Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
En av de vikingatida företeelser som har etsat sig in i bakhuvudet hos de flesta, även den mest historiskt okunnige, är bärsärkagången. Vi möter den redan i barndomen, när vi första gången får veta vad en viking är för något. En rasande galning som tror att han är osårbar, som med svärd eller yxa i hand löper amok, tuggar på skölden och ylar mot månen. En bärsärk.
Det är likadant i det engelska språkområdet. To go berserk, ’att gå bärsärkagång’, ingår i de standardfraser som brukar dyka upp i diverse hollywoodspektakel med våldsinslag.
 |
|
Recensenten tycker att författaren går för långt. |
Flugsvampsdrogning
Bärsärken är alltså en realitet. Han är fast integrerad i vår nuvarande kultur i egenskap av ond sinnebild av det förflutna, ungefär som troll, varulvar, häxor och vampyrer – men på riktigt. Ty bärsärkar skall faktiskt ha existerat, till skillnad från diverse obehagliga sagoväsen. Bärsärkar omnämns i flera källor från vikingatiden och medeltiden eftersom de var lika fascinerande för dåtidens människor som de är för nutidens.
Framför allt finns det gott om bärsärkar i fornaldarsagorna, de fantasifyllda berättelser om gångna tiders hjältar som nedtecknades på 1200- och 1300-talens Island. Det bisarra, vilda våldet har alltid appellerat till vår fantasi. Det är nästan som om vi tror att vi kan tämja eländet genom att skriva om det och göra det till en del av vår kultur.
Mot bakgrund härav kommer det inte som någon överraskning att bärsärkar har varit föremål för åtskillig forskning. Vi vill veta hur mycket av myten som är sann och hur mycket som är föga mer än just myt. Stämmer det, exempelvis, vilket man ofta hör och läser, att bärsärkarna blev galna eftersom de drogade sig med flugsvampar? Tuggade de fradga eftersom de var narkotikapåverkade? Är det sant att bärsärkarna utgjorde en sorts mannaförbund eller brödraskap? Var de elitkrigare i särskilda förband?
Källkritiskt
En hel del av de diskussioner som har förts om bärsärkarna sammanfattas och diskuteras i den nyutkomna Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater av Britt-Mari Näsström, professor i religionshistoria i Göteborg. Det rör sig inte om radikalt nya rön men väl om en spännande uppsummering av spekulationer, somliga väl underbyggda och andra rena gissningar.
Till de välunderbyggda resonemangen om vikingarna gäller just frågan om flugsvampen. Svaret är nej: flugsvamp resulterar inte i bärsärkagång. Den viking som till äventyrs åt flugsvamp – flertalet lär inte ha gjort det av samma sunda hälsoskäl som vi undviker svampen i dag – blev sjuk, men han blev inte en elitsoldat.
Näsström är medveten om de källkritiska problemen. Att använda fornaldarsagor som källor till vikingatidens beteendemönster är omöjligt eftersom det ligger hundratals år mellan bärsärkarnas verklighet och sagornas nedtecknande. Därför nyttjar hon diverse komplementära källor, inte minst bildframställningar från järnåldern. Det rör sig om allt från mönster i dräktfynd från Medelpad till djurornamentik på brakteater och pressbleck. Utöver det diskuterar hon hypoteser om schamaner, varulvar och andra besynnerligheter som våra förfäder har framfört som förklaring på bärsärkafenomenet.
Inövad vildhet
Det är ingen större konst att vara elak kritiker när man läser Bärsärkarna. Vissa av Näsströms försök att utvinna kunskap ur isländska sagor är lite väl våghalsiga. Egentligen vet vi ytterst lite om de gamla kämparna. Om vi detta till trots nödvändigtvis vill tvinga fram konkret kunskap ur källorna är det lätt att gå vilse bland alla tolkningar och hypoteser.
På en punkt kan dock Näsström uttala sig med jämförelsevis stor säkerhet. Det element som på allvar definierade en krigare som en bärsärk var, menar hon, hans raseri, den vildhet som satte skräck i fienden/offren och gav krigaren ett psykologiskt övertag. Men varifrån kom denna vildhet, om den nu inte kom från flugsvampar?
