Bertha von Suttner lever!

Gunilla Cedrenius , frilansjournalist

Att Bertha von Suttner lever läser jag i en blogg på nätet. Detta trots att hon bevisligen dog 1914. Levande eller död – en intressant personlighet var hon. Fredsivraren, samhällsdebattören och författaren Bertha von Suttner, född 1843 i den österrikiska adelsfamiljen Kinsky. Mest känd är hon för succéromanen Ned med vapnen (1889).

När den kom ut blev den sin tids bästsäljare, översattes från tyska till ett antal språk och utkom bland annat i folkbildande billighetsupplaga på svenska så sent som på 1920-talet. I boken omvandlar hon sina debattartiklars abstrakta budskap till en gripande berättelse om hur huvudpersonen Marta och hennes familj drabbas av de krig som fördes i Europa under 1860- och 70-talen. Romanen låg rätt i tid och bidrog starkt till att stödja uppbyggnaden av fredsföreningar och antikrigsrörelser som arbetade för att civiliserade stater borde kunna lösa sina konflikter utan våld.

Bertha von Suttner

NOBLE FOUNDATION/CORBIS SYGMA/SCANPIX

Berthas möte med Alfred Nobel

I Skandinavien är nog Bertha von Suttner mest känd för sin roll i tillskapandet av en av världens mest prestigeladdade utmärkelser – Nobels fredspris – som för första gången delades ut 1901. Men det började 25 år tidigare.

På inrådan av sin arbetsgivare baronessan von Suttner svarade Bertha på en platsannons som sökte en sekreterare och husföreståndarinna till Alfred Nobel. Bertha bjöds till Paris där Nobel bodde, och han erbjöd henne personligen den utannonserade tjänsten. Nobel var fascinerad, men Bertha var tveksam. Det tog åtta dagar för henne att bestämma sig och med det sin framtid. Hon telegraferade till Nobel och beklagade att hon inte kunde acceptera hans erbjudande och återvände till Wien.

Hon hade under tre år arbetat som guvernant till baron von Suttners döttrar och förälskat sig i sonen i huset – den sju år yngre Arthur. Hans föräldrar motsatte sig äktenskapet, som sågs som en mesallians trots Berthas grevinnnetitel. Men paret trotsade familj och konvenans. De vigdes vid en enkel ceremoni i en förstadskyrka och bosatte sig därefter under nästan tio år i Kaukasus innan de kunde återvända till det suttnerska slottet Harmannsdorf utanför Wien.

Någon anställning hos Nobel blev det alltså inte för Berthas del, men kontakten var knuten. Dynamitens uppfinnare följde med stort intresse Bertha von Suttners arbete att bemöta militarism och nationalism med fredsbyggande. Hon förde oförtröttligt en kamp mot tidens förhärligande av krig och hjältedyrkan. Kränkt nationell ära och revanschlusta gav ständigt anledning till nya konflikter, och motsättningarna tycktes aldrig upphöra.

Långtifrån samma uppfattning

Bertha von Suttner och Alfred Nobel brevväxlade och utbytte tankar kring dagsaktualiteter, konst och det pågående fredsarbetet. Nobel stöttade ekonomiskt även bildandet av fredsföreningar i olika länder. Också de internationella fredskongresserna som skulle samla föreningarna i en överstatlig organisation fick generösa bidrag.

De båda brevskrivarna hade långtifrån samma uppfattning om hur fred skulle kunna uppnås. Bertha trodde på människans förnuft och goda vilja att utnyttja tidens tekniska innovationer och framsteg till att skapa en fredligare värld. Industrimannen Alfred ansåg att skrämseltaktik skulle vara mer verkningsfull det vill säga att samtidens kraftfulla förintelsevapen som sprängämnen och Krupps kanoner skulle avskräcka staterna att lösa konflikter med vapenmakt.

I slutet av november 1895 hade Nobel upprättat sitt testamente i vilket en stor summa hade avsatts för fredsrörelsen. När innehållet i det slutgiltiga testamentet offentliggjordes efter Nobels död 10 december 1896, framgick det att förutom den fyra prisen i fysik, kemi, medicin och litteratur årligen ett fredspris skulle utdelas till den eller dem som bäst har verkat för mänsklighetens förbrödring, avrustning och fredskongresser. Pristagaren skulle väljas av det norska stortinget till skillnad mot övriga priser som handlades av svenska vetenskapliga institutioner med början 1901.

