Benedictus XVI: Första året med påven

Arne Järtelius , NE-redaktör

När påven Benedictus XVI i september besöker Bayern i Tyskland kommer han i sitt hemland att på plats tas emot av en miljonhövdad skara troende katoliker. Men alla är inte lika positiva till vare sig påven eller hans närvaro i Bayern, den mest katolska delen av det konfessionellt tämligen jämnt uppdelade Tyskland.

På några ställen i Bayern kommer påven att möta skyltar med texter som ”Religonsfreie Zone” och ”Heidenspass statt Höllenqual” (’Hednaskoj i stället för helveteskval’) och ”Geistesfreiheit für Bayern” (’Tankefrihet för Bayern’). Att i sammanhanget ta på mycket större allvar är de påminnelser i samband med påvebesöket som görs om det från 1933 ingångna och faktiskt fortfarande gällande ”rikskonkordatet” mellan Vatikanen och nazistregeringen, som på sin tid var mycket viktigt för Hitlers internationella anseende.

Påven skådar med tankarna svävande långt tillbaka i tiden på den bägare, den heliga graal, som kan ha använts vid Jesu sista måltid.

DOMENECH CASTELLO/AP/SCANPIX

Valencias heliga graal

Ett liknande men inte lika frispråkigt mottagande – Vatikanens partitagande för Franco under spanska inbördeskriget (1936–39) är på intet sätt glömt – fick Benedictus vid sitt besök i Valencia i juli. De på många håll i staden stora förväntningarna på påvens besök fick andra som en reaktion att från fönstren i sina lägenheter hänga ut banderoller med orden ”No espero” (’Jag väntar inte’) över en teckning av den påvliga mitran.

Mottagandet av påven på denna hans tredje utlandsresa sedan han blev påve i april 2005 var annars ganska gott. Gatorna var fyllda av till synes entusiastiska människor och spansk TV sände live från det att påven klev ner på spansk mark till dess att han lämnade den. Dagstidningarna var veckor i förväg fyllda med artiklar om påven och Vatikanen, och dagstidningen ABC hade som bilaga en översättning av påvens, dåmera kardinalen Joseph Ratzinger, självbiografi Aus meinem Leben: Erinnerungen 1927–1977 (1977). Den ende som tydligt markerade avstånd var regeringschefen José Rodríguez Zapatero genom att inte delta i påvens mässa i katedralen i Valencia. Det fick Vatikanens språkrör Navallo Valls att syrligt notera att det som dög för Daniel Ortega i Nicaragua och Fidel Castro på Cuba tydligen inte var tillräckligt för Zapatero. Påven höll dock tand för tunga och nämnde inte med ett ord vad han tycker om den spanska regeringens legalisering av homoäktenskap.

Höjdpunkten på påvebesöket i Valencia var förmodligen att påven i samband med sin mässa använde sig av den kalk – den heliga graal – som enligt traditionen är den som Jesus använde sig av vid sin sista måltid med lärjungarna. Den är daterad till mellan år 400 och 100 f.Kr. och har funnits i katedralens ägo sedan 1428. För den som har vägarna förbi finns den för var och en att bese i katedralen.

Väsentliggörande påve

Som påve blir man ständigt jämförd med sina företrädare. Att för Benedictus XVI ha den mycket publike och populäre Johannes Paulus II som sin närmaste företrädare har självklart inte varit någon lätt uppgift. Att efterträda ett helgon – redan i samband med hans begravning höjdes ropen på att helgonförklara Johannes Paulus II, ”Santo subito!” – är säkert ingen eftertraktansvärd uppgift. Benedictus XVI valde – ett val han för övrigt gjorde redan i samband med att han 1981 blev prefekt för Vatikanens troskongregation, inkvisitor med en äldre term – att hålla låg profil. Han tycker definitivt inte om den roll som maskot och som fotoobjekt påven ibland reducerats till. Han har i stället velat synas genom sina ord och genom liturgin. Han är i första hand lärare och präst, inte skådespelare på någon helig teater.

Under sin tid som kardinal talade han om ”väsentliggörande” varmed han menade att det för kyrkan nu framför allt handlar om att målmedvetet handla i en riktning där människorna blir medvetna om att det finns en Gud och att se till att kristendomen finns med som en levande kraft i det offentliga samtalet. Benedictus pontifikat är varken mer eller mindre att se som ett historiskt experiment, ett prov, för att ta reda om den rena, den direkta kristendomen kan finna gehör under detta dess tjugoförsta århundrade. (Att påven valde Spanien för sin senaste utlandsresa var ett uttryck inte minst för kyrkans i dag ganska svaga och av många ifrågasatta roll i det för närvarande socialistiskt styrda landet.) Som kardinalkollegiets dekanus gisslade Joseph Ratzinger i sin sista predikan innan det var dags att gå in i konklaven för att välja en ny påve ”relativismens diktatur”, och han framhöll vidare vikten av att ha en tydlig tro. Kanske var det de orden som gjorde att han – för övrigt redan vid fjärde omröstningen – blev vald till påve, den äldste att bli vald på 275 år.

Den hårdare sidan har också en vekare: Benedictus talar gärna om trons storhet och skönhet och ogärna om allehanda föreskrifter. Påven vill med andra ord försöka sudda ut bilden av den katolska kyrkan som en normerings- och förbudsinstans. Med det dock inte sagt att han är ute för att liberalisera kyrkan. Äktenskapet ska vara grunden för samlevnaden mellan könen, och prästämbetet ska även fortsatt vara en rent manlig affär och sfär. Möjligen har den katolska kyrkan under Benedictus egid tagit ett första steg, om än av myrstorlek, mot att i alla fall undantagsvis acceptera användandet av kondom då den ena partnern i ett äktenskap är smittad med HIV eller aids.

Gud är kärleken

Att ordet och gärningen är det viktiga visade Benedictus XVI med sin första encyklika (rundskrivelse), Gud är kärleken (Deus caritas est), som offentliggjordes i början av det här året. Det är en tunn liten skrift – nyligen utgiven på svenska för övrigt – med ett i sammanhanget tungt innehåll. Den består av två delar: en om kärlek och en om kyrkans hjälporganisationer. I kärleksdelen skiljer påven på olika former av kärlek med de grekiska orden eros och agape. Eros är inte bara människans längtan efter en annan människa utan också efter Gud. Eros driver människan till Gud, som är agape, nästankärlek, och som ger människan kärlek att ge vidare till andra. I den andra delen skriver påven att det är politiken, inte kyrkan, som har till uppgift att skapa ett rättvist samhälle, men att kyrkan har rätten och plikten att tala till förnuftet och stimulera viljan att hjälpa andra.

Men Benedictus encyklika är inget program, som encyklikorna gärna ville fungera som på 1960- och 70-talen. Den är, liksom företrädarens hela 14 encyklikor, bara en markering av den riktning kyrkan bör ta enligt påven. ”Det är Gud som regerar världen, inte vi. Vi tjänar Honom bara så gott vi kan och så långt vi kan med den kraft Han ger oss.”

På ett lite undanskymt ställe i den tryckta versionen av encyklikan har påven, likt en freskomålare, placerat ett litet självporträtt. Sådan ser han ut, Guds 78-årige ställföreträdare på jorden.

Externa länkar

(Artikeln publicerad 2006-09-06)

Benedictus XVI: Första året med påven
http://www.ne.se/rep/benedictus-xvi-första-året-med-påven
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Nationalencyklopedin