Malin Magnusson, NE-medarbetare
Den 30 april 1975 stod det klart att det mer än tjugo år långa kriget i Vietnam var över. Styrkor från Nordvietnam marscherade denna dag in i Saigon, flankerade av den sydvietnamesiska motståndsrörelsen FNL.
USA:s krig i Vietnam var ett fatalt misslyckande. Redan då kriget pågick konstaterades detta och i efterhand framstod det som ett obestridligt faktum. Motståndet mot kriget var världsomfattande och några av de kraftfullaste protesterna kom från den amerikanska hemmafronten. Otaliga var de likkistor som anlände från andra sidan oceanen, ännu fler de kroppar som begravdes i det främmande landets jord. Varje dag bringades dödsbud till någon anhörigs dörr.
Av stor betydelse för oppositionen hade inte minst medierna. De många rapporterna om massakrer på civila som de amerikanska soldaterna begick skapade frustration och raseri, och för första gången i historien kunde även den amerikanska befolkningen i direktsänd TV följa striderna. Plågsamma närbilder på soldater med halvt bortskjutna ansikten och barn som fått huden avskalad av napalm förmedlade det uppenbara vanvettet.
Filmen som historisk sanning
Vår uppfattning idag om Vietnamkriget präglas till stor del av amerikanska filmatiseringar av händelsen. Vietnamfilm har blivit ett begrepp och många är de produktioner som tagit hem flerfaldiga Oscars: Deer Hunter (1978), Apocalypse Now (1979), Platoon (1986), Full Metal Jacket (1987), Born on the 4th of July (1989). Redan genom filmernas ofta grandiosa budgetar och världsvida spridning förstår vi att Vietnam är ett av det moderna USA:s största trauman. Med filmens hjälp bearbetar nationen sina traumatiska sår.
Pelle Snickars är film- och mediehistoriker och han har forskat kring hur historia förmedlas på film. Hollywood, menar han i en artikel i Svenska Dagbladet, har som massmedial berättare ett enormt genomslag och har med tiden kommit att bli en av våra främsta historielärare. De historiska filmerna rör sig ofta obehindrat mellan fakta och fiktion; av praktiska skäl och med hänsyn till dramaturgin förenklas skeenden och karaktärer.
I sin bok Clio på bio: Om amerikansk film, historia och identitet, skriver historikern Ulf Zander att historiska filmer bidrar till att etablera en eller ett fåtal berättelser om det förflutna som vinner legitimitet hos allmänheten. De blir bärande berättelser, ett slags vedertagen sanning.
Men för att dessa berättelser ska ha giltighet måste de ha gehör hos publiken. Det måste finnas en överenskommelse, menar Zander – ett sanningskontrakt – mellan filmmakare och publik. Det kollektiva historiemedvetande som filmen blir bärare av skapas således i en samverkan mellan avsändare och mottagare.
Den historiska filmen som samtidsmarkör
Den historiska filmens aktualitet är även i allra högsta grad beroende av sin samtid. Som exempel nämner här Zander den vattendelare som 11 september-attackerna 2001 innebar. Efter händelserna skakades USA:s föreställningsvärld i grunden.
The Quiet American (2002) är en kritisk skildring av amerikanernas och främst CIA:s inblandning i Vietnam. Premiärdatumet för filmen var satt till september 2001, men efter terrorattackerna ansåg filmbolaget att en release var omöjlig. Premiären sköts upp två år, och trots att filmen fick goda omdömen när den väl visades, togs den ned igen efter bara några få veckor.
En helt annan uppbackning fick actiondramat We Were Soldiers (2001). Filmen, med den ständigt fosterlandsförälskade Mel Gibson i huvudrollen, hade premiär ett drygt halvår efter 9/11, och dess patriotism och revanschistiska ton tilltalade den uppviglade amerikanska publiken.
På samma sätt kan man enligt Zander se 1960- och 70-talens populära Vilda Västern-filmer som berättelser om det då pågående Vietnamkriget. Den amerikanske soldaten var liksom cowboyen en civilisationens förkämpe, som för sina ”sanna” ideal stred mot ”vildarna” på någon ogästvänlig och svårtillgänglig plats.
Film är alltså sällan bara film. Det förflutna och nuet är i ständig växelverkan. Vi speglar oss själva och vår tillvaro i historien. En stor del av behållningen med de historiska filmerna är deras allegoriska funktion. På ett ofta konstfullt raffinerat och suggestivt sätt kan de visa oss väldigt mycket av vår egen tid och kultur och reflektera rådande stämningar.
