Begravningsseder: Vad får man göra på en begravning?

Jan-Olof Aggedal, komminister i Svenska kyrkan och teologie doktor

Får man och kan man göra vad man vill på en begravning? Inte så sällan ställer människor dessa frågor till oss som forskar om begravningsriternas funktion och betydelse i dagens Sverige. En del av dem som frågar menar att man självklart får göra vad man vill på en begravning, andra menar lika självklart att man inte får eller kan det.

De olika ståndpunkterna hör samman med vilka kulturella och/eller religiösa värderingar man omfattar. Man kan hävda att begravningen är en del av vårt gemensamma kulturarv som har en vidare betydelse än att på ett pietetsfullt och hygieniskt sätt föra den döda kroppen till gravens vila. Eller så menar man att begravningen är en privat rit som endast berör den döde och dem som kände honom eller henne.

Får man göra så här på en begravning?!

JAN-OLOF AGGEDAL

Pietet och värdighet

Hur är det egentligen? Vad får man göra på en begravning? Hur jag svarar hör samman med om begravningen är tänkt som en borgerlig begravning eller om begravningen är tänkt att ske i något trossamfunds ordning.

Borgerlig begravning är tillåten i Sverige sedan 1926 och kan utformas helt enligt den dödes eller de anhörigas önskemål. Det enda som inte får förekomma är sådant som kan kränka den döde, ty den döde ska alltid, oavsett begravningsform, tas om hand med pietet och värdighet, som det heter i Hälso- och sjukvårdslagen. Riten ska dessutom utformas med det allvar och den värdighet som omständigheterna kräver.

Så långt som det är möjligt bör man följa den dödes önskan om begravningens utformning. Inte minst viktigt är detta när det gäller sådant som har med den dödes kropp att göra, t.ex. om den döde ska kremeras eller jordbegravas, om den döde ska kläs i egna kläder eller i svepning, om det skall vara eller inte vara en religiös begravning.

Sker begravningen i något annat trossamfunds ordning än Svenska kyrkan är man skyldig att följa det trossamfundets tradition och rit. Ett exempel på detta kan vara det moment som kallas överlåtelsen, då man rituellt överlämnar den döde till gravens vila eller till Guds rike.

I Svenska kyrkans ordning sker detta genom att prästen lägger jord på kistan samtidigt som han/hon uttalar orden ”Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.” Andra trossamfund kan t.ex. använda vigvatten, blommor, säd eller helt enkelt skotta igen graven.

Individualisering

Inom ett trossamfunds givna rituella ordning med psalmer, bibelläsningar, böner och musik har de anhöriga i regel möjlighet att själva utforma och genomföra riter och handlingar. Det kan handla om att smycka kistan med personliga föremål eller att måla kistan i den dödes älsklingsfärg. Det kan handla om att välja musik som hjälper de närvarande att minnas den döde.

Det har blivit allt tydligare under de senaste tjugo åren att anhöriga tar större del i utformandet av begravningen och på så sätt är med och formar den till ett personligt avsked av den döde. Individualiseringen har även slagit igenom i gestaltandet av begravningen, vilket uttrycks med ord som: ”Mitt liv har varit mitt. Då ska min begravning också vara min, inte en kopia av någon annans.” Vid studier av anhöriga framgår det klart att ett aktivt deltagande i förberedelserna inför begravningen positivt påverkar deras sätt att leva sig igenom sorgen.

Den brittiske sociologen Douglas Davies visar i Quality Places for Quality Time (1994) hur människan söker efter platser och tider som hon kan använda för att förbättra sin hälsa och sitt välbefinnande. Dessa platser och tider kallar Davies för kvalitetsplatser respektive kvalitetstider. I samband med begravningen är det troligt att de personliga inslagen fungerar som kvalitetsplatser då de anhöriga får kvalitetstid med den döde, en kvalitetstid som kan användas för ett personligt avsked och ett tillfälle att göra den sista tjänsten för sin älskade.

Traditionstungt

Även om forskningen visar att det finns människor som strävar efter att göra begravningarna personliga är de flesta begravningar i Sverige väldigt traditionella. Det gäller alltifrån tid och plats till vad man sjunger och hur kistan dekoreras.

De flesta begravningar äger rum på fredagar (ca 38 procent), medan begravningar på lördagar och söndagar är ovanliga.

  • Kistorna är lackerade i ljusa färger, brunt eller trävitt och dekorerade med blommor, endast i undantagsfall dekoreras kistan med föremål som anknyter till den döde, t.ex. brandmannens hjälm, ett foto, en bok eller en resväska.
  • Mellan 35 och 40 personer är i snitt närvarande, medan begravningar med riktigt få eller inga närvarande är ovanliga liksom begravningar med över 100 gäster.
  • Tiden mellan dödsfall och begravning är ca 14 dagar. Det tar betydligt längre tid i Stor-stockholm och något kortare tid, omkring en vecka, på landsbygden.
  • Vid över hälften av alla begravningar sjunger man psalmen Härlig är jorden, vilket även förekommer vid borgerliga begravningar.
  • Begravningens längd varierar beroende på var i landet den äger rum, om det är kremationsbegravning eller jordbegravning, om det är många eller få närvarande, om det är mycket eller litet musik osv. Dock kan man konstatera att ca 35–40 minuter tillhör det vanliga. De extremt korta begravningarna under 15 minuter och de extremt långa över 50 minuter är ovanliga.
  • Kremationsbegravning är vanligare än jordbegravning. Kremationsfrekvensen för hela landet är ca 72 procent och för orter med eget krematorium ca 82 procent.