Näsströms svar är att vildheten var inövad. Bärsärkaraseriet hade sin källa i en mycket speciell stridsteknik, närmast en sorts avhumanisering av krigaren och hela dennes värld. Den blivande bärsärken tränade sig i att inbilla sig att han i själva verket inte alls var människa utan snarare ett vilddjur, antingen vargen eller björnen. Det gällde för bärsärken att identifiera sig med djuret, att låta djuret bli en del av det egna jaget. Huruvida droger därvid har kommit till användning går inte att utröna, men det grundläggande i övergången till bärsärkastatus torde ha varit en kollektiv kult och känslan av att tillhöra en elitgemenskap.
Mithraskulten
Varifrån kan nordborna ha fått dessa idéer? Näsström pekar, förstås, på den store grannen i söder, romarriket. Vi vet att många germaner, även nordbor, hade nära kontakter med imperiet. Den romerska armén ”germaniserades” under senantiken genom att unga män norr om gränsen rekryterades till legionerna. På 200- och 300-talen dominerades de romerska trupperna av unga män från bland annat nuvarande Tyskland, Nederländerna, Danmark och Sverige.
Långt ifrån alla soldater blev kvar i söder efter avslutad tjänst. Många valde att åka hem, och då tog med sig inte bara vad som återstod av solden utan också sina omfattande erfarenheter av hur det militära samhället fungerade. Detta borde rimligen även ha inkluderat de religiösa kulter som förekom i baracker och tältläger.
Näsström menar, stödd på andra forskares hypoteser, att nordborna framför allt inspirerades av Mithraskulten. Denna manliga religion växte sig stark på 200-talet och var länge en hård konkurrent till kristendomen, särskilt inom armén. Näsström menar också, mot bakgrund av diverse likheter gudarna emellan, att kulten av Mithras borde ha varit lätt att i Norden länka till den framväxande kulten av Oden. Bärsärkarna var, gissar hon, en exklusiv krigarkast som dyrkade Mithras/Oden och som förenade religiösa föreställningar inlånade från Mithraskulten med traditioner i det nordliga hemlandet.
Historikertvivel
Tror vi på detta? Var bärsärkarna Mithrasdyrkare? Nja. Det verkar lite för bra – för spännande – för att vara sant. Kan vi verkligen avgöra om några figurer på en guldbrakteat syftar på Oden eller på Mithras (eller på något helt annat)? Naturligtvis inte. Allt är gissningar. Väl att märka drar Näsström endast upp det som förenar de båda kulterna, inte det som skiljer.
Hur mycket av det ceremoniel och den teologi med persiska rötter som vi vet ingick i Mithraskulten går att belägga för kulten av Oden? Ägnade sig nordborna åt exempelvis rituella tjuroffer och initiationsriter med tjurblod? Hade nordborna specifika altare och tempel åt Oden, liknande de helgedomar till Mithras som har påträffats här och var i Europa, till exempel i Londons City och under San Clemente-kyrkan i Rom? Svaret är, såvitt forskningen hittills låter oss ana, nej.
Britt-Mari Näsströms resonemang, liksom flertalet hypoteser om bärsärkarna, lämnar mig skeptisk. Historiker får tidigt lära sig att agera likt Jesu tvivlande lärjunge Tomas, att kräva uttryckliga bevis innan de vågar tro. Ibland går vi nog för långt i vår skepsis, men när det gäller så mytomspunna företeelser som bärsärkarna gör vi rätt i att vara försiktiga. Risken är överhängande att vi annars – i vår iver att skapa samband och ordning ur ett kaos av tecken och myter – konstruerar ett förflutet som aldrig har existerat.
1800-talets romantiker gjorde oss en otjänst genom att skapa en falsk vikingatid full av hornhjälmar, flugsvampar, enhetlig asareligion och jämlika odalbönder. Det finns inget skäl till att upprepa dumheterna, att ersätta en uppsättning felaktiga historiska schabloner med en annan. Var bärsärkarna drogpåverkade galningar eller väldrillade Mithrasdyrkare? Ingen aning. Chansen att modern forskning inom överskådlig tid lyckas knäcka deras gåta en gång för alla är, tyvärr, minimal.
(Artikeln publicerad 2006-06-23)
Bärsärkar: Vikingatida elitsoldater
http://www.ne.se/rep/bärsärkar-vikingatida-elitsoldater
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
