Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Att kung Carl XVI Gustaf i augusti först reser till Örebro med familjen för att fira 200 år och sedan två månader senare reser till Helsingborg i samma ärende kan vid en första anblick låta lite märkligt. Men med sina 200 år på den svenska tronen är ätten Bernadotte den kungadynasti som suttit längst i Sverige, och sådant kan det finnas anledning att uppmärksamma.
Den 21 augusti 2010 är det nämligen 200 år sedan riksdagen i Örebro valde den dåvarande franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare. Två månader senare, den 20 oktober 1810, landsteg den blivande svenska kungen för första gången på svensk mark i Helsingborg. I båda fallen ställer de båda städerna 200 år senare upp med pomp och ståt för att fira minnet av den för ätten Bernadotte och Sverige lyckliga tilldragelsen.
 |
|
Jean Baptiste Bernadotte |
|
KUNGLIGA BIBLIOTEKET/ÖREBRO 2010 |
”Kära örebroare”
Senast Carl XVI Gustaf hälsade folket med ”kära örebroare” var i grannstaden Arboga. Ett till att börja med förvånat mummel hördes bland Arbogaborna efter den hälsningen, men det gick snart över i förtjusta leenden. En kung har som bekant mycket att stå i, och det är inte alltid så lätt att skilja den ena staden från den andra (när det gäller stadsbornas anleten är de ju därtill ungefär de samma vart man än kommer i landet).
Men den här gången kommer ett ”kära örebroare” bättre till pass eftersom det är just precis i Örebro, residensstad i Närke, som kung Carl Gustaf med drottning Silvia och kronprinsessan Victoria – hennes första officiella framträdande på två månader – ska uppträda. Anledningen till Örebrovistelsen är att det 21 augusti i år är exakt 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte av den till staden inkallade urtima riksdagen utsågs att bli Sveriges tronföljare. Sedan dess har dynastin Bernadotte suttit på den svenska tronen med inte mindre än sex regenter. Det är dynastiskt svenskt rekord sedan Sverige blev ett arvkungarike 1544 under Gustav Vasa.
Det var en orolig tid i Sverige i slutet av det första decenniet på 1800-talet. Gustav IV hade blivit kung 1792 efter sin mördade fader. Det gick väl så där till en början, men 1809 hade man på flera håll fått nog och kungen avsattes i en statskupp av en grupp officerare och ämbetsmän som var djupt missnöjda med hans sätt att sköta det pågående kriget mot Ryssland. Kuppen satte det svenska samhällets maktordning ur spel och gjorde en konstitutionell nystart nödvändig. Det fanns vid den här tiden på en del håll till och med förhoppningar om att Sverige skulle bli en republik, men det slutade med att den sittande kungaätten (Holstein–Gottorp således) fick behålla tronen i och med att den avsatte kungens farbror, hertig Karl, valdes till kung under namnet Karl XIII. Dagarna före jul 1809 utvisades i all tysthet Gustav IV Adolf med sin familj till utlandet. Under tiden hade Sverige fått en ny regeringsform som ersatte Gustav III:s envälde med en konstitutionell monarki där makten delades mellan kungen, regeringen och ständerna.
Den åldrade Karl XIII hade inga barn och redan efter ett par månader på tronen drabbades han av ett slaganfall. Det gjorde det nödvändigt att omgående utse en kronprins. Den riksdag som upphöjt hertigen till kung valde den danske prinsen Kristian August av Augustenburg till svensk tronföljare med namnet Karl August. Men Karl August trillade av sin häst och dog vid en truppmönstring i Skåne i slutet av maj 1810 vilket gjorde att man var tillbaka på ruta ett. En urtima riksdag samlades i Örebro i slutet av juli samma år med en uppgift: att utse en ny tronföljare.
Länge såg det ut att kunna bli den avlidne kronprinsens bror, prins Fredrik Kristian av Augustenburg, men efter diverse turer och mycket manövrerade lyckades det regeringen att få riksdagens sekreta utskott att förorda Jean Baptiste Bernadotte. Valet av honom till svensk tronföljare skedde 21 augusti 1810. Han tog namnet Karl Johan och blev på egen begäran upptagen som adoptivson av Karl XIII. Att kungen var sjuklig gjorde att kronprinsen så gott som omedelbart efter sin ankomst till Sverige i oktober 1810 blev Sveriges verkliga regent.
Folkets kärlek min belöning
Inför kung Carl XVI Gustafs besök i Helsingborg 20 oktober har staden låtit ge ut en bok – Bernadotterna och Helsingborg – för att ge årets jubileumsfirande en grund att stå på. När det begav sig för 200 år sedan var det inte så mycket Jean Baptiste Bernadotte hann med att göra i Helsingborg. Dagen innan han anlände till sitt nya land hade han i Helsingør övergått till den evangelisk-lutherska trosbekännelsen (ett krav som kvarstår för svenska regenter än i våra dagar) i närvaro av ärkebiskop Jacob Axelsson Lindblom. Vid fyratiden på eftermiddagen nästa dag kunde så Jean Baptiste ta sig i land på kajen i Helsingborg. Där möttes han av en stor skara människor, kanonerna sköt salut (250 skott) och en militärorkester spelade. Uppe på Kärnan vajade trikoloren till den blivande svenske kungens ära.
Två saker kom att uppta en ganska stor del av Karl XIV Johans tid som svensk regent. Det var dels att hålla rent bakåt – det fanns länge strävanden från olika håll att få ätten Holstein–Gottorp återinsatt på den svenska tronen med Gustav IV:s son kronprins Gustav – dels att skapa en framtida grogrund för ätten Bernadotte på den svenska tronen – Jean Baptiste var förvisso fransk marskalk, men han föddes i fattiga förhållanden i den lilla staden Pau i södra Frankrike och började sin militära bana med att som 17-åring ta värvning i den franska armén. Det var således ont om kungligt blått blod i fransmannens ådror.
