Språktidningen, denna lika nya som redan oundgängliga tidskrift, har utsett Sveriges vanligaste mening. Tidningens skribent Lars Melin, docent i nordiska språk, har tagit fram sin favorit: ”Jag vet inte.” Hur han kommit fram till den framgår inte, men Nationalencyklopedins skribent Arne Järtelius har en idé om hur man skulle kunna göra. Som vanligt tar man förstås ett statistiskt säkerställt urval av den svenska befolkningen. Den fråga man ställer till dem lyder: Vilken är den vanligaste meningen i svenska språket? Ni vet säkert redan svaret: ”Jag vet inte”.
Skämt åsido. Att inte veta är ju som bekant inget att skämta om. Det får vi dagligen veta på Nationalencyklopedin. Men hur lär man sig att veta det man inte vet? ”Slå upp det i NE”, säger vi, men ibland är kanske steget dit längre än vi riktigt vill tro. Eller? På uppdrag av föreningen Vetenskap & Allmänhet (VA) gjorde opinionsinstitutet Synnovate en enkätundersökning 2007 (”Unga om kunskap: en djupintervjustudie”, VA-rapport 2007:5). Av den framgår att det för att förmedla budskap och kunskap till barn framför allt gäller att de blir mötta och bemötta på sina egna arenor. De mest betydande av dem i det här sammanhanget är enligt undersökningen för det första hemmet, för det andra skolan och för det tredje Internet, i hemmet eller i skolan.
När det gäller kunskap säger barnen i studien: ”Kunskap är positivt: det man lär sig och det man kan. Det är bra att ha kunskap.” När barnen i studien ska tala om vad de tycker att kunskap är säger de sådant som att det är bra att ha, att det är roligt att kunna, att det är nödvändigt för att klara sig i livet och att det är negativt att inte ha kunskap. ”Man blir utslagen, får inget jobb, kan inte klara sig.” När det slutligen gäller allmänbildning säger en av de intervjuade: ”Det är bra att vara allmänbildad och roligt. Det är farligt att tro att man kan allt.” Steget från ”jag vet inte” till ”jag vet” verkar av det sagda inte vara så långt.
NE finns tillgängligt på Internet i de flesta skolor i landet. Vi hoppas också att NE ska finnas tillgängligt i hemmet via någon persondator. Det kostar förvisso en liten slant – 1,50 kronor/dag för att vara exakt – men det kan det vara värt för den som vill veta. Problemet med Internet för den vetsökande är att det är så stort att man ganska snart känner sig väldigt liten i sitt sökande. Hur ska man som barn eller ungdom veta vad som är sant och osant, kunskap och okunskap av det Internet har att erbjuda? Vi hoppas förstås att de ska inse att svaret är www.ne.se. Det är första steget från ”jag vet inte” till ”jag vet”.
(Notisen publicerad 2008-02-06)
Att inte veta
http://www.ne.se/rep/att-inte-veta
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
