sagda är väl samtidigt svaret på att IT-samhället inte kan ersätta läraren. Tvärtom kanske. Sittandes där alldeles ensam var och en framför sin blippande dataskärm blir i längden både enahanda och väldigt isolerat.
Boklig bildning
Nätet i all ära, men för den skull är inte läroboken död (om den sedan befinner sig på nätet gör ju ingenting i sammanhanget). Tvärtom. I den nya sköna medievärld där vi i dag framlever våra dagar har läroboken i stället blivit ett av flera olika läromedel och bör behandlas som ett sådant.
– Dagens läroböcker i matematik bör ha fler berättelser. Matematiken saknar spänning. Det finns inte heller några intressanta introduktioner. I stället är det som det alltid har varit: en oändlig upprepning av likadana uppgifter med väldigt lite progression. Färre uppgifter vore bättre. De uppgifter som finns ska sedan vara öppnare, mer diskussionsfrämjande och innehålla en stor variation.
Den som säger detta borde veta. Han har själv varit med och skrivit flera läromedel, bland annat till Utbildningsradion, och eftersom han samtidigt är verksam i skolan kan han hela tiden utvärdera sina egna (och andras) läromedel. Nu känns det som om vi är tillbaka där vi började: Varför har dottern i dag och jag 40 år tidigare tröttnat på matematik?
– Jag tror att det till stor del handlar om de tråkiga arbetssätten i dag (och uppenbarligen även för 40 år sedan). Barnen och ungdomarna räknar sig igenom bok efter bok med ungefär samma tal och belöningen är… att de får en ny bok med exakt likadana tal. Vem äter samma mat dag in och ut? Det saknas utmaningar. Det finns ingen nytta med matematiken i sikte. Man skapar helt enkelt ingen relation till ämnet. Matematikens begreppsvärld varken introduceras eller problematiseras. Introducera, variera och repetera är mitt mantra i matematikundervisningen.
Den som ändå fått gå i den skolan!
Att inte räkna med bråk
http://www.ne.se/rep/att-inte-räkna-med-bråk
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