Renhållningen bakåt handlade enligt professor Solfrid Söderlind om ett ”regelrätt damnatio memoriæ” som gick ut på att i möjligaste mån utplåna minnet av ätten Holstein-Gottorp. Det tog sig olika uttryck. Ett var att alla porträtt av den gamla kungafamiljen skulle tas ned och inga nådevedermälen som givits av den gamla kungafamiljen fick bäras eller uppvisas. Ett annat var mer drastiskt: från en statygrupp föreställande Gustav II Adolf och kronprins Gustav (IV) sågades den senare helt sonika bort. Ett tredje var ett förbud mot att i tryckta skrifter införa artiklar som på något sätt berörde Gustav Adolf, hans familj och hans resor. Det skulle dröja ända till 1844 – Karl XIV Johans död och Oscar I:s kröning – innan förtigandets tid var förbi.
När det gällde att skapa en framtida grund för ätten Bernadotte på den svenska tronen kan man med fördel läsa den av retorikdocenten Nils Ekedahl redigerade En dynasti blir till: medier, myter och makt (2010). Den baserar sig på ett historieprojekt med samma namn som boktiteln, och båda ställer den övergripande frågan: Hur gjorde den nya Bernadottedynastin för att etablera sig i landet och vinna anhängare bland invånarna? Boken omspänner tiden 1810–60 och är en intressant skildring av de olika sätt på vilka framför allt Karl XIV Johan, Oscar I och drottning Josefina agerade för att etablera den nya dynastin på den svenska tronen. Enligt Ekedahl var man i samtiden mycket medveten om Bernadotternas strävan att vinna allmänhetens erkännande och föra ut bilden av sig själva som ett modernt, samhällstillvänt kungahus helt i enlighet med anfaderns motto: Folkets kärlek min belöning. ”Försökte de gamla medierna upprätthålla mystiken kring de kungliga tjänade de nya till att avmystifiera dem och göra dem till vanliga människor.” Citatet hänför sig till en period som ligger 150–200 år tillbaka i tiden, men låter det inte ganska mycket som om det skulle kunna handla om vår egen tid och om hur dagens kungahus försöker att vara med Sverige i tiden?
Avgörande historisk person
När kung Carl XVI Gustaf besöker Örebro nu i slutet av augusti bör han skänka en tanke till en för dynastin Bernadotte avgörande person: Otto Mörner. Det var nämligen han, och enbart han, som såg till att Jean Baptiste Bernadotte kom i fråga som svensk tronföljare. Otto Mörner, löjtnant i den svenska armén, skickades i juni 1810 till Paris med dubletten av en depesch om att tronföljaren Karl August hade dött. Depeschen, som hade minister Gustaf Lagerbielke i Paris som sin mottagare, innehöll även instruktioner om att denne skulle försäkra sig om att Napoleon inte hade något emot valet av svensk tronföljare, Karl Augusts bror, Fredrik Kristian av Augustenburg.
Mörner anlände till Paris 20 juni 1810 – för övrigt samma dag som Axel von Fersen mördades av en uppretad folkmassa i Stockholm – och han fick genom generalkonsul Elof Signeul företräde hos Napoleons handsekreterare. Vadan nu detta? Jo, Mörner hade anmält sig för att få resa till Paris för att på egen hand försöka beveka någon av Napoleons marskalkar – det fanns flera som kunde komma i fråga – att bli kung av Sverige. Självklart var inte Mörner ensam om att vilja se en fransman på den svenska tronen vid den här tiden – bland annat fick han stöd av sin gamle chef general Fabian Wrede – men det var Mörner och ingen annan som tog de första och för fortsättningen så viktiga kontakterna när det gällde att få en Bernadotte på den svenska tronen.
Vid kungavalet vid riksdagen i Örebro sommaren 1810 såg det länge tämligen kört ut för Bernadotte. Det 12 riksdagsmedlemmar starka hemliga utskott som tillsatts vid riksdagsöppnandet 30 juli röstade 8 augusti med 11 röster mot 1 för Fredrik Kristian som svensk tronföljare. Men tre dagar senare, 11 augusti, när hemliga utskottets betänkande överlämnades och föredrogs i statsrådet begärde utrikesminister Lars von Engeström om uppskov med hänsyn till ”nyss inträffade omständigheter”. Dessa var sådana att elva dagar senare, tisdagen 21 augusti 1810, Jean Baptiste Bernadotte av riksdagen i Örebro valdes till tronföljare i Sverige.
Att kung Carl XVI Gustaf 200 år senare kommer till Örebro för att fira den lyckliga tilldragelsen ska han således i någon mån tacka Otto Mörner för. Vid sitt besök i Örebro kommer kungen att besöka Örebro läns museum för att bese den utställning som skildrar Örebro riksdag, kungavalet och Örebro sådan staden med sina då omkring 3 000 invånare såg ut. Det är en utställning väl värd att se, inte minst för de många artefakter som där visas, och den bok som utkommit i samband med utställningen – Bernadotte: det började i Örebro av Birger Wennberg med flera – kommer säkert också att överräckas till den historiskt medvetne (och tacksamme) kungen som väl vet att hålla det positiva intresset för dagens svenska kungahus vid gott liv.
Länkar till NE.se:
Externa länkar:
Bernadottedynastins annus mirabilis
http://www.ne.se/rep/bernadottedynastins-annus-mirabilis
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
