Avhandling: Medier och kriminalpolitik

Avhandling:

Medier och kriminalpolitik samspelar intimt

av Dan Jansson
NE-redaktör

Samspelet mellan medier och kriminalpolitik inspirerar till förändringar av brottslagen. Medier har ett närmast omättligt intresse av brott, kriminella individer och brottsberättelser och rättegångar blir ofta till mediespektakel.

Det är några slutsatser som Ester Pollack drar i sin avhandling ”En studie i medier och brott” (JMK, 2001). Avhandlingen lades fram tidigare i år vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet.

Ester Pollack har undersökt hur ungdomsbrottslighet och ungdomsbrottslingen har hanterats i medier åren 1955, 1975 och 1995. Pollack har framför allt koncentrerat sig på förbindelser mellan den kriminalpolitiska kontexten (innehållet) och medietexter under de undersökta perioderna.

Pollack beskriver förbindelsen över tiden mellan den kriminalpolitiska kontexten och medietexter genom att bland annat analysera hur synen på ungdomsbrottsligheten har förändrats.

Ungdomsbrottslighetens orsaker

1955 ställer forskare, jurister, rättspsykiatriker och sociologer frågor om ungdomsbrottslighetens orsaker. Lösningen anses då vara att genomföra sociala reformer och integrera avvikare och lagbrytare in i samhället. I medier ställer man samma frågor om brottslighetens orsaker som i den kriminalpolitiska kontexten medan man samtidigt granskar den subkultur som dåtidens pojkligor utgör. Samhällssynen är optimistisk.

Den kriminalpolitiska kontexten 1955 beskriver den unge lagöverträdaren som en svensk man eller pojke som begår egendomsbrott. Hans bakgrund från en underprivilegierad miljö förklarar hans kriminalitet. Han har familjeproblem liksom psykosociala eller medicinska skador.

Humanisering av kriminalvården

1975 intresserar sig forskare främst för humaniseringen av kriminalvården. Jurister och sociologer framträder i debatten om den kriminalpolitiska kontexten medan rättspsykiatrikerns roll har kommit i skymundan. Medietexterna behandlar olika institutioners brister och ifrågasätter kriminalvården. Samhället beskrivs som ett klassamhälle.

Ungdomsbrottslingen är fortfarande en svensk man vars bakgrund är förklaringen till att han begår brott. Egendomsbrott är fortfarande vanligast även om vålds- och narkotikabrott nämns.

Brottsoffrens rätt

1995 diskuteras den kriminalpolitiska kontexten ur begrepp som påföljdssystemets effektivitet, brottsförebyggande åtgärder och brottsoffrens rätt. Forskare deltar i debatten medan politiker och medier är nya debattörer. Ungdomsvåldet är den allt överskuggande frågan i medier och särskilt stort är intresset för ungdomsgäng med rasistiska/nazistiska förtecken liksom för MC-gäng. Samhället beskrivs som ett våldssamhälle.

Den unge lagöverträdaren är en svensk ung man som kan ha utländsk bakgrund. Han kommer från en socialt och ekonomiskt underprivilegierad miljö med svåra uppväxtförhållanden och störda relationer till familj och andra. Han begår främst vålds- och narkotikabrott.

Ester Pollack använder begreppet medieoffentligheten och där beskrivs ungdomsbrottslingen 1955 som en ung lättledd svensk man som är intresserad av det goda i livet. Han begår egendomsbrott och bilstölder i sällskap med kamrater.

Tjugo år senare är ungdomsbrottslingen en ung svensk man eller kvinna från en underprivilegierad miljö som revolterar mot samhället genom raggarbråk, narkotikabrott och meningslöst våld.

Under 1990-talet är den unge kriminelle en ung svensk manlig rasist eller fotbollshuligan med våldet som livsstil eller en ung man med invandrarbakgrund.

Ester Pollack drar bland annat slutsatsen att förhållandet mellan medier och den kriminalpolitiska kontexten har komplicerats. Våldet som samhällsproblem beskrivs 1995 i såväl kriminalpolitisk kontext som i medieoffentligheten, men är betydligt mer dominerande i medierna.

(Artikeln publicerad 2001-04-11)