Arne Järtelius, NE-redaktör
När det gäller stora och omvälvande händelser fungerar det ofta på det viset att vi efteråt brukar komma ihåg precis vad vi gjorde vid den aktuella tiden. Vad gjorde du själv den 11 september förra året?
För egen del satt jag på ett universitetsseminarium i historia om ”bruk och missbruk av historia”. Med anledning av det vi då via CNN visste om vad som inträffat i New York deklarerade läraren: ”I historiens ljus kommer de här händelserna att snart vara glömda.” I dag vet vi hur fel han hade; 11 september-attackerna kommer för lång tid framöver att sätta alla möjliga spår i historien. Exempelvis skriver mellanösternkännaren Fred Halliday i sin nyligen utgivna Två timmar som skakade världen: ”Händelserna har utlöst en global kris som det kommer att ta ett århundrade att lösa, om vi har tur.” En annan studie, journalisten John K. Cooleys Oheliga krig, är inne på en liknande linje i sin grundliga genomgång av den i de flesta andra sammanhang bortglömda bakgrunden till vad som hände den 11 september 2001.
Historiens sus
De flesta vet förmodligen vad de hade för händerna den 11 september förra året. Var och en har vi också våra uppfattningar om vad det var som hände och kanske också varför. Men hur har vi skaffat oss de uppfattningarna? Hur har vi, enskilt och kollektivt, bearbetat händelserna för ett år sedan? Och vad var det egentligen som hände den där ödesdigra dagen i september 2001?
Till skillnad mot många andra tilldragelser kunde vi följa händelseförloppet den 11 september 2001 i direktsänd TV, och under det år som gått har vi nästan dagligen fått ny information i ämnet, men vet vi för den skull vad det var som hände den ödesdigra dagen och vad som utvecklat sig i dess spår?
De första att fråga vad det var som hände den 11 september var barnen. Bara den första eftermiddagen och kvällen gjordes hela 97 inslag om World Trade Center i SVT och TV4. Hur många plan var det egentligen som kraschade? Varför såg vi folk hoppa ut från World Trade Center? Var är mamma och var är pappa? ”Inget av de teveinslag som sändes den första dagen hade några som helst ambitioner att förklara för barn vad som hänt.” Det skriver Börje Svensson, psykoterapeut vid Rädda Barnens centrum för barn och ungdomar i kris i skriften 11 september – om barn och katastrofen i TV-rutan. Många barn ringde till Rädda Barnen och undrade vad som hade hänt. Den allra vanligaste frågan var: ”Blir det krig nu? Är detta inledningen till ett nytt världskrig?”
Barnen var inte de enda som undrade den där dagen, men barnen påverkades av vad de såg och hörde på ett annat sätt än de vuxna. Börje Svensson skriver: ”Barnens oro och rädslor utvecklas ur ett maktlöshetsperspektiv. De funderar över de hemskheter de läser om och ser i teves nyhetssändningar. Mord och krig i teve handlar väldigt konkret om deras egen och deras närståendes existens och överlevnad.” Det ger citat och barnens egna bilder i skriften från Rädda Barnen många och intresseväckande exempel på.
Historiens brus
I USA har det kommit en väldig mängd böcker med anledning av händelserna i samband med 11 september (9/11, på amerikanska). USA-förlagens facktidning Publishers’ Weekly har beräknat att det i samband med årsdagen utkommer mellan 65 och 150 nya titlar.
En artikel i New York Times (28/8) med funderingar kring hur den informationsålder vi lever i bearbetar tragedin har funnit att bokutgivningen beskriver vad som kan liknas vid en terapeutisk båge. I samband med det inledande chockstadiet kom ögonvittnesrapporterna och de självbiografiska redogörelserna. De följdes i sorgestadiet av dokumentära skildringar, och när vi nu, framför allt i USA, är framme vid ett stadium av patriotisk solidaritet och beslutsamhet är det fiktiva skildringar och analyser av händelserna som dominerar bokutgivningen. Artikelförfattaren – Michiko Kakutani – menar att denna flod av böcker reser viktiga frågor om hur vi kommer ihåg det förflutna. ”Var går linjen mellan att bevara vårt historiska minne och att göra pengar på de tragiska händelserna, mellan att komma ihåg och att exploatera de döda?”
Den lite större tidning i världen som inte har en särskild bilaga eller några längre reportage inför årsdagen av 11 september-attackerna är svår att uppbringa. Ett genomgående tema är där hur världen förändrats på grund av vad som hände. Amerikanska Newsweek har ”a changed world” som tema, tyska Der Spiegel beskriver 11 september som ”der Tag, der die Welt veränderte” och svenska Tempus skriver om ”USA och världen ett år senare”. Aftonbladet kommer med en bok – 11 september – ett år efteråt – där ett antal journalister och författare svarar på frågan: Vad har hänt i världen och vad kommer att hända?
Bilden av historien
Vad betyder det att det än så länge främst är journalister i tidningar, på TV och i radio samt i ett antal böcker som skrivit historien om 11 september 2001? Hur väl lämpad är den yrkeskåren att skriva historia och att forma vår kollektiva bild av historien?
I en artikel i Publicistklubbens årsbok 2002 med temat ”Kriget & sanningen” skriver Göran Rosenberg att journalistiken haft svårt att klara av utmaningen från USA i skildringen av vad denna den i dag enda supermakten håller på med. I en rapport från Styrelsen för psykologiskt försvar – Terrorkriget i kvällspressen – visar författaren professor Gert Z. Nordström i vilken hög grad Aftonbladet och Expressen påverkades av det amerikanska TV-bolaget CNN:s sätt att skildra och iscensätta rapporteringen av händelserna den 11 september. I föreningen Demokratiinstitutets nyligen publicerade undersökning – Tio dagar som skakade världen – som undersöker rapporteringen i ett antal större svenska tidningar samt SVT och TV4, har författarna framför allt slagits av den dåliga källredovisningen och av att man i så stor utsträckning använt sig av så kallade rewrites från andra (läs: amerikanska) medier.
Ett steg längre i kritiken av den bild som västliga medier skapat av 11 september-attackerna ger DN-skribenten Stefan Jonsson i den mycket läsvärda artikeln ”Opinionsbildarnas historiska svek” (Arena 4/2002). Rubrikens svek handlar om politikernas och opinionsbildarnas enligt Jonsson nästan obefintliga vilja och förmåga att åtgärda terrorismens orsaker. ”Tvärtom har de fabricerat en ideologi som rättfärdigar framtida religionskrig.”
Den första svenska historielärobok att referera till händelserna den 11 september är Hans Almgrens nyligen utgivna lärobok i historia Alla tiders historia. Där finns de med i ett kapitel som undersöker FN:s nya roll under de senaste tio åren.
Det återstår uppenbarligen mycket att ta reda på för att få en bättre underbyggd uppfattning om vad det egentligen var som hände den 11 september 2001.
(Artikeln publicerad 2002-09-18)
Att skriva nutidshistoria: 11 september
http://www.ne.se/rep/att-skriva-nutidshistoria-11-september
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
