Aviatören: Filmbiografilyft

Arne Järtelius, NE-redaktör

Vad sägs om en biopic i vår? Det är nämligen gott om filmbiografier på biograferna denna vår. Först ut är Martin Scorsese med en film om flygaren och kvinnokarlen Howard Hughes. Efter den väntar filmer om sådana som sexualforskaren Alfred C. Kinsey, Peter Pans skapare J.M. Barrie samt musikerna Ray Charles och Bobby Darin. I startgroparna för ännu en filmad biografi står sedan Steven Spielberg som vill göra en film om Abraham Lincoln.

Scorseses ”The Aviator” har redan fått en Golden Globe-utmärkelse i kategorin bästa film. När Oscarsjuryn sagt sitt i slutet av februari kommer filmbiografifilmerna, deras förebilder och skapare med största säkerhet ha tilldelats många av de eftertraktade statyetterna och på så sätt ytterligare förstärka en redan stark trend. Kommer den svenska biopubliken att dela Oscarsjuryns uppskattning av filmbiografierna?

Att läsa filmer och titta på böcker

Samtliga ovan nämnda filmer har en bok som förlaga. Spielberg ska bygga sin Lincolnfilm på Doris Kearns Goodwinns ”The Uniter: The Genius of Abraham Lincoln”. Filmen om Bobby Darin, med Kevin Spacey i huvudrollen, bygger på David Evaniers ”Roman Candle: The Life of Bobby Darin” och Scorsese använde sig – med John Logan (”Gladiator”) som manusförfattare – av Charles Highams biografi ”Howard Hughes: The Secret Life”.

När Highams bok kom ut 1993 blev den genast en succé bland bokläsarna, och det brukar vara den första signalen till filmskapare som vill ta sig an ämnet. Först ut att skaffa sig option på Highams bok blev John Malkovich, som hyrde britten Terry Johnson att skriva ett manus. Men av det blev det ingen film. Samtidigt började andra regissörer – Steven Spielberg, Warren Beatty och Brian De Palma – att, med andra böcker än Highams som förlaga, undersöka möjligheten att föra över den minst sagt excentriske Howard Hughes liv till film.

”Jag började efter ett tag misströsta om möjligheterna att min bok skulle bli film”, skriver Charles Higham i förordet till pocketutgåvan av sin bok. Men skam den som ger sig, och när regissören Michael Mann (som nyligen gjorde filmen ”Ali”) kom in i bilden och i sitt släptåg hade med sig Leonardo DiCaprio för huvudrollen som Howard Hughes började saker att hända. Förvisso tröttnade Mann efter ett tag på att ta på sig rollen som regissör, men han kvarstod som projektets producent och i stället klev Martin Scorsese in i rollen som regissör.

110 miljoner dollar och fem inspelningsmånader senare var filmen klar. Vad var det som fick Scorsese att vilja regissera filmen? I en intervju i det andra decembernumret av brittiska veckotidningen Time Out säger han att det inte var så mycket flygaren eller kvinnokarlen Hughes som attraherade honom till projektet, det var i stället filmaren och producenten Hughes som intresserade honom med framför allt de båda 1930-talsfilmerna ”Rymdens demoner/Dödseskadern” och ”Scarface” (ur Hughes repertoar ska väl också framhållas ”Det stora reportaget” från samma decennium). Scorsese säger: ”Jag tycker att vi ska ära filmregissörer av Howard Hughes kaliber. Han var en gigant som filmvisionär och hans liv var gigantiskt.”

Filmare, flygare, förförare

Det finns mycket att säga om Howard Hughes (1905–76). Han var miljonär, flygtokig, kvinnokarl, filmregissör och producent (sedermera även filmbolagsägare) samt i största allmänhet en paranoisk existens. Det är bara att välja.

Bland hans kvinnor, eller snarare, bland hans sexuella erövringar kan av de mer namnkunniga nämnas Jane Russell, Lana Turner, Joan Crawford, Katharine Hepburn, Bette Davis, Jean Harlow, Ginger Rogers, Ava Gardner, Yvonne de Carlo, Olivia De Havilland, Joan Fontaine och Rita Hayworth. Som om det inte räckte fyllde Hughes även på med en eller annan manlig erövring. Higham skriver (NE:s översättning): ”Den samvetslöse Hughes inledde en date med Bette Davis på samma gång som han var ihop med både Ginger Rogers och Cary Grant, samtidigt som han bodde ihop med Katharine Hepburn.”

Ikonen Cary Grant bög? Att döma av de båda biografier om Cary Grant som utkom förra året – 100 år hade då gått sedan han föddes – stämmer det i allra högsta grad. Enligt Marc Eliot (”Cary Grant: A Biography”) umgicks Grant under slutet av 1920-talet i ”the elite gay Broadway social scene”, och enligt Gary Morecambe och Martin Sterling (”Cary Grant: In Name Only”) hette Grants älskare under hela 1930-talet Randolph Scott (”one of the longest, deepest and most unusual love relationships in the history of Hollywood”). Liv och film överensstämde således någorlunda väl när Cary Grant, klädd i Hepburns badkappa, i “Ingen fara på taket” (1938) inför sin förvånade faster (eller är det moster?) utropar: ”I’ve suddenly gone gay!”.

Att Katharine Hepburn var bisexuell gjordes ingen större hemlighet av ens under hennes livstid. Den som däremot vill upptäcka hemligheter om henne kan läsa det Higham säger i sin biografi om Hughes parallellt med vad A. Scott Berg skriver i sin tio år senare utgivna biografi om Katharine Hepburn (”Kate Remembered”, 2003). Enligt den förre såg Hughes Hepburn som en erövring i högen, medan hon hävdar att han verkligen älskade henne. Men, enligt Hepburns egna ord: ”Vad hade det blivit för äktenskap av det?”.

Biografier är spännande ting. De kan nästan vara som livet självt – med de långtråkiga delarna bortredigerade. Både som text och som film.