Begravningsseder:
Av jord kommen
av Arne Järtelius
NE-redaktör
Seder och bruk luckras av tidens tand och historiens lopp upp på de allra flesta av livets områden. Ritualerna kring döden har också förändrats, men av olika anledningar har de varit mer seglivade.
Sederna kring sådant som dop, konfirmation och kyrklig vigsel har under senare år förändrats både till innehåll och omfattning. När det däremot gäller de kyrkliga begravningarna och vården av gravplatserna har förändringarna varit ganska ringa.
 |
|
|
Smärtsam död
Antalet döda som varje år begravs enligt Svenska kyrkans ordning har minskat något över tiden, men det ligger fortfarande något över 90 procent. Det betyder i sin tur att det är fler som begravs enligt Svenska kyrkans ordning än det är medlemmar i samma kyrka.
Vad beror detta på? Dopseden, för att börja i den ena änden av livets gång, har genom åren förändrats på olika sätt. Om ungen är kyrkligt döpt eller inte spelar för allt fler en underordnad roll, ritualerna kring dopet får också allt friare former och namnskicket förändras stadigt. Men inför döden är vi fortfarande väldigt lite fria till både form och innehåll. Döden anser de flesta av oss uppenbarligen inte vara att leka med.
I någon liten grad har begravningssederna blivit annorlunda under senare tid. Sedan 1 januari 2000 finns inte några ekonomiska skäl från att avstå från att begravas begravningsavgiften betalar vi sedan dess via skattsedeln oavsett konfession.
Stoftomhändertagande
Kremering är den vanligaste formen att omhänderta stoftet efter dem som avlider i Sverige. I dag kremeras omkring 70 procent av alla avlidna, att jämföra med 4,5 procent 1936. Av dem gravsätts knappt en tredjedel i minneslund. Omkring 65 procent av landets kyrkogårdar har minneslundar. Att de används alltmer kan bl.a. bero på den ökande rörligheten i samhället med närstående som bor långt borta och inte har tid eller råd att besöka familjegraven så ofta.
Av några andra i Sverige verksamma religioner tillåter hinduer och buddhister kremering, medan muslimer och judar inte gör det. Bland majoriteten katoliker och ortodoxt kristna gäller uppfattningen att kremering bör undvikas, men den är inte förbjuden.
I samband med kremering är ytterligare en förändring beträffande begravningssederna att notera, nämligen att det på senare år blivit vanligare att strö ut askan efter avlidna i naturen. Att göra det i kyrkogårdarnas minneslundar står öppet för var och en. För den som vill göra det i Guds fria natur krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen. I Stockholms län tillåter man det bara i Mälaren och Saltsjön, inte över mindre sjöar och absolut inte över land. I fjällvärlden är det däremot enligt länsstyrelsen fritt fram att strö ut aska, om det inte är i närheten av befolkade områden.
I absoluta tal handlar det för Stockholms läns del om att omkring 200 ansökningar per år om att få sprida ut askan i naturen godkänns.
Begravningsseder
Hur firade du din senaste begravning? Den frågan fick häromåret drygt 3 000 präster i Svenska kyrkan. 2 222 av dem svarade på ett mycket omfattande frågeformulär utskickat och sedermera också bearbetat av professor Göran Gustafsson för Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv (Begravningssed på 1990-talet, 2001).
Även om det finns en hel del främst inomkyrkliga frågor i redovisningen är det den döda människa som prästen begravde som är den centrala personen i undersökningen.
De flesta av de begravningar som var aktuella bland de svarande gällde personer mellan 75 och 84 år, och de allra flesta av dem hade dött på sjukhus efter en kortare tids sjukdom. Närmast sörjande var oftast en maka. Den präst som varit officiant vid begravningen hade i de flesta fall blivit det på grund av sitt tjänstgöringsschema, men vid åtminstone en tredjedel av de undersökta begravningarna hade sorgehuset önskat att en viss präst skulle leda begravningsgudstjänsten.
Så gott som alla präster i undersökningen säger att de haft kontakt med sorgehuset före begravningen, även om den första kontakten oftast tagits av begravningsbyrån. I mindre än 1 procent av begravningarna i undersökningen hade prästen inte haft någon kontakt alls med anhöriga. I de fallen berodde det främst på att de efterlevande helt enkelt inte velat ha någon kontakt med prästen.
Så gott som alla de samtal prästerna haft med de sörjande har handlat om praktiska frågor kring begravningen, men också om den dödas liv och egenskaper. Ofta har prästen också talat om sorgen, om lidande och död med de efterlevande, men mer sällan om meningen med det som hänt och om mer uttalat religiösa spörsmål, såsom uppståndelsen.
De allra flesta begravningsgudstjänster slutar med att deltagarna lämnar kyrkan eller motsvarande efter det att de har tagit avsked av den döda medan kistan står kvar. Det gäller, med undantag för några stift, såväl när kistan senare ska föras bort för kremering som när den ska begravas på en närbelägen eller mer avlägsen kyrkogård.
(Artikeln publicerad 2003-10-29)
Begravningar: Av jord kommen
http://www.ne.se/rep/begravningar-av-jord-kommen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
