av Frans af SchmidtNE-redaktör
Babel är den tredje filmen i en löst sammanhållen trilogi regisserad av Alejandro González Iñárritu från Mexico med manus av kollegan och landsmannen Guillermo Arriaga. De två har i sina tidigare filmer visat på stor förmåga att träffa tittarna rakt i solar plexus. De har uppmärksammats för det med Oscarnomineringar i detta finrummens filmfinrum, dock hittills utan att kamma hem några priser. I år är det dags. Babel har fått sju Oscarnomineringar (varav två för bästa kvinnliga huvudroll) och den är min klara favorit i de flesta av dessa.
Iñárritus och Arriagas tidigare verk – Älskade hundar (2000) och 21 gram (2003) – kan knappast betraktas som storfilmer. Babel är definitivt en sådan. Dragplåstren Brad Pitt och Cate Blanchett har bidragit till det och gjort att fler hittat till biosalongerna den här gången. Att filmen rör sig mellan tre vitt skilda platser – omkring gränsen mellan Kalifornien och Mexico, i Marockos bergslandskap samt i Tokyos innerstad – sätter också en tydlig prägel av storproduktion. Förutsättningarna till trots är Babel en film som spelar med ganska små gester.
 |
| Cate Blanchett i "Babel". |
Historierna är kronologiskt splittrade, sammanlänkade endast på marginalen. De har var för sig sådan kraft att de med lika stor värdighet skulle kunna presenteras som självständiga episoder. Kopplingarna är emellertid Iñárritus sätt att som mästerkock lägga till sin egen krydda och visa att han besitter en stor förmåga som regissör. Ingen av de medverkande skådespelarna står ut speciellt i filmen, möjligtvis med undantag för den unga Rinko Kikuchi. Det är i stället berättandet och känslan som imponerar. Superstjärnorna Blanchett och Pitt gör förvisso strålande insatser, men vid sidan av strålkastarljuset. I den historien är det i stället det marockanska skådespelarteamet som lämnar störst intryck.
Det genomgående temat för de tre historierna - som också kan ses som fyra - är människornas svårigheter att kommunicera och vilka konsekvenser det kan få. Härav anspelningen i titeln på Babels torn. Därutöver har de var för sig flera bottnar, bland vilka anspelningarna på amerikansk utrikespolitik och terroristskräck i Marocko-episoden är den tydligaste. USA och dess byråkrati får sig en känga även i beskrivningen av gränsmyndigheternas behandling av den mexikanska barnvakten. Betydligt mer subtilt är berättandet om Chiekos tysta liv i ett pulserande Tokyo, där hon fångad av sitt funktionshinder med alla medel försöker göra sig sedd och älskad. Framför allt här spelar hanteringen av ljud och ljus en avgörande roll. Hela filmen vinner stort på ett sammanhållet, repetitivt och minimalistiskt soundtrack signerat Gustavo Santaolalla.
Jag satt som trollbunden från två minuter in i filmen till dess att eftertexterna ebbade ut. Utöver ett starkt manus, fantastiska skådespelarinsatser och suggestiv ljudhantering är en tungt vägande faktor till detta den genomgående raffinerade och råa klippningen. Det var svårt att resa sig upp ur biografstolen efteråt. Här nämndes inte regin vilket givetvis är nyckeln. Om att regissera på flera olika språk, vilket verkligen varit fallet i Babel har Iñárritu sagt: "Det är svårt att regissera skådespelare. Att regissera skådespelare på ett främmande språk är ännu svårare. Att regissera icke-skådespelare på ett språk som du inte själv förstår är det galnaste du kan göra. Men jag skulle göra det igen när som helst." Vi får verkligen hoppas det. Babel är definitivt 2006 års bästa film.
(Artikeln publicerad 2007-02-20)
Babel - ett galet regiprojekt
http://www.ne.se/rep/babel-ett-galet-regiprojekt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