Ritualtyngd

När det gäller begravningar i dagens Sverige kan vi konstatera att samtidigt som människor i någon mån tycks sträva efter att göra begravningarna personliga finns det en levande tradition av hur det ska vara och vad som är brukligt, vilket hör samman med att tradition skapar trygghet.

När människor hamnar i en situation som de inte är vana vid upplever de ofta att det är skönt att det finns ett rituellt handlande att gå in i, att det finns ett sätt att agera på som man brukar göra i liknande situationer. Man vet att så här gjorde mina föräldrar och deras föräldrar före dem. Människor är ofta konservativa i sina traditioner samtidigt som en successiv förändring sker i det kulturarv som begravningen utgör. Ofta upptäcker vi inte att något sker när förändringen fortskrider långsamt. Det är först i efterhand vi lyckas upptäcka att något hänt.

Jag tror inte att vi ska förvänta oss någon revolutionerande förändring av begravningen under överskådlig tid. Men svaret på frågorna ”Får man göra vad man vill på en begravning?” och ”Kan man göra vad man vill på en begravning?” var ett annat för tio år sedan än det är i dag och det kommer troligen att vara något annat om tio år. Vad man redan i dag kan se av framtidens begravningsskick är sådant som:

  • att de personliga inslagen kommer att öka,
  • att musikvalet kommer att bli mer varierande, kanske med inslag av dansbandsmusik, pop och jazz, efterhand som de generationer som vuxit upp med dessa musikstilar dör,
  • att fler döda kommer att kläs i vanliga kläder medan färre kläs i traditionell vit svepdräkt,
  • att den anonyma gravplatsen, minneslunden, får mindre betydelse då människor väljer personligt utsmyckade gravplatser eller att sprida askan i vatten eller i naturen,
  • att en utveckling som redan börjat ta fart är att begravningsgudstjänster/begravningsceremonier äger rum utanför kyrkobyggnaden på kyrkogården, i den dödes hem, trädgård eller på någon strand,
  • att den framtida begravningen till viss del kommer att få prägel av fest till den dödes minne, ett tillfälle till avsked samtidigt som man äter och dricker gott.

Mikro- och makroriter

Sedan mitten av 1990-talet har flera forskningsprojekt vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet varit inriktade på att studera olika aspekter av död och begravning. Forskningen har varit knuten till ämnena religionssociologi och kyrkovetenskap och bl.a. behandlat det sociala skeendet vid begravningar (Gustafsson 2003; 2001), begravningsentreprenören (Bremborg 2002), psalmernas och musikens betydelse (Evertsson 2002), dödsannonserna (Dahlgren 2000) samt griftetalets funktion som trostolkning och livstydning (Aggedal 2003).

Förutom den sistnämnda studien har undertecknad även genom några mindre studier fokuserat på begravningsritens funktion i ett sekulariserat och pluralistiskt samhälle (Aggedal 1998) och på begravningen i ett kyrko- och allmänrättsligt pastoralt perspektiv (Aggedal 2002) samt nyligen genomfört en undersökning om vilka trostolkningar som människor ger uttryck för genom vad de lägger i kistan (Aggedal 2006). Bland planerade eller påbörjade studier kan nämnas: Vad gör de med askan?: En pilotstudie kring omhändertagandet av kremerad aska (Hermanson & Dahlgren).

Genom vår forskning vet vi numera en del om hur begravningar går till. Exempelvis vet vi att människor utför mikroriter (privata riter) inom ramen för makroriten (den officiella riten) och vi vet en del om hur dessa riter gestaltas. De senare studierna ger också svar på människors motiveringar, tankar och reflektioner kring sitt handlande.

Litteratur

Aggedal, Jan-Olof, ”Kristen begravning i ett sekulariserat och pluralistiskt samhälle”, Tro & Tanke 1998:6, s. 27–48Aggedal, Jan-Olof , ”Begravningen i ett kyrko- och allmänrättsligt pastoralt perspektiv”, Nordisk Ekumenisk Orientering nr 1 mars 2002, s. 8–10Aggedal, Jan-Olof, Griftetalet mellan trostolkning och livstydning: En pastoralteologisk studie (2003)Aggedal, Jan-Olof , ”Med fotboll i kistan: Begravningen ett kulturarv under förändring.” Växjö stifts hembygdskalender 2004/2005, s. 122–134Aggedal, Jan-Olof, ”En necessär i kistan – något om människors och kyrkans trostolkning i väntan på en större undersökning” Kyrkorelevant forskning – från Svenska kyrkans forskningsdagar (2006)Bremborg, Anna Davidsson, Yrke: begravningsentreprenör: Om utanförskap, döda kroppar, riter och professionalisering (2002)Dahlgren, Curt, När döden skiljer oss åt…: Anonymitet och individualisering i dödsannonser: 1945–1999 (2000)Davies, Douglas, Quality Places for Quality Time (1994)Evertsson, Anna J., ”Gå vi till paradis med sång”: Psalmers funktion vid begravningsgudstjänster (2002)Gustafsson, Göran, Begravningssed på 1990-talet: Materialredovisning och resultatöversikt Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund (2001)Gustafsson, Göran, När det sociala kapitalet växlas in: Om begravningar och deltagande i begravningar (2003)

(Artikeln publicerad 2006-04-12)

Länkar till NE.se: Av jord kommen, Medeltida själsmässor och Memento mori

Begravningsseder: Vad får man göra på en begravning?
http://www.ne.se/rep/begravningsseder-vad-får-man-göra-på-en-begravning
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Nationalencyklopedin