Kollektiva identiteter
Vietnamkriget på film är en initationsresa. Den naive collegegrabb som i Born On the 4th of July anländer till Vietnam, återvänder som en inte bara härdad utan även bruten man.
Gemensamt för de flesta Vietnamfilmerna är att de skildrar krigets nakna vansinne: våldtäkterna, soldaternas stegvisa avtrubbning och blodvadandet i fält. All den meningslösa slakten svider i ögonen, men också baracklivets hårda disciplin och kamratuppfostran är plågsam att se. Skildringarna av Vietnamkriget är en studie av det mänskliga psykets nedbrytande.
Soldaterna kuvas till ett kollektiv, men de är också själva skapare av sina riter. Vägen till mandom går genom rock ’n’ roll och Playboymagasin, kräver skrönor om brudar och haschpipor under stjärnornas sken. Kvinnan blir ofta en symbol för trygghet och livet där hemma. Men hon är samtidigt del av det främmande och i trupplivets askes något närmast exotiskt.
”Vi” är dels gruppen av soldater, armén, ett ”vi” som förutsätter ett ”dem”. ”Vi” är också hela den amerikanska nationen. Nationen, som har skickat iväg sina män och gjort dem till soldater. Nationen, som ska stå bakom soldaterna i deras avlägsna krig.
Alien nation
Det är i föreställningen om den nationella uppbackningen som vi finner en av de största konflikterna i berättelserna om Vietnamkriget. När veteranerna vänder åter är inte hemmafronten med dem längre och de möts av både rädsla och förakt. Hjältestatusen uteblir och i stället präntas mördarstämpeln i deras pannor.
Krigets dikotomier i ”vi” och ”de andra” fortsätter i det civila. Veteranerna börjat att betrakta sig själva som utanförstående det samhälle de kommit tillbaka till – och de blir även sedda så. Fiendelandet är nu på egen mark.
Vad Vietnamfilmerna visar är att striden inte upphör med krigsslutet. Kampen för ett nytt liv tar vid med hemkomsten och det är den ensammes kamp. I bästa fall kommer männen hem som vrak, oförmögna att leva ett normalt liv. Minnena av kriget sitter som ett outplånligt granatsplitter. Tillvaron kan aldrig bli sig lik. Den som inte varit i eldens mitt kan aldrig riktigt förstå och blir därför obönhörligen utanförställd.
Kritiken mot kriget rör i lika hög grad det civila samhället. Armlösa och benlösa blir veteranerna där de tar sig fram på kryckor och hjul ett skuldbevis för makthavarna. Nationens svek och krigets postuma helvete skildras framför allt i Born on the 4th of July, men även i filmer som Taxi Driver (1976), Coming Home (1978) och First Blood (1982). Den före detta elitförbandssoldaten John J. Rambo uppfattas i First Blood som en samhällsfara av ordningsmakten, en outcast som måste elimineras . Huvudpersonen Travis Bickle (Robert de Niro) tar i Taxi Driver med sig sin skadade världsbild tillbaka och blir ett skrämmande porträtt av den missanpassade krigshjälten.
 |
| COLUMBIA PICTURES/ZUMA PRESS/ALL OVER PRESS |
| Robert de Niro som Vietnamveteranen Travis Bickle i filmen Taxi Driver. |
Tillbaka till samtiden
Vietnamkriget och dess tragiska eftermäle har tyvärr högsta aktualitet för oss även idag. Invasionen av Irak 2003 visade sig till stor del vara byggd på falska rykten om att landet gömde kärnvapenmissiler. Vid kontroller utförda av FN hittade man inga som helst bevis för de amerikanska farhågorna. Ändå beslöt man att invadera landet. Den som inte har några knock out-skäl, uppfinner dem. Man skapar sin fiende, man skapar sitt jus ad bellum.
Rapporteringar om flygbomber som av misstag fälldes över civila bostadsområden, om amerikanska soldaters övergrepp på en redan utsatt irakisk befolkning urholkade förtroendet för landet. Parallellerna mellan Irak och Vietnam lät inte vänta på sig, och många anser att USA med Irakkriget förspillde sitt sista mandat som självutnämnd världspolis.
Vad kommer det att stå om Irakkriget i framtidens historieböcker? Hur kommer filmerna om det kriget att se ut om tjugo eller trettio år? Framtidens behov, innehåll och utseende kommer att sätta ramarna för vilka frågor som ställs. Historia skrivs som bekant alltid i efterhand.
NE-reportage: Irakkriget på vita duken
Publicerad 2010-04-30
Berättelsen om Vietnam
http://www.ne.se/rep/berättelsen-om-vietnam
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