Berthas fredspris och tidsandan

Baronessan Bertha von Suttner blev den första kvinna som hedrats med Nobels fredspris. I fyra år fick hon vänta. Men 1905 var tiden mogen att låta den person som spelat så stor roll för prisets tillkomst att själv få njuta av ära, pengar och berömmelse. Bland hennes starka supportrar fanns den norske författaren Bjørnstierne Bjørnson, själv nobelpristagare i litteratur.

Det kan tyckas vara en ödets nyck att Berthas utnämning skedde under det år då Norge bröt sig ur unionen med Sverige. År 1905 präglades av en rad dramatiska politiska händelser där utvecklingen i de båda länderna lika gärna hade kunnat ta sig krigisk vändning. I oktober var skilsmässan avslutad, och Sverige och Norge kunde lugnt dela ut årets nobelpris. 1905 var också det år då flickor i Sverige fick tillträde till de allmänna gymnasieskolorna.

Ute i världen avslutades det rysk-japanska kriget med japansk seger. USA:s president Theodore Roosevelt mäklade fred, vilket ledde till att han kom att utses till följande års fredspristagare. I juli föddes i Jönköping en gosse som ett drygt halvsekel senare skulle hedras med samma utmärkelse postumt. Hans namn var Dag Hammarskjöld.

Bertha von Suttner gladdes åt sitt fredspris. Nyekiperad och med en elegant garderob anlände hon till Christiania (Oslo) och höll den 18 april 1907 i Bröderna Hals konsertsal sin föreläsning om fredsrörelsens utveckling. Bjørnstierne Bjørnson introducerade henne för auditoriet med den nyvalde kung Haakon VII på första bänk. Vid den efterföljande banketten höll den norske politikern John Lund ett tal till Nobel och Sverige och en svensk minister till Norge. ”Det första vänliga ordet efter unionsupplösningen”, skrev Bertha i sin dagbok.

Självklart gav hon stort utrymme i sin föreläsning åt Nobel och hans insatser. Men vad som bör tilläggas är att utan hennes livslånga arbete och engagemang hade aldrig fredsfrågan kommit att stå i fokus vid ett av världens mest mediebevakade evenemang.

Bertha von Suttners namn lever. Hundraårsfirandet sker i form av seminarier, konferenser och utställningar, bland dem en på Nobelmuseet i Stockholm. För många kvinnor är hon en förebild. Många byggnader och platser i Mellaneuropa som skolor, torg och gator bär hennes namn.

Berthas liv – dramatiskt, fullödigt och mödosamt

Alfred Nobels fascination för Bertha delades av många. Hon var en engagerad talare och oförtröttlig debattör. Hennes styrka var en stark närvaro i sin egen tid, vilket gjorde att hon inte bara engagerades av fredsfrågor utan också av andra aktuella frågor.

Hon hånades av sina belackare. De kallade henne bland annat Fredsbertha och Judebertha, det senare för hennes åsikter om den antisemitism som blev följden av utdrivningen av fattiga judar från Ryssland. Röda Bertha fick hon också heta trots sin liberala politiska hållning.

Hennes kontaktnät var imponerande och omfattade alla kategorier av inflytelserika personer, såsom politiker, kulturpersonligheter och kungligheter. Glamour och kändisskap kompletterade det hårda arbetet vid skrivbordet. Som ideellt arbetande förde hon en ständig jakt på penningstinna sponsorer. I USA turnerade hon i hopp om att i fredsrörelsens ursprungsland finna generösa givare. Hennes privatliv präglades av ett slit för att få familjens ekonomi att gå ihop, blandat med kärleks- och familjebekymmer.

Under sina sista tolv år levde hon som änka i Wien. Vital och debattsugen såg hon den stegrade kapprustningen och varnade för nya stridsformer och vapen som stridsflyg och stridsgas. Den 21 juni 1914 avled Bertha von Suttner 71 år gammal. En knapp vecka senare avfyrades skotten i Sarajevo som dödade det österrikisk-ungerska tronföljarparet. Den 28 juli 1914 bröt det första världskriget ut.